Författararkiv: Sagomuseet

Julfest på Sagomuseet

dsc_0082

I går kväll den 12 december var det lucia-julfest på Sagomuseet för medlemmar och andra intresserade. Per, Anna, Eva och Kristine hade verkligen fixat en trevlig och gemytlig kväll som startade med glögg och pepparkakor. Därefter samlades alla i berättarrummet i spänd väntan på lucia med hennes följe. Med vacker sång tågade medlemmar från Teater 16 in och underhöll oss med den vanliga luciasången men även andra mindre kända sånger. Mycket vacker sång från duktiga ungdomar.

En trappa upp serverades julgröt och skinksmörgås följt av berättelser i juletid. Kvällen avslutades med kaffe och Annas goda saffransbullar och kaka. Mikael fick en speciell gåva av Kristina från Emmaljunga, en fin väpnarmössa med visir som hon virkat efter en modell på Stirling slott i Skottland, ett minne från Sagomuseets skoutlandsresa i september. Alla som ville hade en inslagen bok med sig, en bok man läst och tyckte om och ville dela med sig av eller en bok man inte gillade men hoppades att någon annan skulle göra det. Smaken är ju som tur är olika. En mycket lyckad kväll på Sagomuseet som var välbesökt.

dsc_0074 dsc_0080 dsc_0085 dsc_0086 dsc_0095

Text och foto

Agneta Json Granemalm

Lämna en kommentar

Under Sagomuseets verksamhet

En kväll med rollspel

”En åldrad man knackar på din dörr. Han har en lätt hopsjunken hållning och drar i sitt långa gråa skägg när han säger:
–  Vill du ut på ett äventyr och dessutom tjäna pengar? Möt då mig när solnedgången närmar sig, i den bottre skogen, vid den stora eken.”

Så förs de fyra förväntansfulla spelarna in i historien som de under tre timmar skall få vara med och påverka. Då har de redan skapat var sin karaktär som skall vara deras alter ego under kvällen.

En vanlig vardagskväll har vi samlats runt ett bord på Sagomuseet för att spela Sagobygdens egna rollspel. Det är en av Berättarnätets Kronobergs medlemsaktiviteter och vi är precis lagom många för att spela bordsrollspel, fem personer.

Spelet förs framåt av spelledaren som dena kväll är jag. Under för undan presenteras en ramberättelse för spelarna och de ställs inför allt fler frågor. Vart för den grånade mannen oss? Vad är det med kvinnan som tycks sova hela tiden? och vad är det egentligen som händer i skogen?
Sakta men säkert rätas frågetecken ut, men då kommer de verkliga problemen. Skall vi över huvud taget överleva det här?

Innan vi vet ordet av så har det gått nästan tre timmar. Det har varit timmar fyllda av spänning, skaparglädje och inte minst skratt. Denna kväll hinner vi iuppleva det första av tre äventyr som går under samlingsnamnet ”Tunds uppdrag”.
Tycker du det låter spännande? Vill du prova på detta berättarspel? Då kan du ladda ner det gratis här

img_19631

Kvällens rollspelare. Från vänster : Sara , Christina, Eva och Haral. Spelledaren Mikael höll i kameran.

1 kommentar

Under Att berätta

Berättande i Lunnagård.

lddd56741

Så gick mitt uppdrag idag till Hembygdsföreningen Gamla Urshult. Från Lunnabacken kan man se ut över sjön Åsnen med alla sina öar, tittar man noga och vädret är klart så ska man kunna se sju kyrktorn från utkiksplatsen.

Medlemmarna var i farten, marschaller tändes, kakelugnen brann med värmande lågor, kaffet var framdukat.

Vi befinner oss på Lunnagården med mansgårdsbyggnad från 1709, där sitter vi nu i största rummet. Fyra gamla träljusstakar är tända i rummet, vi ska sitta på stolar från 1700 talet. Vilken ära att få berätta här. Vi hälsas alla välkomna av Gunnar Andersson ordföranden i föreningen. Han berättar om husen som är ditflyttade på 1950 talet, han berättar om de gamla träljusstakarna. Får också höra att i köket har man renoverat den gamla bakugnen. Jag får titta in ugnen, vad stor den är, 16 bröd får plats…

Under sommaren är huset bemannat varje söndag, till gården kommer det mycket turister, främst danskar, tyskar och holländare.

Nu är det min tur, jag börjar med att berätta om Sagomuseet i Ljungby. Ingen av lyssnarna har besökt museet.

