Författararkiv: Sagomuseet

Utflyktsmål i vår och sommar 2: 41 sägenplatser

Gun och Lars Oscarson, från Ljungby har under ett par veckor besökt alla 41 Sägenplatserna i Sagobygden. Varför undrar man kanske? Bengt Johansson i Berättarnätet Kronobergs styrelse har träffat dem.

Jo, nu under Coronatider, så ska vi leva distanserat och undvika folksamlingar. Då bestämde sig paret för att varannan dag besöka ett antal Sägenplatser, tills man uppnått målet 41 platser.

Vid vartannat tillfälle så fick en utav dem uppdraget att bestämma vilka platser som skulle besökas, laga alla måltiderna och köra till de olika platserna.

”På våra resor har vi fått se så många vackra och fina ställen, fantastiska byar och underbar natur, och detta har vi fått på köpet”, säger Lars. Eller som Karin Boye skriver ”det är vägen som är mödan värd”.

Lars vid Gärdslevargens koja

”Att färdas genom ett fantastiskt och vackert kulturlandskap och sedan komma fram till sägenplatsen och få lyssna till en fängslande och spännande historia (du behöver ha appen) är något som alla borde göra”, säger båda två. ”Människor har en tendens att underskatta de nära upplevelserna. Vi har skatter runt omkring oss som är väl värda att se och uppleva. Det här borde alla som bor i Sagobygden och turister som kommer hit göra.”

Har ni några favoriter bland Sägenplatserna? 

Efter en stunds funderande säger Lars: ”Min favorit var nog Näcken i Blädinge och den fantastiska berättelsen och Elvalåten.” Kanske inte så konstigt då Lars själv är en speleman av rang.

Och du då Gun? 

”Min favorit var Skirs källa. En underbar plats, som en katedral, med ett kristallklart vatten som jag givetvis smakade.”

”Vi kan verkligen rekommendera alla att skaffa sig broschyren, finns på Sagomuseet och på alla sägenplatserna och installera appen Sagobygden på sin telefon. Sedan är det bara att ge sig i väg och utforska och lyssna till alla berättelserna. Sedan får man uppleva vacker natur, fina byar och underbara upplevelser på vägen.”

Gun vid Skirs källa

Sagobygdens sommarkul

När du besökt en sägenplats kan du skicka in en bild på dig och platsen till Sagobygden och delta i vår fotoutmaning. Så här gör du:

Fota dig själv eller en vän vid någon av Sagobygdens 41 sägenplatser under sommaren, eller geocachplatserna. Juryn väljer ut tre bilder varje månad, som alla belönas med en väl utvald bok. Alla bilder som deltar kan komma att visas på sociala medier och vid höstens utställning på Lilla Galleriet.

Tänk kreativt; berättande, busigt, allvarligt, spännande, älskvärt, ja valet är ditt, ta gärna ut svängarna. Skicka in bilden/bilderna till oss via Facebook/messenger eller mail till kontakt@sagobygden.se. Frågor? Ring 0372-148 55

Utmaningen börjar nu och pågår fram till 30 augusti 2020. Inkomna bidrag publiceras efter hand. Sagobygden består av de tre kommunerna Ljungby, Alvesta och Älmhult. 

OM DU BOR långt bort, hitta en unik spännande plats i din närhet, som kan berätta en historisk händelse eller liknande om, sann eller osann, det avgör du.

Klick och lycka till!!

Hälsningar

Sagobygden och dess enväldiga bildjury 

Lämna en kommentar

Under Berättelser

Att arbeta med grundsärskolan

Med inspiration från Sagobygdens tidigare projekt Kultur för alla, där man tittade på funktionsmöjligheter i det museipedagogiska mötet och ekonomisk hjälp från Kulturrådet hade jag förmånen att hösten 2019 genomföra ett 10 veckors projekt inom grundsärskolan i Ljungby. Jag träffade alla 59 elever i grundsärskolan, från åk 1 till åk 9. Jag fick under dessa 10 veckor, undervisa, skratta, förklara, förundras, överraskas, ta emot hängivenhet och uppmuntran av dessa fantastiska elever. Funktionsvariationen var stor bland eleverna, en del hade inget språk, utan kommunicerade med bilder och ljud. Medan andra hade ett rikt språk, men kunde ha svårt att se sammanhang. För mig har dessa veckor blivit en vacker gåva att tänka tillbaka på, att få förmånen att berätta tillsammans med alla dessa elever som tog sig an sagorna på helt olika sätt utifrån deras funktionsvariationer.

