Månadsarkiv: april 2011
Vänskapens bro
Det var en gång en kung som levde ensam. Ingen drottning ville leva med honom för att han var både elak och snål. Han ville äga allt som han såg omkring sig. Han ville inte dela med sig. En natt, när kungen låg och sov, kom en liten mus smygande under sängen och kröp upp på den kungliga pottan. Kungen sov djupt och drömde att han snart skulle dö! När han vaknade nästa morgon ville han sätta sig på pottan. Då fick kungen syn på musen. Han tänkte att det var den som hade kommit med den hemska drömmen under natten. Ett sådant farligt djur, kan man inte släppa fri, tänkte kungen. Han fångade den och satte den i en bur. Därefter kallade han till sig de tre klokaste männen i landet. Han visade dem buren med den gråa musen och berättade för dem:
– Jag drömde att en stor flodvåg kom över mig och jag drunknade. Jag vill inte ha sådana otäcka drömmar!
De vise männen tittade på varandra och började viska sinsemellan: Vi måste hitta på något så att han tror att han blir botad. Till slut, lyfte de sina huvuden och den äldste av dem sade:
– Jo, så här är det: Någonstans långt borta, på ett berg, växer ett äppelträd som ger underbara frukter. Om kungen äter ett av dessa äpplen, skulle han aldrig mer drömma otäcka drömmar.
– Skaffa mig genast de där äpplena, sa kungen och stampade i golvet.
De vise männen bockade sig artigt och sa att de skall skicka iväg en ryttare för att hämta dem. De gick ut ur palatset. Men de har aldrig skickat iväg någon att hämta äpplen, för det fanns inte ett sådant äppelträd. De bara låtsades att de har gjort det. Efter tre dygn återvände de vise männen. En av dem hade en påse med stora mustiga äpplen i sin hand. De serverades på ett jättestort fat framför kungen. Kungen satt redan färdig med servetten under hakan. Och vilken måltid det blev! Kungen åt upp alla äpplena med skal, skrott och kärnor. Sedan blev han buren direkt till sin säng. Åtta tjänare bar honom till sängs. Nu kan jag sova lugnt igen! tänkte han.
Under natten drömde kungen den hemska drömmen igen! Han drömde att en stor flod delade landet i två halvor. När han vaknade tittade han omkring sig och såg att den lilla musen var borta! Buren var tom och uppe på den satt en koltrast. Då tänkte kungen: Det måste vara den som kom med drömmen denna gång! Kungen grep den svarta fågeln och satte den i en fågelbur. Sedan kallade han de tre kloka männen till sig igen. Han visade dem fågeln och sade:
– Ni måste göra något så att jag slipper ha mardrömmar varenda natt.
De vise männen tittade på fågeln. De tittade på varandra. De tittade på kungen och de tittade på varandra igen. Under tiden ställdes en stor frukostbricka framför kungen. De vise männen viskade en lång stund sinsemellan: De måste vara så att kungen hade ätit för många äpplen kvällen före, sa den ena. Därför hade han orolig sömn, sa en annan. Men ingen vågade säga detta till kungen för de var rädda för honom. Till slut, lyfte de sina huvuden och den näst äldste av dem sade:
– Jo, så här är det: Någonstans långt borta finns en liten sjö. På sjöns botten ligger värdens härligaste snäckor. De är blåa till färgen och den som lägger örat till en av dessa snäckor kommer att drömma vackra drömmar.
– Åh, skaffa mig genast en av dessa snäckor, ropade kungen.