Nu ska alla få höra! Börjar med ”När vår herre skapade Småland”. Sedan berättar jag om oknytt och lortay. Djur och väsen som folk verkligen trodde på för längesedan. Om jättarna, Gloson, Lindorm och varg. Sägner såsom Ebbe Skammelson, fru Stockenberg på Bolmarö Säteri, Ivars kyrka samt hur skräckfyllt det kan vara att komma för tidigt till julottan.

Det ger en ”kick”att berätta i detta sken  från kakelugn och ljustakar och se hur lyssnarna är med i berättelserna. Efteråt får jag höra att föreningen har gett ut en egen bok ”Urshultssägner”. Denna bok får jag som tack, den ska läsas och sedan tillhöra Sagomuseets egna bibliotek. Efteråt serverades gott kaffe med dopp. Jag fick kontakt med en lyssnare som bodde nära ormastenen i Lövhult, låter intressant. Den vill jag besöka.

När besöket är över är jag så glad, tänk vilket arbete man har. Jag får berätta, lära känna nya människor och miljöer. Sätter mig i bilen för hemfärd. När jag kört någon mil ser jag plötsligt två stora älgar kliva upp på vägen rakt framför mig, jag tvärnitar, hjärtat i halsgropen, stannar två meter framför älgarna. Skönt, idag har jag änglavakt!

Skribent: Siw Svensson

 

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Fyra år på Café Fontaine

 

1111

Arrangörsgruppen

 

 

Snart har vi fullföljt det fjärde året med våra berättarkvällar i Växjö. Den enkla idén med en öppen scen, sex gånger om året, för enbart muntligt berättande har visat sig vara livskraftig med stigande publiksiffror. Vi hade tur som hamnade i rätt lokal redan från början. Café Fontaine i IOGT-huset vid Växjösjön har gott fika och ständigt nya konstutställningar på väggarna. Runt om i huset pågår andra kulturprogram. Personalen är alltid välkomnande och Lasse Kårehed ställer upp som ljudtekniker.

Nu har vi både en stampublik och stamberättare. Vi brukar hinna med runt tio berättelser per kväll med ett publiksnitt på 30-35 personer. Rekordet är 65 plus en kö utanför med besvikna människor som inte fick plats. Då hade Ann-Karin Ånman från arrangörsgruppen blivit intervjuad i på en helsida i Smålandsposten dagen innan. Publicitet i lokalpressen har stor betydelse. Även en liten notis lockar några extra besökare. Vi har alltid en rast i mitten och är noga med att sluta senast klockan 21, det vill säga när det är som roligast. En vild blandning av historier är bäst. En gammal folksägen kan med fördel följas av en nutida skröna. Berättelserna får inte vara för långa. Det sänker stämningen i lokalen så att den kan bli sömnig. Därför har vi satt en tidsgräns på högst tio minuter.

För att få in nytt blod på scenen (en inte helt lyckad metafor) bjuder vi numera in en gäst utifrån. Gästberättaren får ett litet arvode. Framför allt får han eller hon större utrymme än oss övriga. Visserligen berättar vi alltid nya historier varje gång, men en helt ny röst är extra omväxlande.

I höst har Johan Theodorsson från Stockholm varit gäst den 8 september.  Håkan Nordmark från Växjö kommer  13 oktober och Eva Andersson från Fylleskog 24 november. Vi börjar klockan 19.00.

Och efter jul fortsätter vi med berättarkvällar på Café Fontaine för femte året!

Pelle Olsson

Lämna en kommentar

Under Att berätta

En berättelse från Skotska höglandet

 

Vår ciceron Bob tog oss även idag ut på vandring, denna gång i i Strathpeffer, hans hemort. Platsen är känd för sin hälsosamma luft och förr kom folk i skaror hit för att dricka brunn. Vår ingång var naturligtvis sägnerna från denna plats. Idag såg vi på avstånd i det vackra landskapet de höga kullarna vid Knack Farrel.