foto: Lotta Welmsö

Synen på elever med funktionsvariationer har ändrats över tid, det har hänt mycket inom skolans värld sedan den allmän skolplikt infördes i Sverige 1842. Möjligheten för personer med någon form för det man tidigare kallade utvecklingsstörning har gått igenom flera förändringar sedan dess. En person med utvecklingsstörning har bland annat beskrivits som idiot, sinnesslö, efterbliven, bildbar/obildbar. Vad gäller skolform för dessa personer har man använt termer som abnormskola och idiotskola. Emanuella Carlbeck startade den första idiotskolan i Sverige 1866. Undervisningen skedde på anstalt, och det var endast de barn som ansågs bildbara som fick tillgång till undervisning. I första hand prioriterades omsorgstagandet medan pedagogiken kom i andra hand. Under 1800-talet fanns en optimistisk syn på människors möjlighet att anpassa sig till samhället. Även de sinnesslöa skulle med rätt utbildning kunna anpassas och leva ett självständigt liv. Optimismen byttes till pessimism under 1900-talets första hälft, vilket innebar att myndigheterna började planera för ett livslångt anstaltsliv. Det var under en tid då det fanns rashygieniska tankar och man såg att dåvarande undervisningen inte gav väntat resultat. 1945 infördes skolplikt för de bildbara sinnesslöa, då med fokus på fostran, sinnesträning och rörelseträning. Först 1967, befästes alla barns rätt till utbildning, även de som hittills kallats obildbara Grundsärskolan och träningsskolan bildades, men först 1973 fick de en egen läroplanen. Den handlade i huvudsak om hur eleverna skulle tränas i att lära sig äta själv, klä på sig, hygien samt språkträning. 1985 kom särskolan att inordnas under skollagen istället för omsorgslagen. Särskolan som fram till 1988 haft landstinget som huvudman blev 1996 helt kommunaliserad. Anledningen var att särskolan skulle närma sig grundskolan. 1990 betonades särskolans kunskapsuppdrag för första gången. Här var sinnesträningen inte lika starkt betonad och elevernas problem var inte längre som tidigare i fokus. När Lpo 94 infördes kom den även att innefatta särskolan. Hela det obligatoriska skolväsendet fick här en gemensam läroplan, men med skilda kursplaner.

Så sent som i början av 2000-talet började särskolans berättigande diskuteras. Regeringen tillsatte en kommitté med syfte att utreda särskolans framtida utformning, Carlbeckskommittén, som utreda hur utbildningen för personer med utvecklingsstörning skulle kunna stärkas. Vilket gjorde att särskolan fick en egen läroplan Lgrs11 och heter nu grundsärskolan. 

Skolan har förändrats mycket sedan skolplikten infördes för 178 är sedan och elever med funktionsvariationer har fått gå igenom svåra, ofta plågsamma tider. Svårt att förställa sig när man står framför ett gäng uppmärksamma, nyfikna, leksugna, glada, elever och berättar Tuppen och kvarnen. Eleverna levde sig in i berättelserna, de kramade björnen, blev röda i ansiktet när den hoppade upp i rumpan på tuppen. De tecknade karaktärerna eller färglade förtryckta figurer. En grupp tillverkade svansar till björnen som blev stubbsvansad, för att bättre förstå sammanhanget. Svansarna gjordes utav en IKEA fäll jag hade hemma, med färgglatt garn från syslöjden på skolan. Hur känns vattnet i ån som bockarna Bruse gick över? Hur känns en bock? Är den mjuk eller sträv? Luktar päls? Vad är en bro gjort av? Att få känna och klämma, peka på bilder och använda tecken som stöd, levandegör sagan så att alla kan vara med på sina egna villkor.