De vise männen gjorde precis som första gången. De låtsades att man har ridit långt bort för att hämta snäckorna. Efter tre dygn kom de tillbaka. De hade med sig en liten ask. Kungen öppnade asken och inuti den såg han två blåa snäckor! Meningen var att kungen skulle välja en av de, men han kastade sig över dem, tog båda två och sprang in till sitt sovrum. Han stängde alla fönster så att larmet från barnen utanför inte skulle störa honom. (Det låg en skolgård där, mittemot kungens palats) Sedan satte han sig bekvämt i sin fåtölj och lyfte snäckorna till örat. Först hörde han ingenting. Han tryckte snäckorna närmare öronen. Efter en stund tyckte han att det hördes en slags sus som liknade en melodi. Nu visste kungen att han kom att drömma vackra drömmar, för han hörde snäckornas musik. Så lade kungen snäckorna tillbaka i asken och sedan gick och lade sig för att sova.
Under natten hade kungen hemska drömmar igen! Han drömde att den stora floden dränkte honom. När han vaknade såg att koltrasten var borta! Buren var tom, men uppe på den satt en liten vit duva. Kungen tog sig för nattmössan. Han hoppade upp ur sängen och ropade efter sina kloka män. Ni förstår hur arg var han. Helt galen:
– Det är alldeles på tok, ropade han. Nu har jag drömt den hemska drömmen igen! Fast jag har magen full av äpplen och öronen fulla av snäckans musik! Ni ska se till hädanefter jag bara drömmer vackra drömmar, annars är det ute med er alla! Ni får sparken allihopa!
De tre vise männen tittade på den vita duvan. De tittade på varandra. De tittade på kungen och de tittade på varandra igen. Under tiden gav kungen order att även den vita duvan skulle fångas. De vise männen viskade en lång stund sinsemellan. Till slut sade den yngste av dem:
– Jo, så här är det: Någonstans långt borta i en liten by, finns en flöjt, som ingen människa har spelat på. Det sägs att den som gör det kommer att drömma bara vackra drömmar.
– Jamän, skaffa hit den där flöjten, ropade kungen.
De vise männen bockade sig artigt och sa att de genast skulle iväg för att hämta den. De gjorde det inte, utan de höll sig gömda under tre dygn. Sedan återvände de och en av dem hade en ask som han överlämnade till kungen. Kungen öppnade asken och inuti den fanns det en träflöjt!
– Kommer jag verkligen att drömma vackra drömmar nu? frågade kungen misstänksamt.
– Så sant som vi sitter här, svarade de vise männen och smög iväg så fort de bara kunde.
Kungen skyndade till sitt sovrum. Han förde flöjten till läpparna. En fin klang hördes. Han spelade en lång stund på sin flöjt. Sedan lade kungen flöjten tillbaka i sin ask och tänkte: Nu kan jag äntligen sova lugnt igen. Och vet ni vad? Kungen sov hela natten och han drömde inte längre den hemska drömmen. Han drömde att han låg i en båt och flöt på ett stilla flytande vatten. Båten gungade på flodens vågor och han spelade på sin flöjt. Och han var så glad. På flodens båda stränder gick människor och spelade på liknade instrument.
På morgonen, när han vaknade hörde kungen samma flöjtklanger. Ett tag trodde han att han drömde fortfarande. Sedan förstod han att han var vaken. Men varifrån kom flöjtklangerna då? Kungen tittade omkring sig. Först såg han den vita duvan. Den var kvar där i sin bur. Och den var levande! Men den kunde inte spela för duvan hade ingen flöjt. Sedan lyssnade han om det var någon i rummet bredvid som spelade. Nej, det var ingen av tjänarna i palatset som spelade. Till slut tittade han mot fönstret. Han reste sig upp och gick fram till det.
Då såg han att det var barnen från skolgården mittemot som sprang omkring och blåste i något som liknade rör. När han tittade närmare såg han att de hade alla likadana flöjter som hans. Kungen var inte glad att se detta. Han ville att bara han skulle drömma vackra drömmar. Han bestämde sig att gå ut och samla alla flöjter från barnen. Kungen störtade ner för trapporna, sprang genom alla salarna, förbi portvakten och ut på gatan.