Där bodde fordom jättarna med sin anförare Finn. En dag skulle alla männen ge sig ut på hjortjakt och de tog sig snabbt långa sträckor med sina jättekliv. Alla utom Garry. Han var mindre än alla andra jättar och dessutom hade han utseendet emot sig, han var krokig och ful. Håret var det värsta, det hade aldrig någonsin blivit varken klippt eller kammat utan hängde i stora klumpar och tovor runt hans ansikte. Garry stannade hemma, men där blev han utsatt för kvinnornas hån och gyckel. När han tog en tupplur passade kvinnorna på att nagla fast honom vid golvet genom att driva spikar genom hans hår. När han vaknade och märkte att han satt fast blev han ursinnig och ryckte sig loss med resultatet att allt håret rycktes loss från hans huvud.  Rasande jagade han in alla kvinnor och barn i fortet, rusade sedan ut och ryckte upp alla träd runt fortet. Träden lade han runt kullen och sedan tände han på. Skenet från den stora branden syntes vida omkring.
Jättarna på sin jakt såg eldskenet och ilade hemåt, men kunde bara konstatera att allt var förstört, kvinnor och barn döda. Garry blev genast ställd till svars för dådet.
Sägnen har två alternativa slut. I det ena jagar jättarna ifatt den flyende Garry och dödar honom på en plats som senare får namnet Glen Garry. I det andra vänta Garry in Finn som ska få avgöra hans öde. Finn bestämmer att han ska halshuggas. Finn tog svärdet som kan skära igenom allt, befallde Garry att lägga huvudet i hans knä, varpå han högg huvudet av honom. Huvudet rullade nerför backarna och ligger nu som ett stort block nedanför backen.
Men svärdet högg också ett djupt jack i Finns knä. Blodet forsade och gick inte att stilla och jättarna förstod att han skulle dö. De bar honom till en grotta på en enslig plats, Där lade sig hans närmaste nära honom, liksom även hans hundar. Hans jakthorn placerades på hans kropp. Därpå föll alla i sömn. De sov i flera dygn.
En herde hade förlorat några får och i sitt sökande kom han till grottan. Han försökte se in i den, skymtade i mörkret hundarna, soldaterna och hornet. Han tog det och blåste en gång i det. Då började det rassla i grottan, jättarna hörde det välbekanta ljudet. Han blåste en gång till, då kunde jättarna öppna sina ögon.
Herden blev rädd och sprang därifrån. Då hörde han bakom sig jättarnas vrål

-Du kan inte lämna oss i ett värre tillstånd än du fann oss! Blås i hornet en tredje gång så att vi och hundarna kan återvända till livet!

Det sägs att än idag står  jättarna kvar i grottan och väntar på att få återvända till livet.
Skrivet av Saga Alexandersson

 

IMG_1716[1]

 

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Allas Festival på Sagomuseet

Agneta Berättar (1)

I dagarna fyra har det varit Allas Festival i Ljungby. Med anledning av festivalen hade Sagomuseet öppet under lördagen den 23 april. Det var gratis entré, barn och vuxenberättande samt guidning till alla som ville. Inte trodde vi när vi öppnade vid 10.00 att vi skulle ha fullt upp ända fram till stängningsdags kl. 16.00 men redan strax efter att vi öppnat började besökare komma. Det var barnfamiljer, ungdomar, vuxna och pensionärer och det roliga var att det var en blandning av besökare från olika delar av världen. Precis det som var festivalens syfte. Två gånger hade jag barnberättande och en gång hade Anna Lillequist berättelser från Mellan Östern för vuxna. Mellan berättandet hade både Anna, Saga och jag fullt upp med att guida runt olika grupper. Kristin hade hand om butiken och många diplom skrev ut. Diplom fick alla som ville ha när de krupit genom Lindormen. En kille kom och drog mig i armen.” Vet du hur många gånger jag krupit genom Lindormen” nej det visste jag inte. ”15 gånger så nu får jag väl diplom” Självklart fick han diplom. Många besökare hade aldrig varit på Sagomuseet tidigare och många var mycket imponerade av museet och alla berättelser. En dam från Ljungby som var där för första gången sa ” det är ju konstigt att man ska behöva passa barnbarnet för att det ska bli av att besöka Sagomuseet men efter detta ska jag komma fler gånger” En familj från Agunnaryd hade tagit både egna barn och kamrater till barnen med sig för att besöka Sagomuseet. Ett antal besökare från Växjö tyckte det var ett fantastiskt museum vi har i Ljungby och hade många frågor både om museet och föremålen. Vi fyra som arbetade hade en mycket givande och härlig dag med glada och förväntansfulla besökare och det kändes bra att vara en del av Allas Festival.