De engagerade lärarna använda berättandet på olika sätt i undervisningen mellan mina besök. Det sjungs, målades, berättades. Det blev till kunskap om närområdets kultur, när eleverna kom till museet och fick uppleva det med olika sinnen. Förmågan att återberätta utvecklades, när språket inte fanns eller fanns i mindre grad användes kroppen, mjukisdjur och ljud. Många lärde sig nya ord och begrepp, de lärde sig hur en saga byggs upp och ökade hos en del läsförståelsen. 

Det tog tid för flera elever att lära känna sagan, miljön och mig. Även om jag under den korta tiden han skapa en rätt bra relation med eleverna, var 10 veckor i flera klasser för kort. Eleverna såg fram emot att jag skulle komma och var engagerade i berättandet, men för en del var det lite skrämmande med en ny person i klassrummet. En kille hade svårt att sitta stil när något nytt skulle hända, han sprang runt i klassrummet, låg på golvet, de första gångarna jag kom. Vid femte tillfället satte han sig mitt emot mig och tittade på, han pekade på sitt bildstöd och tittade på mig för ett godkännande. Sen sprang han igen. De sista gången jag kom, kretsade han omkring mig, han stannade upp bakom mig, där jag satt och berättade, pillade mig i nacken och sen gav han mig en stor blöt puss. ”Nu är du accepterat” sa läraren. 

Flera lärare har tackat mig för att jag valde att ansöka om medel för deras elever i grundsärskolan. ”Det är inte många som vill jobba med våra elever” fick jag höra. ”Vi får aldrig vara med om sånt här.” Fast det är jag som säger tack för att jag fick vara med att berätta tillsammans med dessa nyfikna och kreativa eleverna, de är en stor tillgång i vårt samhälle. 

Tine Winther

berättarpedagog Sagobygden

För dig som vill läsa mer:

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Pedagogik, Sagomuseets verksamhet

Visst dansar väl ännu små älvor ibland

När den första berättarfestivalen i Ljungby arrangerades 1990 var Arne Nilsson ordförande i kommunens kulturnämnd. Han har sedan dess mycket uppmuntrande följt vårt arbete i Sagobygden. Arne Nilsson har också varit aktiv i många kulturella föreningar, bland annat Ljungby skrivarklubb och har alltid skrivit dikter och visor. Den här visan skrev Arne 2006 till barnbarnet Amanda på hennes tioårsdag.

Visst dansar väl ännu små älvor ibland

i skogsbryn, i lundar och hagar

för barnet som bor i ett annat land

långt bortom klokhetens lagar

 

Och nog gläds liten syster och liten bror

när skymningens skuggor spelar

av alla små väsen de anar och tror

vid tisslet bak stubbar och stenar

 

Där utanför fönstren tassar de fram

för den som har ögon och öra

och nyckel som passar till sagornas land

det goda, det vackra, men sköra

 

När tranorna sjunger och natten tar vid

och vindarna slumrat i snåren,

just då kan det hända på äng och i lid

att älvorna dansar in våren

 

Och nog sägs det än, ja bedyrar med ed,

när månen just format sin skära

att barfotafötter och händer med

i virvlarna råkat så nära

 

att skratt och lekar av sällsamt slag

fått ljusen på borden att tveka,

och barnet mött ögon med rådjusdrag,

gäckande glada, men veka

 

Och den som förunnats att följa och se

när älvorna så hälsar våren

glömmer det aldrig, bärs alltid med

som minnen från barndomsåren

 

Men händer det då, en hostning är nog,

gardiner som rubbats av våda,

försvinner de skrämda långt bort i skog

fjärran från gård och från fråga

 

Till stiglösa marker förklaras det som

med ängder dit kartor ej föra

och aldrig man kunnat berätta om

eller fot någonsin fått beröra.

 

Och ändå, visst dansar små älvor ibland

det fordras blott ögon och öra,

och barnets nyckel till sagornas land,

det goda, det vackra, det sköra.

