En skräddare skulle till en gård och sy.
Han kom dit några dagar före påsk.
Folk sa att käringen på gården var en påskkäring.
Skräddaren blev nyfiken.
Han ville ta reda på om det var sant.
Han vaktade noga på gumman.
Skräddaren låg i ett rum på andra våningen.
Det var en springa i golvet
så att han kunde se ner i köket.
Skärtorsdags morgon såg han genom springan
hur käringen klädde av sig naken.
Hon bröt upp en bräda i golvet.
Hon tog fram ett kohorn med salva i.
Så smorde hon sig med smörjan.
Hon satte sig gränsle över en kvast och sa:
– Upp och ut och över alla trädtoppar.
Sedan flög hon iväg genom skorstenen.
Skräddaren skyndade ner i käket.
Han letade rätt på smörjehornet under golvbrädan.
Han smorde sig på samma sätt,
som käringen hade gjort.
Han satte sig på en kvast och ropade:
– Upp och ut och genom alla trädtoppar.
Så skulle han ju inte ha sagt.
Han kom ihåg fel.
Han skulle ju sagt över trädtopparna
och inte genom dem.
Nu gick det som det gick.
Istället för att flyga över alla trädtoppar
flög skräddaren igenom dem.
Han höll på att bli alldeles uppsliten i röven,
innan han kom fram till Blåkulla.
Där var det fullt av käringar.
Alla hade de knivar och svärd.
De slog och högg varandra.
De ropade:
– Sår idag och helt i morgon.
Då läktes såren till nästa dag.
Skräddaren fick också tag i ett svärd.
Han högg alldeles vilt omkring sig.
Men han skrek:
– Sår idag och sår alla dagar.
Då läkte inte såren.
När han sedan kom hem,
kände han igen alla käringar,
som hade varit på Blåkulla.
De hade stora sår efter skräddarens svärd.
En käring hade tappat sitt ena öra.
En annan hade bara halva näsan kvar.
Per Gustavsson
Bild: Boel Werner
Sagobygdens Blogg 