Då hände något märkligt: jorden började skaka och en djup spricka öppnade sig precis där kungen stod. Sprickan blev bredare och bredare. Det blev så mycket damm runt omkring att man varken kunde se eller höra något. Efter en stund, när dammolnen lättade, syntes att marken var delad i två halvor! Mellan de två delarna låg nu en stor ravin. På den ena sidan låg kungens palats och på den andra låg barnens kola. Ovanför klyftan flög en duva, men kungen sågs ingenstans. Han var försvunnen! Sedan hände en annan märklig sak: uppifrån berget började det forsa vatten i den stora ravinen. Den fylldes med vatten och på så sätt formades en stor flod. Efter ett tag byggde människorna en bro över floden för att binda ihop palatset och förskolan.
Ännu idag rinner den stora floden där. Den kallas Donau. Under tiden har människorna byggt flera broar över Donau. Stora, långa broar. De fick olika namn. Dessa broar ligger mellan olika delar i samma stad. Ibland förenar de två olika städer eller till och med två olika länder. Två av dessa länder heter Rumänien och Bulgarien. Den bro som ligger mellan dem förenar två städer (Giurgiu och Ruse) den och heter Vänskapens bro.
Daniel Onaca
Stilla veckan
Påskveckan kallas för stilla veckan.
Då fick man inte utföra något arbete som bullrade.
Det skulle vara tyst och stilla i hemmet.
Man skulle gå i kyrkan och läsa i bibeln.
Man skulle komma ihåg
att Jesus lidit under påsken.
Han hade blivit kortfäst och dödad.
Folk trodde att allt arbete skulle öka Jesus lidande.
Man fick inte spinna garn på spinnrocken
eller mala mjöl i kvarnen.
Man fick inte baka bröd eller tvätta kläder.
Något av det värsta man kunde göra
var att spika i trä.
Folk sa då
att man slog spikar i Kristi kors.
Den som ändå arbetade fick otur.
Den kvinna som bakade
skulle få bloddroppar i brödet.
Den man som högg ved
skulle inte klara av att klyva veden.
Dessutom skulle det bli fullt med råttor och möss,
loppor och löss på gården.
En gång var det en gumma
som inte brydde sig om det gamla pratet.
Hon satte sig vid spinnrocken en skärtorsdagskväll.
Bäst hon satt där och spann,
trycktes en blodig hand mot fönsterrutan.
Någon sa:
– Se vad jag vann,
för jag skärtorsdag spann.
Gumman blev förskräckt
och stannade fort spinnrockens hjul.
Hon var rädd för att själv bli ett spöke.
Hon ville inte gå igen efter döden med en blodig hand.,
som straff för att hon spunnit under påsken.
Per Gustavsson
bild: Boel Werner
Påsksägner
Trolldomsprocesserna hade sin kulmen i Sverige under andra halvan av 1600-talet. Förföljelser fortsatte in på 1700-talet och först 1779 avskaffades dödsstraffet för trolldom. Så sent som i mitten av 1800-talet anklagades kvinnor i Gagnef i Dalarna för häxeri och alla folksägner som har berättats in på 1900-talet har hållit tron på trolldom, som både kan skada och hjälpa, levande.
Särskilt kring påsken fick de gamla sägnerna nytt liv, då mörker stod mot ljuset, ont mot gott, Djävulen mot den uppståndne Frälsaren. Många av berättelserna är hemska och drastiska. Ofta var det tokiga och roliga historier, som lyssnaren kunde skratta åt. Så är det nog fortfarande. Får vi skratta åt det vi fruktar och är rädda för, blir vi lite mindre rädda.
Sägnerna knutna till påsken ger oss en bild av en folklig föreställningsvärld och kan leda till att vi tar reda på mer om den grymma verkligheten.
Med början i morgon återberättar jag under påskveckan en sägen här på bloggen, med anknytning till veckans dag. Berättelserna kommer från min lättlästa bok Påskkärringar – historier om påsken och illustrationerna är gjorda av Boel Werner. Boken som utkom 1995 är sedan länge slutsåld, men en del av bokens berättelser återfinns i samlingsvolymen Skatten i berget. Den kan köpas från Sagomuseet för 50:- + ev frakt.