Bild: Ängsälvor, målning av Nils Bommér 1850, nu på Nationalmuseum, Stockholm.

1 kommentar

by | 16 juli 2017 · 12:34

Sommarens vackraste möte

Långt framför mig i mittsträngens höga gräs på skogsvägen ser jag att någonting röra sig. Jag sitter i bilen. Jag kör långsamt för ganska ofta passerar rådjur eller någon hare över vägen.

Det måste vara en hare där långt borta tänker jag och kör ännu långsammare. Men, kan det vara en liten och en stor hare? Det är något som inte stämmer.

Jag kommer  närmare. Är det möjligen ett litet kid med sin mamma?

Så saktar jag in ytterligare, kommer riktigt nära, och då ser jag. En vuxen trana! lämnar gräset och kliver ner i ena hjulspåret – med världens minsta och sötaste lilla gulröda unge efter sig. Tranan tittar på bilen, vänder sig om och börjar springa. Och efter springer ungen. Oj vad den pinnar på det lilla livet. Det går verkligen undan.

Jag vet ju att tranungar inte blir flygfärdiga förrän i början av hösten så det gäller för de små att fort kunna springa undan för sommarfarligheterna.

Så viker de båda plötsligt av från hjulspåret och springer ner i diket och in i skogen.

Jag tänker just öka farten (jag har en tid att passa) men då, döm om min förvåning, kommer den vuxna tranan tillbaka ut på vägen igen, ställer sig framför bilen och börjar flaxa med de väldiga vingarna. Så vänder hon ryggen till, börjar vaggande springa framför bilen. Ömsom med vingarna hopfällda, ömsom med de vackra vingarna utfällda.

mn-tranor-0-jpgJag blir alldeles tagen av den mäktiga upplevelsen. Av vingarnas skönhet, grått, svart och med den lysande vita halvmånen vid vingknogarna.  Och så stor tranan är på nära håll. Vingspetsarna når från den ena vägkanten till den andra.

När tranan, som jag tänker mig att den säkert tycker, lyckats lura bort mig, det farliga, med sitt avledande spela skadad beteende övergår vaggandet till några haltande hoppsteg och så lyfter hon rakt upp i luften, flyger över bilen och tillbaks till ungen som förhoppningsvis väntar trygg i skogskanten.

Helena Heyman

1 juli 2017 i Tunby på Österlen

helena.heyman@telia.com

Lämna en kommentar

Under Berättelser

Tranedan

 

I helgen firar stora delar av östra Småland Trandagen, eller ”Tranedan” som det heter på Småländska. Tranedan infaller den 25 mars och i stora drag firas det att tranan har återvänt med våren i släptåg.

Men nu ska jag berätta för er om hur det kunde gå till på Tranedan när jag var liten. Min hemort är Mönsterås i mellersta Kalmar län så Tranedan var närvarande både i skolans värd och hemmavid. I skolan kunde vi få lära oss mer om tranen, fröken läste sagor och så fick vi måla våra egna tranor.  Men det är firandet hemma, framförallt det hemma hos min mormor och morfar, som jag nu ska berätta om.

Kvällen innan Tranedan kallas ibland för Tranafton och hemma hos mormor och morfar var förberedelserna i full gång. Dels så skulle jag och min bror måla varsin trana som sedan skulle sättas upp i vårt sovrumsfönster. Dessa teckningar skulle leda tranen till just vårt sovrum när hon anlände. Mormor berättade att vi skulle få ha fönstret lite på glänt i natt, så att tranan kunde smita in. Innan vi la oss för att sova hängde vi upp varsin strumpa vid våra sängar. Sedan sov vi gott till gryningen, ingen trana kom och väckte oss! På morgon när vi undersökte våra strumpor hade tranan lämnat chokladägg och varsin tandborste, förståndig trana det där!

Men så fick vi syn på något märkligt, fjädrar låg som ett litet spår på golvet och fortsatte ut till trappan. Vi smög ner, det var tidigt på morgonen men vi hörde radion i köket. Spåret av fjädrar ledde oss till diskbänken där nästa upptäckt gjordes. Hela bänken var vit av mjöl och i mjölet kunde vi tydligt se spår av fågelfötter som gick mot det öppna köksfönstret. Tranan hade varit i köket!

