Allmogens Valborgsmässoafton

IMG_2154

Valborgseld 2015

Llewellyn Lloyd (1792-1876) var en excentrisk jägare från England som under en nyfikenhetsresa fattade stort tycke för Norden och i synnerhet Sverige, dit han återvände och tillbringade en stor del av sitt liv. Jakt, särskilt på björn, var hans stora passion, men han intresserade sig också för folklore och han samlade material om svenska folklivsseder från olika delar av Sverige. Några år innan har gick bort, 1871, utgavs verket Svenska Allmogens Plägseder. Nedan återges utdrag från kapitel sexton, som handlar om Första Maj.

Den första Maj (Walborgmessdagen) är en stor folkfest i mellersta och södra Sverige. I Skåne och Blekinge är det brukligt att ungdomen mötes på denna afton för att helsa vårens ankomst. De hafva då med sig en bunt ferska björkqvistar, som äro antingen alldeles löfvade eller åtminstone börjat slå ut. Med byns fiolspelare i spetsen tåga de från gård till gård och sjunga ”Majvisor”, hvilkas innehåll är önskemål om gynnande väderlek för den växande grödan, ymnig skörd samt andlig och timlig välfärd. Slutligen blottas alla hufvud, och allas ögon höjas till himmelen. Spelmännen spela då en annan ton och sammankomsten slutar med bönen Fader Vår.

Några bland sällskapet hafva en korg vardera; i denna inläggas ägg och dylika gåfvor, som då insamlas till den blifvande festen. Om de blifvit vänligt emottagna och väl begåfvade, sticka de en löfruska under taket öfver ingångsdörren till huset, buga sig till afsked och gå vidare.

På detta sättet gå de hela natten och återvända icke hem förrän emot morgonen. När de varit i det sista huset sjunga de en afskedssång under hemvägen.

Sjelfva Första Maj, om det är vackert väder, egnas åt förlustelser utomhus. Men bordets nöjen förgätas likväl icke, och kalas, i synnerhet ibland bönderna, hör till ordningen för dagen. I afseende på drickande går det mera rundligt till än efter vanligheten, emedan man går efter ett gammalt ordspråk, som säger, att ”man skall dricka märg i benen”.

Man har allehanda lekar och tidsfördrif, bland vilka många hafva afseende på våren. Olaus Magnus, som lefde i femtonde seklet, berättar om en sed som brukades på hans tid:

”En mängd unga karlar till häst uppställde sig på två linier midt emot hvarandra, då det ena partiet skulle föreställa vintern och det andra sommaren. De förra voro utstyrda med pelsar, och deras beväpning bestod i snöbollar och is. Befälhafvaren för den andra linien – en ”Majgrefve” – var deremot prydd med löf och blommor, och hans folk beväpnadt med löfvade kvistar af björk och lind, som blifvit på sitt sätt drifna med att hafva stått i vatten en tid förut. Vid gifvet tecken börjades en simulacre  emellan de båda trupperna. Om väderleken var kall och ruskig, slogs ”vintern” envist, så att segern först syntes luta åt den sidan; men om vädret var mildt och våren kändes hafva infunnit sig, rådde Majgrefven och hans folk genast tydligt. Emellertid, under hvilka omständigheter som helst, förklarade den närvarande skiljedomaren att ”sommaren” var den segrande. Vinterpartiet strödde aska på stället, och slutet på leken blef ett lustigt kalas.

Vidskepelse i afseende på Första Maj saknas icke heller. Så t.ex. är det på den dagen som Påsk-käringarne skicka ut sina ”trollharar” att mjölka andras kor. Derföre håller man allmännast korna den dagen inne i fähuset, der de rökas med svafvel m.m. – Om de utsläppas på bete, går bonden sjelf vall med dem, i stället att barnen eljest hafva denna befattning. Han är nämligen tillförlitligare att vakta dem för elaka väsenden. När boskapen på aftonen hemkommer, undersökas de noga, och om man då finner att någon af dem fått någon ”vålla”, tillskrifves den trollens åtgärd, och man slår då eld öfver djuret. Den antages vara skyddande mot de följder som annars skulle komma.

Denna vidskepelse är mycket gammal. Här är icke utrymme för en förklaring öfver huru detta skrock uppkommit, men att det är djupt rotadt i allmogens öfvertygelse kan jag sjelf bevittna. En gång då jag var på jagt nära Falkenberg sköt jag en hare. Under det att jag åter laddade, kom traktens egare, en bonde, till mig, besåg det skjutna djuret, och yttrade: ”Det der är inte den haren som gjort mig så mycken förtret; den är större. Det hade varit väl om den blifvit skjuten i stället.”  På min fråga hvarför han just ville hafva den skjuten, svarade han: ”För det att det är han som mjölkar mina kor om nätterna.”

Tidigt på morgonen Walborgmessdagen svämmas hästarna i något närbeläget vatten. ”Det skall skydda dem emot skabb under loppet af sommaren.

Källa: L. Lloyd, Svenska allmogens plägseder, Resa i Sverige, faksimileutgåva, 1979, Nordiska museet och Liberförlag, Stockholm

Saga Alexanderson

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s