Per Gustavsson
Insändare i Smålänningen 14 april
För er som inte har tillgång till Smålänningen publicerar jag här min insändare i Smålänningen den 14 april. Av upphovsrättsliga skäl kan vi inte återge artikeln i Smålänningen som föranledde denna insändare. Artikeln handlade om kommunens bidrag till Sagomuseet och fokuserade på att villkoret för bidrag är att Sagomuseets marknadsför Ljungby kommun och att vi borde bli bättre på detta, och inte bara göra det under en vecka i samband med berättarfestivalen. Hoppas att det ändå går att förstå sammanhanget.
Under rubriken ”Miljonbidrag till kulturen skall marknadsföra Ljungby” skriver Smålänningen måndag 11 april om Ljungby kommuns bidrag till Ljungbergmuseet och Berättarnätet Kronoberg.
Vi har uppfattat att det viktigaste skälet till bidraget är att vi bedriver en bra verksamhet till gagn för kommunens invånare. Gång på gång visar utredningar om kulturens roll i samhället att ett väl utvecklat kulturliv ökar livskvalitén, stärker kommunens attraktionskraft och även är betydelsefull för ekonomin.
Sverige har nyligen ratificerat UNESCOS:s deklaration om det immateriella kulturarvet. Utan att överdriva vågar vi påstå att Berättarnätets verksamhet med Sagobygden, Sagomuseet och Ljungby berättarfestival är det mest ambitiösa försöket i Sverige att lyfta fram det immateriella kulturarv som våra sagor, sägner och andra berättelser utgör. Den här mycket omfattande verksamheten har fått stor uppmärksamhet och otaliga är de kommuner och grupper som besökt Ljungby för att lära sig av vårt sätt att arbeta. Flera av våra berättare har berättarföreställningar och kurser över hela landet och då lyfter de alltid fram den verksamhet som Sagomuseet bedriver i Ljungby. Det är just så vi kan bidra till att öka kommunens renommé, både nationellt och internationellt.
Kulturnämndens ordförande Anders Bondesson vet mycket väl att våra marknadsföringsinsatser inte begränsas till en vecka kring Ljungby berättarfestival. I flera år har vi tillställt Kultur- och fritidsnämnden vår omfattande verksamhetsberättelse och ekonomiska redovisning. Under alla sommarmånader har vi en omfattande programverksamhet i Sagobygden. Den pedagogiska verksamhet fungerar året runt och våra berättarverkstäder är mycket efterfrågade. Högskolekursen i muntligt berättande på Högskolecentrum Garvaren är unik i Sverige och samlar studenter från hela landet.
Just nu bedriver vi ett omfattande utvecklingsarbete där vi tar ny teknik i anspråk för att än bättre lyfta fram Sagobygden och Sagomuseet. Snart kan den intresserade lyssna på berättelser i mobilen, söka sägenskatter med gps och själv bidra med berättelser till berättarskatten på vår hemsida.
Under rubriken ”Museipedagogik för alla” samarbetar vi med handikappomsorgen och särskolan i Ljungby för att göra vår verksamhet än bättre. Här utbyter vi också erfarenheter med museer på Österlen.
Just detta att ständigt utveckla verksamheten och hela tiden söka kontakt med samarbetspartners över hela landet är den bästa marknadsföringen. Det skapar en nyfikenhet på vår verksamhet och också på Ljungby kommun, som ekonomiskt stödjer verksamheten.
Per Gustavsson
ordförande
Berättarnätet Kronoberg
Fler påskbrev
I påsktid förra året skrev jag om seden att skicka påskbrev. Många besökare har hamnat på Sagomuseets blogg när de letat efter påskbrev. Till glädje för er och andra intresserade återger jag lite fler brev.
Vill du till Blåkulla fara
I mitt sällskap kan du vara
Sätt dig ner på hornet du
Där vi äro i ett nu
Adresserat till Högädla Fröken Påskhexan och Blåkullatrollet Tulli Liedgren von Lurifax, Borås.