Då tittade mormor in och ojade sig, vi hade minsann fått besök av en bullsugen trana som stökat till så i köket! Nöjda berättade vi om vår upptäckt i strumporna och förundrades sedan av tranans framfart i köket. Det måste varit våra teckningar som lett henne till oss! Men, när vi gick upp till sovrummet igen syntes inte våra teckningar till längre! Hade tranan tagit dem med sig?

Jag såg aldrig röken av de där tranteckningarna igen, i år har jag varit ute i god tid och tecknat en egen. Vi får se ifall jag får behålla denna.

Ellen Sjömålen, praktikant Sagobygden

Mer om Tranedan, eller Trandagen, kan ni läsa på bloggen här och här.

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Julfest på Sagomuseet

dsc_0082

I går kväll den 12 december var det lucia-julfest på Sagomuseet för medlemmar och andra intresserade. Per, Anna, Eva och Kristine hade verkligen fixat en trevlig och gemytlig kväll som startade med glögg och pepparkakor. Därefter samlades alla i berättarrummet i spänd väntan på lucia med hennes följe. Med vacker sång tågade medlemmar från Teater 16 in och underhöll oss med den vanliga luciasången men även andra mindre kända sånger. Mycket vacker sång från duktiga ungdomar.

En trappa upp serverades julgröt och skinksmörgås följt av berättelser i juletid. Kvällen avslutades med kaffe och Annas goda saffransbullar och kaka. Mikael fick en speciell gåva av Kristina från Emmaljunga, en fin väpnarmössa med visir som hon virkat efter en modell på Stirling slott i Skottland, ett minne från Sagomuseets skoutlandsresa i september. Alla som ville hade en inslagen bok med sig, en bok man läst och tyckte om och ville dela med sig av eller en bok man inte gillade men hoppades att någon annan skulle göra det. Smaken är ju som tur är olika. En mycket lyckad kväll på Sagomuseet som var välbesökt.

dsc_0074 dsc_0080 dsc_0085 dsc_0086 dsc_0095

Text och foto

Agneta Json Granemalm

Lämna en kommentar

Under Sagomuseets verksamhet

En kväll med rollspel

”En åldrad man knackar på din dörr. Han har en lätt hopsjunken hållning och drar i sitt långa gråa skägg när han säger:
–  Vill du ut på ett äventyr och dessutom tjäna pengar? Möt då mig när solnedgången närmar sig, i den bottre skogen, vid den stora eken.”

Så förs de fyra förväntansfulla spelarna in i historien som de under tre timmar skall få vara med och påverka. Då har de redan skapat var sin karaktär som skall vara deras alter ego under kvällen.

En vanlig vardagskväll har vi samlats runt ett bord på Sagomuseet för att spela Sagobygdens egna rollspel. Det är en av Berättarnätets Kronobergs medlemsaktiviteter och vi är precis lagom många för att spela bordsrollspel, fem personer.

Spelet förs framåt av spelledaren som dena kväll är jag. Under för undan presenteras en ramberättelse för spelarna och de ställs inför allt fler frågor. Vart för den grånade mannen oss? Vad är det med kvinnan som tycks sova hela tiden? och vad är det egentligen som händer i skogen?
Sakta men säkert rätas frågetecken ut, men då kommer de verkliga problemen. Skall vi över huvud taget överleva det här?

Innan vi vet ordet av så har det gått nästan tre timmar. Det har varit timmar fyllda av spänning, skaparglädje och inte minst skratt. Denna kväll hinner vi iuppleva det första av tre äventyr som går under samlingsnamnet ”Tunds uppdrag”.
Tycker du det låter spännande? Vill du prova på detta berättarspel? Då kan du ladda ner det gratis här

img_19631

Kvällens rollspelare. Från vänster : Sara , Christina, Eva och Haral. Spelledaren Mikael höll i kameran.