Agneta Json Granemalm

Foto:

Saga Alexandersson

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Medlemskväll på Sagomuseet

Kathinka Lindhe Sagomuseet 12 april 2016 (1)

Sedan tisdagen den 12 april har en melodi fastnat i mitt huvud antingen jag är på väg in i sömnen eller sysslar med något under dagen så surrar de i skallen ”Sorgeliga saker hända än i våra dar minsann, sorgeligast är dock denna om Elvira Madigan”

Kathinka Lindhe, radiojournalist och bibliotekarie i Halmstad besökte Sagomuseet och berättade om sin bok ”Sorgeliga saker hände”

Alla har vi väl hört kärleks berättelsen med det tragiska slutet om Sixten Sparre och Elvira Madigan.

Av en ren tillfällighet hittade Kathinka en linneservett med ett monogram på som hade initialerna LA.

Personen bakom initialerna är Luitgard Adlercreutz men hon kallades allmänt för Lycka. Lycka gifte sig med Sixten Sparre och de fick två barn, Erik och Märta. Märta blev längre fram i tiden Kathinkas farmor. Kathinka började släktforska om sin farmor och hennes mor Lycka, vad var det som hände den där våren 1889 och varför hade det varit tabu i släkten att nämna Sixten Sparres namn.

Sixten Sparre var officer vid kavalleriregementet i Kristianstad och trots att han kom från finare familj var han fattig, de pengar som fanns hade Lycka fört med sig när de gifte sig och Sixten hade dyra vanor så skulderna växte. Han tjänade extrapengar genom att recensera händelser åt bland annat Nyaste Kristianstadsbladet. Det var av den anledningen han gick på cirkus och där blev betagen av lindanserskan Elvira Madigan. Han följde cirkusen så långt det gick för att därefter skicka som lappar via en annan flicka vid cirkusen.

En dag bara försvann Sixten från Lycka och barnen och det sägs att han var på cirkusen i Sundsvall den 18 maj 1889 och några dagar senare kunde man läsa i Sundsvalls tidning om en förrymd cirkusprinsessa. Kathinka sökte och letade och kom fram till att Elvira och Sixten tagit ångbåten från Stockholm till Köpenhamn för att därifrån fortsätt till ön Fyn och Svendborg där de bodde på hotell några veckor tills pengarna tog slut. Sixten kunde inte återvända till Sverige så det återstod bara en sak. Den 22 juli kl. 20.30 hittades Sixten och Elvira döda i skogen. Sixten hade först skjutit Elvira och därefter sig själv. Men var det av kärlek eller var det för att Sixten inte kunde återvända som detta sorgliga hände. Kathinka hade många tankar och versioner på anledningar och bakomvarande händelser till Sorgeliga saker hända som inte alls stämde med den romantiska sida vi alltid fått höra.

Kathinka Lindhe har en förmåga att trollbinda sina lyssnare och det var en fantastisk kväll.

Ett stort tack till gruppen i berättarnätet som planerar medlemsaktiviteter.

Läs gärna Kathinkas bok ”Sorgeliga saker hände” – Elvira Madigan, Sixten och mig. Det är från sin bok hon hämtar mycket material till sina berättarkvällar.

Text och foto. Agneta Json Granemalm

 

1 kommentar

Under Att berätta

Sparvhökens morgonbad

Så här i skiftet mellan det gamla och det nya året bjuder vi på en liten naturbetraktelse av Helena Heyman, fågelskådare och berättare.

Det känns aldrig bra att av misstag råka få se någon tvätta sig. Det är ju ett ganska privat göromål. Men det här morgonbadet måste jag bara berätta om.

Jag hade varit och handlat i Sankt Olof på morgonen och tog som vanligt genvägen hem genom skogen, en smal markväg, en före detta järnväg.  Man brukar sällan möta någon människa där i ”Sankt Olofs vildmark”, däremot händer det att kronhjortar står på vägen. Även älg har jag sett vid mossen några gånger, och rävar möter jag ofta.

Efter några kilometer svängde jag in mot det gamla öde stationshuset. Jag stannade för att kasta en blick på skorstenen, där det brukar sitta en kattuggla, men idag syntes ugglan inte till. Jag ”smög” vidare på den ojämna och gropiga grusvägen, främst för bilens skull, men naturligtvis också för att inte störa djurlivet.

Då ser jag en väldig vattenkaskad framför mig och trycker till på bromsen. I de djupa hjulspåren i vägen efter en skogsmaskin har det bildats riktiga små sjöar efter nattens regn. Och där i en av vattenpölarna skuttar, ja skuttar, en sparvhök. Jag får först en vision av glad höna som sprätter omkring i vattnet. Men de illgula strumpstickebenen är inte att ta fel på. Jag befinner mig bara några meter ifrån. Sparvhöken är stor och utan något brunt. Det bör vara en hona. Jag tänker att, nu flyger den väl iväg. Men sparvhöken verkar helt oberörd av mig och bilen. Kanske uppfattar den möjligen mig  som en nyfiken älg.