Till Hagfors kom jag att irra
I vandringen på lifvets stig
De sköna där jag vill förvirra
Och gör en början med – dig!
Jag med på färden också skall
Men först jag ätit så det small
I skål och tallrik, fat
Och nu så är jag riktigt lat
Prins Tjockrultan.
Adresserat till Herr Sven Urban, Borås och daterat 1908.
Mer om påskbrev kan du läsa på vår blogg 31 mars 2010, och på http://www.nordiskamuseet.se/Publication.asp?publicationid=4141
Per Gustavsson
Varulvsboken
De gamla folksägnerna innehåller många fascinerande motiv som kan locka barn, som har svårt att läsa eller inte är roade av att läsa, till böckernas värld. Därför är det bra att det nu kommit ut en lättläst bok om varulvar. Den heter kort och gott Varulvsboken och är skriven av Andreas Palmaer och rikt illustrerad av Peter Bergting. Den ingår i förlaget Alfabetas lättlästa faktaserie där andra böcker handlar om vampyrer, spöken och riddare.
Det är mer skönlitteratur än faktabok och fakta presenteras samtidigt som författaren lättsamt och levande berättar historier. Boken är skriven med glimten i ögat och ett avsnitt handlar om vad man ska kolla på om man tror att bästa kompisen är en varulv.
De fakta som författaren tar upp grundar sig mer på populärlitteratur och filmer, än på den faktiska folktron här i Norden. Det tycker jag är synd eftersom varulvstron levde kvar långt in på 1800-talet i Sverige och det finns en uppsjö av spännande berättelser om vad folk trott och tänkt.
En lärare som vill använda boken i skolan gör klokt att förbereda sig genom att titta igenom Ella Odstedts klassiska bok från 1943, Varulven i svensk folktradition. Här finns mängder av spännande berättelser. Min egen bok Läskiga vidunder och sällsamma djur (Alfabeta 2008) innehåller ett längre avsnitt om varulven.
Och varför inte leta efter lokala sägner om varulvsförvandling. Det är bara att kontakta något av de stora folklivsarkiven vars hjälpsamma personal alltid brukar hitta fynd i sina gömmor.
Per Gustavsson
PS Läskiga vidunder kan köpas från Sagomuseet för 80:-.
Loppornas härstamning
När Noak byggde sin ark och sjösatte den, borrade djävulen ett hål i den. Vattnet började sippra in i arken. Noak blev förtvivlad. Han sammankallade alla djuren och bad dem om hjälp, men det var ingen som kunde göra något åt det. Då slingrade sig ormen fram och frågade:
– Vad ger du mig, mästare, om jag räddar din farkost?
– Vad du vill, svarade Noak.
Då stoppade ormen i stjärtspetsen i hålet och faran var borta. När syndafloden var över krävde ormen sin belöning. Noak bad honom välja. Då sade ormen:
– Du måste ge mig en mänsklig varelse varje dag att jag må kunna suga ut hennes blod.
Noak blev mycket upprörd när han hörde dessa ord. I stället för att uppfylla ormens önskan grep han den och kastade den in i elden. Då steg där upp en förfärligt stank. Den steg så högt att den till slut nådde Guds näsborrar. Han skickade en vind som spridde ormens aska över hela världen. Ur denna aska uppsteg lopporna. De är så talrika att om man räknar med dem allesammans, så suger de i sig en hel mänsklig varelses blod varenda dag. På det sättet hålls Noaks löfte i alla fall.
Daniel Onaca
Den modiga steglitsen
En gång för länge sedan råkade det bli en förfärlig vinter på jorden. Blåsten täppte till dalarna med snö och byggde mjölkvita åsar lite varstans. Människorna vågade inte gå ut ur sina bostäder. Det var så kallt att äggen sprak i korpens bo, sade man. Jämmer och skräck spred sig i världen.
