När jag skulle praktisera mot slutet av utbildningen på Kulturvetarprogrammet sökte jag till olika arkiv i Göteborg, men även till svenska ambassaden i London. Min studievägledare skrattade gott och påpekade att jag var en ambivalent figur, som ena stunden ville hänga på cocktailpartyn i London och nästa i ett dammigt arkiv. Den terminen ville svenska ambassaden ha en samhällsvetare – och tur var väl det för jag hamnade på ett dammigt arkiv där jag blev kvar i tjugo år.
Traditionsarkiven runt om i landet är fulla av immateriella kulturarv. Det som vi inte direkt kan ta på fysiskt, men som förmedlar kunskaper och kan föra oss samman; ritualer vid olika högtider, hantverks-, mat- och yrkestraditioner, sånger och lekar, sagor och sägner. Vanliga människors tankar och erfarenheter, den lilla historien som ger liv åt den stora. Men för att förstå de äldre arkivsamlingarna bör vi också förstå hur materialet har tillkommit, av vem och i vilket syfte.
Vid förra sekelskiftet reste forskare och studenter landet runt för att samla in och rädda minnen från det gamla bondesamhället; det som troddes vara på utdöende i och med industrialisering, urbanisering och emigration. Det var det svenska kulturarvet som skulle räddas. Resultatet färgades av tidens vetenskapliga ideal, av samhälleliga idéströmningar och har ibland formats av nedtecknarens ord och intressen, vilket gör att det bör sättas in i ett sammanhang för att förstås på rätt sätt. Vid den här tiden var det dessutom omöjligt att ens tänka sig framtidens möjligheter att sprida materialet, något som idag väcker många etiska frågor bl.a. kring det digitala tillgängliggörandet. Samtidigt, sett med de rätta ögonen, är det ett stycke mycket värdefull samtidsdokumentation – och användbart på så många och bra sätt.
Sagor och sägner kan användas i skolornas arbete med källkritik och värdegrunder. Sägnerna från förr, om tomtar och troll, handlade ofta om att förklara det oförklarliga, om rädslan för det som var annorlunda, något att lägga skulden på. Idag kan vi likna det vid ”fake news” som sprids med blixtens hastighet via internet och förvandlas till sanningar och skuldbeläggande. De gamla sagorna, som vid förra sekelskiftet samlades in som ett svenskt kulturarv, är spridda över många av världens länder. De kan ha olika former, men själva kärnan är densamma och känns igen. Idag kan sagorna användas i integrationen med nyanlända, här finner vi likheterna snarare än skillnaderna. De inspirerar, utvecklar och stärker det egna berättandet, språket och kommunikationen.
Hösten 2018, efter 25 år i Göteborg, blev familjen hemvändande Värnamobor. För ganska exakt ett år sedan fick mitt tågpendlande och övernattningar på diverse bäddsoffor ett abrupt slut, ersattes av hemmakontoret och i september bytte jag titeln forskningsarkivarie mot berättarantikvarie. Jag saknar mitt dammiga arkiv och önskar såklart att samlingarna fanns ett knapptryck bort. Ändå känner jag mig närmare materialet nu. På Sagomuseet i Ljungby och i Sagobygdens sägenskåp sluts cirkeln. Det muntliga berättandet – de vanliga människornas sagor och sägner som berättades ute i de små stugorna, som fascinerade och räddades undan tidens tand, blev till arkivsamlingar – väcks återigen till liv här.
Lina Midholm
(Även publicerad som krönika i Wernamo-Posten. Medlemstidning för Historiska Sällskapets Gamla Wernamo, nr 1 2021)
Sagobygdens Blogg 