Jag sitter kvar i bilen, orörlig, och alltmer häpen över hökens gymnastik där i pölen. Den doppar hela huvudet under vattnet och sedan kroppen efter. Om och om igen upprepar den denna dykning. Skakar sedan av sig vattnet, som glittrande stänker ända upp mot omgivande träd. Så fäller den ut ena vingen och liksom tvättar sig i armhålan och sedan den andra vingen likadant. Jag skrattar försiktigt där inne i bilen.

Så ser höken sig om – och byter hjulspår. Travar med långa steg över vägens leriga mittsträng och hoppar i en annan och djupare pöl. Där börjar den åter hönslikt skutta och sprätta och slår med vingarna i vattnet så det plaskar och stänker rejält.

Om och om igen dyker den, tvättar armhålorna, sprätter och plaskar. Det ser faktiskt ut som om den har riktigt roligt och njuter av leken i vattnet. Jag tänker på hökens blick hemma i min buxbomshäck, när höken sitter orörlig och väntar på att småfåglarna skall samlas vid fågelbordet. Här, i badet, tycker jag mig se en helt annan blick, mjukhet och värme i det gula ögat!

Höken är nu genomvåt och ser rätt ynklig ut. Vattnet når ända upp till halsen på den. Jag börjar fundera på om höken möjligen är sjuk på något sätt. Kanske är den full av ohyra, som den försöker tvätta bort, tänker jag?

Men, så är det nog inte förstår jag, när höken, uppenbarligen, så småningom badat färdigt och  ruskar av sig vattnet grundligt. Snabbt och lätt lyfter den obehindrat, rakt upp från vattenpölarna och sätter sig högt i en närbelägen björk. Där sitter den en god stund och tittar ner på mig, älgen?, medan morgonsolen torkar fjädrarna.

Så försvinner den, som ett grått streck, in i den täta skogen.

Lund 14 oktober 2015

Helena Heyman

Tunby på Österlen i Skåne

Lämna en kommentar

Under Berättelser

Vad är väl ett museum…..

4901245684_be8a49123b_o

Trollträdet i närbild med besökande fågel

 

Till mitt skolbibliotek kom en dag en av lärarna på Sfi, svenska för invandrare, med ett spörsmål. Hon hade en grupp som varit alldeles frågande inför begreppet museum. Vad är det? Ingen hade någon föreställning om det. Hon visste att jag ibland tar med elever till sagomuseet och berättar. Vi kom överens om att göra att besök där.

Eftersom det var en grupp som inte varit i Sverige så länge så var deras ordförråd begränsat. Hur skulle vi göra besöket så meningsfullt som möjligt trots språkförbistringen? Vi satte oss ner och pratade om vilka berättelser som kunde vara lämpliga. Koncentrerade oss på olika sagoväsen och historier runt dessa. Läraren skulle inför besöket presentera dessa med hjälp av bilder och också introducera en del ord som de skulle möta. Jag fick tänka på hur jag skulle göra för att berätta så enkelt och avskalat som möjligt.

Så kom dagen. Jag möttes av gruppens förväntansfulla leenden när jag kom till museet, det här skulle nog gå bra. Det var även lärarens första besök på museet, och jag kunde se att hon var positivt överraskad av vad hon såg. Rundvandringen och berättandet började. Åhörarna var spänt koncentrerade och gjorde sitt bästa för att hänga med. Det syntes tydligt i deras ansikten om det gick för fort eller om de inte förstod, då fick jag ta om. Läraren gjorde också inpass när det behövdes, det märktes att hon och klassen hade utarbetat en egen vokabulär. När så behövdes, fick jag komplettera med kroppsspråk, rösten blev också ett uttryckssätt som jag använde mer än jag brukar.

Till sist kom vi till trollträdet, trädstammen som är alldeles full av sprickor, bulor och bucklor. Jag berättade om seden att överföra t ex tandvärk och magplågor till trädet. Då lyste en av flickorna upp i ett strålande leende och hennes ögon tårfylldes. Hon berättade att den traditionen fanns även i hennes hemland och att hennes mormor hade berättat om den. Länge dröjde hon vid trädet, märkbart rörd, strök med handen över trädets bulor. Det var inte utan att vi andra smittades av hennes sinnesstämning.

