Ryggpåhängning

Vårt sätt att fira högtider omformas kontinuerligt – vi lägger till, tar bort och omformar dem ständigt utifrån våra värderingar och föreställningar. En påsktradition som idag, tror jag, knappast längre förekommer är seden att fästa utklippta pappershäxor eller häxattribut av typ, papper eller trä på varandras ryggar. Under 1800-talet var däremot seden vanligt förekommande i stora delar av Sverige. ”Påskatyg”, ”respass”, ”dymmelstrutar” eller ”blåkullapass” kunde föremålen kallas – oftast var det frågan om de klassiska häxattributen sopa, raka och smörjehorn. Hur det kunde gå till berättas i en bohuslänsk folkminnesuppteckning:

På påskafton brukade man roa sig med att fästa föremål på ryggen på varandra. Det var mest då ungdomarna voro samlade ”för att se på påskel’”, som detta skämt förekom. Man gjorde en liten strut, ett par cm lång, som man fyllde med ”feda”, gammal talg o.dyl.; denna strut skulle föreställa ”smörjehornet”. Från en kvast tog man även två små pinnar; dessa skulle föreställa ”kvasten” och ”rakan”. Dessa föremål, smörjehornet, kvasten och rakan, band man sedan ihop och därpå satte man en knappnål, böjd som en krok, i smörjehornet. Oftast fäste man även en liten papperslapp vid det hela, på vilken stod:

”Smörjan är liten, men smörjan är god,
smörjer du duktigt, så rider du fort,
så möter dig sällskap i Blåkulla port. ”

Flera olika parallella traditioner har förekommit, både i Sverige men också internationellt. Att hänga påsar aska på varandra finns till exempel belagt från bland annat Västmanland, Dalarna och Uppland. Från småländska Vimmerby berättas istället att köpmän på dymmelonsdagen brukade hänga pappersremsor, pappersstrutar eller till och med en fisk på ryggen på kunder – här går tankarna till Frankrike där det som aprilskämt förekommer att man fäster just utklippta pappersfiskar på varandras ryggar.  I Mera om oss barn i Bullerbyn skildrar Astrid Lindgren upptåget i senare tid:

På dymmelonsdagen kom Britta och Anna till mej tidigt på morgonen, för vi skulle göra dymmelonsdagspass, såna där som man sätter fast på ryggen på folk med en knappnål utan att dom vet om det. Vi klippte en hel massa av vitt papper som vi målade roliga gubbar på. På en del skrev vi ”Arg orangutang” och ”Varning för hunden” och sånt där.

Vilken funktion har då seden haft? I sin bok Gammaldags seder och bruk, först utgiven 1888, skriver Johannes Sundblad om traditionen att fästa häxattribut på varandras ryggar. Han skriver att det numera, alltså i slutet av 1800-talet, var en barnlek men att det tidigare också varit sätt ”att utmärka illa kända kvinnor vilka misstänktes kunna förgöra kreaturen, dra mjölken till sig med mera”. Men att helt lita på Sundblads uppgift är riskabelt och om det någonsin funnits mer allvarliga tankar bakom seden är de i vilket fall idag höljda i dunkel. Först och främst har det sannolikt alltid varit ett av påskens alla skämtsamma upptåg.

I folkminnesarkiven finns endast några få berättelser om traditionen på 1940-, 1950- och 1960-talen. Även om senare belägg saknas är det inte uteslutet att upptåget fortfarande förekommer. Kanske har du egna erfarenheter av seden?

Fredrik Skott
Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Göteborg
Institutet för språk och folkminnen
Vallgatan 22
411 16 Göteborg

Hemsida: www.sofi.se/folkminnen
Besök oss gärna på Facebookhttp://www.facebook.com/folkminnen

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s