1 kommentar

Under Att berätta

Berättande i Lunnagård.

lddd56741

Så gick mitt uppdrag idag till Hembygdsföreningen Gamla Urshult. Från Lunnabacken kan man se ut över sjön Åsnen med alla sina öar, tittar man noga och vädret är klart så ska man kunna se sju kyrktorn från utkiksplatsen.

Medlemmarna var i farten, marschaller tändes, kakelugnen brann med värmande lågor, kaffet var framdukat.

Vi befinner oss på Lunnagården med mansgårdsbyggnad från 1709, där sitter vi nu i största rummet. Fyra gamla träljusstakar är tända i rummet, vi ska sitta på stolar från 1700 talet. Vilken ära att få berätta här. Vi hälsas alla välkomna av Gunnar Andersson ordföranden i föreningen. Han berättar om husen som är ditflyttade på 1950 talet, han berättar om de gamla träljusstakarna. Får också höra att i köket har man renoverat den gamla bakugnen. Jag får titta in ugnen, vad stor den är, 16 bröd får plats…

Under sommaren är huset bemannat varje söndag, till gården kommer det mycket turister, främst danskar, tyskar och holländare.

Nu är det min tur, jag börjar med att berätta om Sagomuseet i Ljungby. Ingen av lyssnarna har besökt museet.

Nu ska alla få höra! Börjar med ”När vår herre skapade Småland”. Sedan berättar jag om oknytt och lortay. Djur och väsen som folk verkligen trodde på för längesedan. Om jättarna, Gloson, Lindorm och varg. Sägner såsom Ebbe Skammelson, fru Stockenberg på Bolmarö Säteri, Ivars kyrka samt hur skräckfyllt det kan vara att komma för tidigt till julottan.

Det ger en ”kick”att berätta i detta sken  från kakelugn och ljustakar och se hur lyssnarna är med i berättelserna. Efteråt får jag höra att föreningen har gett ut en egen bok ”Urshultssägner”. Denna bok får jag som tack, den ska läsas och sedan tillhöra Sagomuseets egna bibliotek. Efteråt serverades gott kaffe med dopp. Jag fick kontakt med en lyssnare som bodde nära ormastenen i Lövhult, låter intressant. Den vill jag besöka.

När besöket är över är jag så glad, tänk vilket arbete man har. Jag får berätta, lära känna nya människor och miljöer. Sätter mig i bilen för hemfärd. När jag kört någon mil ser jag plötsligt två stora älgar kliva upp på vägen rakt framför mig, jag tvärnitar, hjärtat i halsgropen, stannar två meter framför älgarna. Skönt, idag har jag änglavakt!

Skribent: Siw Svensson

 

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Fyra år på Café Fontaine

 

1111

Arrangörsgruppen

 

 

Snart har vi fullföljt det fjärde året med våra berättarkvällar i Växjö. Den enkla idén med en öppen scen, sex gånger om året, för enbart muntligt berättande har visat sig vara livskraftig med stigande publiksiffror. Vi hade tur som hamnade i rätt lokal redan från början. Café Fontaine i IOGT-huset vid Växjösjön har gott fika och ständigt nya konstutställningar på väggarna. Runt om i huset pågår andra kulturprogram. Personalen är alltid välkomnande och Lasse Kårehed ställer upp som ljudtekniker.

Nu har vi både en stampublik och stamberättare. Vi brukar hinna med runt tio berättelser per kväll med ett publiksnitt på 30-35 personer. Rekordet är 65 plus en kö utanför med besvikna människor som inte fick plats. Då hade Ann-Karin Ånman från arrangörsgruppen blivit intervjuad i på en helsida i Smålandsposten dagen innan. Publicitet i lokalpressen har stor betydelse. Även en liten notis lockar några extra besökare. Vi har alltid en rast i mitten och är noga med att sluta senast klockan 21, det vill säga när det är som roligast. En vild blandning av historier är bäst. En gammal folksägen kan med fördel följas av en nutida skröna. Berättelserna får inte vara för långa. Det sänker stämningen i lokalen så att den kan bli sömnig. Därför har vi satt en tidsgräns på högst tio minuter.

