När min far fick en av sina första avlöningar efter att ha fått arbete på 1930-talet köpte han den här rölakansvävnaden. Den hängde i hans ungkarlslya och senare i mitt barndomshem. Den vittnar om att motivet med en bäckahäst inom en åttakantsram med bård av fåglar och träd var traditionsfast. Det återfinns i allmogevävnaderna från 1700- och 1800-talen och blev omtyckt när hemslöjdsrörelsen i början av 1900-talet inventerade och stimulerade vävkunniga att väva gamla folkliga mönster.
Min far växte upp i Bjuv och min mor i Landskrona. Däremellan ligger Vallåkra. En gammal bro leder över Råån eller Vallåkra bäck som den också kallas.
Det var en spelman som hette Brandt, som hade lärt sig att spela vid Vallåkra bro. Redan som mycket liten hade han haft stor lust till att spela. När han gick och vaktade kreatur hade han gjort sig en fiol av en gammal träsko.
En dag då det var vackert väder och solen sken, satt han vid Vallåkra bro. Då fick han höra att någon satt nere vid ån och spelade. Först såg han endast huvudet på den som spelade. När han kom ner till vattnet satt där en främmande karl och spelade så ljuvliga toner. Pojken frågade om karln kunde lära honom att spela.
Främlingen sa till honom att gå ner under bron en dag då det regnade. Då skulle det ligga två fioler där. En skulle han ta. En av fiolerna skulle göra honom till en duktig spelman, den andra skulle föra olycka med sig och ta honom ner i ån.
Pojken anade nog att den där karln inte var vem som helst. Han hade hört talas om bäckamannen, som spelade så vidunderligt. Men lusten att spela var större än rädslan. Så en regnig dag kröp han ner under bron. Mycket riktigt, där låg två fioler. Han visste inte vilken han skulle ta. Men han tvekade inte länge, utan grep en av fiolerna. Som tur var bar det inte ner i vattnet. Han hade tagit den rätta. Och snart fanns det ingen spelman i trakten runt Vallåkra som var lika god som han.
En dag, när han satt på Vallåkra gästgivargård, kom en fin herre dit.
– Är ni spelman? frågade han Brandt.
– Jo.
– Kan ni spela elvaleken?
Jo, han skulle försöka. Det var ju den vackraste melodin som bäckamannen spelade, men också den farligaste. Brandt till att spela. Han spelade allt värre och värre och snart började glasen dansa på bordet. Då sprang herrn bort och skar av strängarna på fiolen, för annars hade spelmannen och alla andra gäster och döda ting dansat ner i ån. Sån makt har elvaleken.
Sagobygdens Blogg 