Etikettarkiv: Kuggaberg

Kuggaberg och trollens julafton

Vi önskar alla bloggläsare GOD JUL med denna sägen berättad av Mickel i Långhult 1843. Kuggaberg ligger två mil öster i Ljungby och är en av sägenplatserna i Sagobygden.

Detta grova och stora, ohyggliga berg är beläget på Långhult Norregårds ägor i Ryssby socken i Småland. Det ligger i den så kallade kohagen, en åttondels fjärdings väg från gården. Det är en gammal saga att trollen skall ha bott här i forna tider. Vid södra änden av berget och västra sidan ser det ut som om det vore en dörr in i berget. En stor flat sten som är sprucken mitt itu står framför dörrhålet. Det ser ut som det vore en trappa från hålet ner mot vägen, fast den är bevuxen med jord och buskar. I forna tider har folk här i hagarna sett trollens oxar, kalvar, får och getter gå omkring bland böndernas kreatur. De har också sett trollens barn som lekt och plockat bär. Folk har till och med hört småbarn gråta inne i berget.

Det hände sig att i byn var det en rik välmående man, som hade två söner. Sönerna var i skola och väntades nu hem på julafton. De dröjde och kom inte förrän ganska så sent på kvällen. Då deras far och mor frågade varför de kommit så sent, svarade sönerna med stor häpenhet:

– När vi kom till Kuggaberg i Norregårds hage, stod hela berget på sköna stolpar som var förgyllda och med så många slags färger att det är omöjligt för oss att beskriva. Ja, hela berget var såsom överdraget med skinande silke, och lika många ljus som himlens alla stjärnor var tända. Ju längre vi satt där på våra hästar ju fler ljus tändes. Inifrån berget hördes den ljuvligaste musik, som man någonsin kan få höra här i världen. Oräkneliga troll och pysslingar av alla de slag, både små och stora, hoppade, dansade och var glada och sjöng: ”Nu är vi frälsta, nu har vi fått nåd! Nu är vi frälsta och förlossade!” Ju längre vi hörde denna sång, ju finare blev den, så vi ville inte rida därifrån förrän vi fått se vad som skulle ske. Men det var detsamma: ”Nu har vi fått nåd! Nu är vi frälsta! Nu har vi fått förlossning!” Och alla hoppade, dansade och var glada. Varpå vi båda på en gång svarade dem: ”Det är lögn! Ni har varken fått nåd eller kommer att få det! Och aldrig blir ni frälsta i tid och evighet!” Strax blev det ett stort mörker för våra ögon, och vi hörde en stor gråt och kvidan inne i berget.

Faderns sa:

– Ni ska strax rida tillbaka dit, innan era hästar sadlas av och ni får någon matbit. Ni ska trösta dem och lova dem nåd, frid, glädje och förlossning!

De måste genast rätta sig efter faderns önskan. Två drängar följde med, som kan vittna om vad som sedan hände. När de kom till berget syntes varken ljus eller eld, allt var mörkt, men sorlet och klagan hörde de:

– Ack, vi små, får ingen nåd och förlossning!

– Åjo, vår fader säger att ni allihop får nåd och glädje, ropade sönerna.

Strax tändes alla ljus och ljuvlig musik hördes. Ett troll kom till dem och skänkte dem pengar och var sin högtidsdräkt till julafton, bad dem stiga in och se deras julbord. Men de vågade sig inte in i berget. När de varit där en lång stund for de hem. Först nästa morgon vågade de ta på sig sina kläder de fått i julklapp. Men allra först trädde de kläderna på en hund, för de fruktade att de skulle bli förtrollade och få någon sjukdom. Det var dock ingen fara.

Kläderna var granna och sönerna var mäkta stolta över dem. Och än i denna dag sägs det om en högfärdig människa:

– Jo, den stackaren har fått en lapp av Kuggabergs tröja att laga sin med.

Text och bild hämtad ur Mickels sagor, berättade av Per Gustavsson, trägravyrer Sven Ljungberg. Karin Almlöfs förlag, Stockholm, 1996.

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Hur lever sägner vidare i dag?

17._kuggaberg_och_trollens_julafton

Hur lever sägner vidare? Här är ett litet enkelt exempel på hur berättartraditionen förmedlas vidare i den vardagliga samvaron mellan generationer och i barns lek. Arne Nilsson, som ger den här lilla skildringen, var i många år kulturnämndens ordförande i Ljungby. I juli publicerade vi på bloggen en dikt av honom Visst dansar väl ännu små älvor ibland.

Exakt årtal minns jag inte men låt mig säga att året var 2002. Vår Amanda var den gången en ca 6-årig liten Angelstadsflicka och vistades ofta hos oss båda, hennes mormor och morfar ute i Långhult. Där det gamla ursprungliga garverihuset (i verksamhet i mitten av 1800-talet) ju ligger tätt invid den förbirinnande Långhulta-ån. Där kunde hon bada, fiska och leka med kräftor som morfar plockat upp till henne och mycket, mycket annat fanns den gången på hennes ”semesterdagar” där ute.

Och naturligtvis hade hon mycket god kännedom om trollen med anknytning till Kuggaberg. Visserligen hade hon väl aldrig sett dessa, men väl hört dem vid flera tillfällen och oftast uppe i bergets grotta. Vid ett tillfälle då hon och jag cyklade ner till Kuggbergt och då hon ”inspekterade” en rostig och söndrig gammal kastrull hon funnit bortslängd vid bergets fot, fick hon syn på att inuti denna fanns och rörde sig såväl skalbaggar, sniglar som myror, otyg som jag bad henne låta bli, för ”det var säkert trollens mat”, läckerheter som de inte orkat med att äta, men som skulle serveras hela familjen vid senare tillfälle.

– Nej Amanda. Sätt undan den där kastrullen, för annars blir de nog arga och tror att du tänker ta maten ifrån familjen…

I smyg hade jag under samtalet plockar upp en handfull småsten, grenar o s v och medan hon var fullt sysselsatt med att inventera innehållet i kastullen så passade jag på att slunga upp mina hopsamlade stenar, kottar etc upp mot grottöppningen, kast som omgående kom nedrullande tillbaka till oss. Studsande och vältrande, ja hoppande mot oss båda.

– Där ser du Amanda. Nu har trollen blivit arga på oss, arga på riktigt. Nu slänger de ju sten ock bråte på allvar. Det är bäst vi cyklar hem igen. Mormor blir ju annars orolig och vi kan ju få sådant där otyg i huvudet.

Och vårt lilla barnbarn höll tyst med sin morfar. Via Långhults Norragård och därefter Mellangården, kom vi en stund senare åter till vårt röda lilla hus vid stenvalvsbron, varpå mormor omedelbart fick del av vår upplevelse vid Kuggaberg. Man ska inte bråka med trollen och definitivt inte stjäla mat från dem.

Arne Nilsson

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Berättelser, Folktro och traditioner