För att få in nytt blod på scenen (en inte helt lyckad metafor) bjuder vi numera in en gäst utifrån. Gästberättaren får ett litet arvode. Framför allt får han eller hon större utrymme än oss övriga. Visserligen berättar vi alltid nya historier varje gång, men en helt ny röst är extra omväxlande.

I höst har Johan Theodorsson från Stockholm varit gäst den 8 september.  Håkan Nordmark från Växjö kommer  13 oktober och Eva Andersson från Fylleskog 24 november. Vi börjar klockan 19.00.

Och efter jul fortsätter vi med berättarkvällar på Café Fontaine för femte året!

Pelle Olsson

Lämna en kommentar

Under Att berätta

En berättelse från Skotska höglandet

 

Vår ciceron Bob tog oss även idag ut på vandring, denna gång i i Strathpeffer, hans hemort. Platsen är känd för sin hälsosamma luft och förr kom folk i skaror hit för att dricka brunn. Vår ingång var naturligtvis sägnerna från denna plats. Idag såg vi på avstånd i det vackra landskapet de höga kullarna vid Knack Farrel.

Där bodde fordom jättarna med sin anförare Finn. En dag skulle alla männen ge sig ut på hjortjakt och de tog sig snabbt långa sträckor med sina jättekliv. Alla utom Garry. Han var mindre än alla andra jättar och dessutom hade han utseendet emot sig, han var krokig och ful. Håret var det värsta, det hade aldrig någonsin blivit varken klippt eller kammat utan hängde i stora klumpar och tovor runt hans ansikte. Garry stannade hemma, men där blev han utsatt för kvinnornas hån och gyckel. När han tog en tupplur passade kvinnorna på att nagla fast honom vid golvet genom att driva spikar genom hans hår. När han vaknade och märkte att han satt fast blev han ursinnig och ryckte sig loss med resultatet att allt håret rycktes loss från hans huvud.  Rasande jagade han in alla kvinnor och barn i fortet, rusade sedan ut och ryckte upp alla träd runt fortet. Träden lade han runt kullen och sedan tände han på. Skenet från den stora branden syntes vida omkring.
Jättarna på sin jakt såg eldskenet och ilade hemåt, men kunde bara konstatera att allt var förstört, kvinnor och barn döda. Garry blev genast ställd till svars för dådet.
Sägnen har två alternativa slut. I det ena jagar jättarna ifatt den flyende Garry och dödar honom på en plats som senare får namnet Glen Garry. I det andra vänta Garry in Finn som ska få avgöra hans öde. Finn bestämmer att han ska halshuggas. Finn tog svärdet som kan skära igenom allt, befallde Garry att lägga huvudet i hans knä, varpå han högg huvudet av honom. Huvudet rullade nerför backarna och ligger nu som ett stort block nedanför backen.
Men svärdet högg också ett djupt jack i Finns knä. Blodet forsade och gick inte att stilla och jättarna förstod att han skulle dö. De bar honom till en grotta på en enslig plats, Där lade sig hans närmaste nära honom, liksom även hans hundar. Hans jakthorn placerades på hans kropp. Därpå föll alla i sömn. De sov i flera dygn.
En herde hade förlorat några får och i sitt sökande kom han till grottan. Han försökte se in i den, skymtade i mörkret hundarna, soldaterna och hornet. Han tog det och blåste en gång i det. Då började det rassla i grottan, jättarna hörde det välbekanta ljudet. Han blåste en gång till, då kunde jättarna öppna sina ögon.
Herden blev rädd och sprang därifrån. Då hörde han bakom sig jättarnas vrål

-Du kan inte lämna oss i ett värre tillstånd än du fann oss! Blås i hornet en tredje gång så att vi och hundarna kan återvända till livet!

Det sägs att än idag står  jättarna kvar i grottan och väntar på att få återvända till livet.
Skrivet av Saga Alexandersson

 

IMG_1716[1]

 

Lämna en kommentar

Under Att berätta