När vi skildes fick jag många kramar som tack, de försäkrade att de skulle återkomma till museet, särskilt de som hade barn. Och jag lämnade museet i en upprymd sinnesstämning. Än en gång hade det bekräftats att berättelser bygger broar mellan människor.

…och vårt museum, ja det är ju något alldeles, alldeles underbart!

 

Saga Alexanderson

 

 

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Berättarkväll på toppen av ett berg, en sommarafton i gammal Värendsbygd.

 

vibekevibeke 2

Efter många timmars förberedelser är det så dags! ”Berättarhatten” är med, utan den kommer jag inte ihåg ett ord! Många olika tankar far runt i huvudet; Kommer det några åhörare? Är det verkligen någon, som är intresserade av att höra gamla skrönor och berättelser? Det är lite besvärligt att ta sig upp till bergets krön. Det kommer hindra både yngre och äldre människor, som har ”ont för att gå”, som farmor brukade säga, att deltaga. Hur blir vädret egentligen? Ska det fortsätta att blåsa? Det är lite molnigt men ser inte ut som regnmoln i alla fall!

Här står jag nu på det mytomspunna berget, där man i förkristen tid har offrat till asagudar. Där man bränt döda och sedan grävt ner kvarlevorna tillsammans med husgeråd och annat som ska hjälpa dem i den nya världen. Där på bergskrönet, högt ovanför den vackra sjön, som ligger nästan spegelblank, kan jag känna både ”oknytt och lortatyg”, alla dessa härliga väsen, runtomkring mig.

Trollen, som rör sig lite försiktigt bland träden för att inte skrämma någon av åhörarna. Jag skymtar en trollmor. Har hon inte minsann en liten trollunge på armen? ”Månne” hon vill se om det finns något nyfött lite människobarn, som fortfarande är ”hedet” bland deltagarna och som hon kanske skulle kunna byta bort sin unge mot? Skogsrået kikar fram bakom en trädstam! ”Månne” hon vill se om det finns någon tjusig ung man som hon kan passa på att locka med sig in i skogen, efteråt! Jag hör ända upp där jag står, hur näcken nere i sjön stämmer sin fela. ”Månne” han hoppas hitta en ny adept att lära ut sitt fiolspel till? En av sina elever lärde han att spela 11 verser, men sa till eleven att det var förbjudet att spela mer än 10. Så gick det som det gick! Under mig kan jag höra lite dovt hur drakfamiljen skramlar med sin silverskatt djupt därnere i berget. Det är inte varje dag som det kommer nästan 50 varelser, såväl två-benta som fyr-benta uppför berget, så det stör nog drakfamiljen lite grand. Så här dags sover de ju i vanliga fall.

Det är ännu för tidigt på kvällen för att älvorna ska dansa på ”lyckan” intill sjön. Det gör de inte förrän skymningen har lagt sig, men jag vet att de kommer göra det. Vädret är alldeles för fint för att någon gloso ska vara ute, Skönt! Men de ligger gömda och trycker långt därinne i skogen dit solstrålarna aldrig når fram. Har vi tur så visar de sig inte förrän höstregnet börjar.

Plötsligt ser jag en lång, slingrande varelse bland det höga gräset en bit bort! Där varelsen är som tjockast är den lika tjock som ett manslår. Oh nej, säg inte att det är Lindormen som ligger där och lurpassar. Jag närmar mig lite försiktigt. Drar en lättnandes suck, det var bara en gammal lång, förtorkad, krokig trädgren, tack och lov.

Jag ser en vätte med sin gråa luva, som sitter halvgömd bakom en sten. Vi blinkar åt varandra, det här ska bli kul, tycker vi båda. Några av åhörarna har sina hundar med. Plötsligt får en hund vittring på vätten, börjar skälla och sätter iväg bort mot stenen och husse efter!

Förtrollningen är bruten och det är dags att börja berätta!

Efteråt ser jag ett äppleskrutt som ligger där i gräset och minner om tiden när gudinnan Idun varje morgon öppnade sitt skrin av askträd och gav asagudarna ett förgyllt äpple för att de skulle få evig ungdom och hälsa. Jag åker hem och äter ett äpple. Det där med ungdom och hälsa är väl en sak, men kan det bidra till ett bra ”kom-ihåg” till nästa gång det är berättardags, då äter jag gärna ett äpple om dan! Det är ju inte säkert att ”berättarhatten” hjälper till i alla evighet!

Kalvsvik 2015.07.25

Vibeke Hyltén-Cavallius

foto: Agneta Jansson.

1 kommentar

Under Att berätta