Fåglarna samlades alla under kyrkans takränna till rådslag. Dit kom alla slags flygfän: stora och små, de som brukade vistas på slätten och de som gillade att gömma sig i vassen på sjöarnas stränder, de som besjälade skogen med sin sång och de som spred glädje i människornas trädgårdar. Alla bönade och bad, var och en på sitt eget sätt. Mitt i det allmänna sorlet hördes en stark röst. Det var den gamla falken som talte:
— Hör ni, mina kära vänner. Jag tycker att det inte finns någon annan utväg att rädda oss, utom att följa människans exempel. Vi måste helt enkelt stjäla en bit eld från himlen, om vi inte vill utplånas. Så gjorde den skicklige och listige människan och hon lyckades rädda sitt skinn. Så måste vi göra också.
— Så sant, så sant, skriade alla de andra fåglarna. Du har rätt i vad du säger, instämde de.
— Visst har jag rätt, fortsatte falken. Jag har aldrig fel. Dessutom vet ni att jag är rädd om er och att jag satt mina klor i er endast när jag var hungrig. Nu är det likadant. Det enda som återstår är att välja någon som skulle flyga iväg och hämta en gnutta eld från solen.
De små fåglarna började kvittra livaktigt:
— Ärade falk, Det är bäst att du själv reser dit. Du är vår härskare och du är starkast av oss alla.
Falken skakade på huvudet:
— Jag är ledsen, men ni förstår väl att jag inte kan lämna ert rike utan någon ledning. Det skulle innebära slutet för vår art. Det måste ständigt styras av säkra vingar.
— Vem ska resa då, frågade korpen? Jag själv skulle göra det om jag inte vore så gammal och orkeslös.
Sedan dök det upp andra stora fåglar. Den ena efter den andra berättade om orsaken som hindrade dem att bege sig på den krävande resan. En del var sjuka, en del hade fullt upp med viktiga uppgifter, en del led av höjdsjuka, åter en del ansåg sig oundgängliga för fåglarnas gemenskap. Till slut tog den klocka falken till orda igen:
— Jag ser att den enda lösningen på vårt problem är att en av de små fåglarna få flyga dit.
En kör av kraxande bifall hördes, medan de små sångarna trycktes ihop i ett hörn. Deras späda hjärta fylldes av bävan.
— Eftersom den stora äran tillfaller er, fortsatte falken, få ni själva välja den som ni tycker är mest lämplig för detta uppdrag. Ni fattar att om vi inte får en gnutta eld snart, kommer vi alla att dö och då blir ni de skyldiga. De är ni som kommer att stå till svars inför Gud, på domedagen. Då genmälde en lärka:
— Ers höghet, vi är för klena för detta krävande uppdrag. Det enda som vi kan är att sjunga.
— Har man hört på maken, utbrast de stora fåglarna med indignation! Vilken fräckhet! Vilken brist på solidaritet och medkänsla!
På detta viset fortsatte förhandlingarna ett bra tag till. När läget verkade olösbart hördes en pipig röst som bad om ordet. Det var steglitsen:
— Ursäkta att jag lägger mig i, började han, men om det inte finns någon annan utväg, då tar jag på mig denna uppgift.
Alla fåglarna, både de stora och de små, blev nöjda. De var inte helt övertygade att steglitsen skulle lyckas, men de var glada att de slapp själva att göra den farliga färden.
Så blev det att steglitsen lämnade kyrkans takskägg och den snötäckta byn på slätten och flög iväg. Den fladdrade länge med sina små vingar tills den nådde himlens nejder. Där närmade sig fågeln solens eldstad och plockade upp en ljusstråle. Med vidbränd fjäderdräkt och nästan blind på grund av den hårda prövningen, återvände steglitsen till jorden. När den hamnade bland sina gelikar, hade den med sig den varma solblinken i sin näbb. Den började växa allt större och då förändrades allt runtomkring. Frosten gav med sig, snödrivorna sjönk och ån i grannskapet tog emot mängder av smältvatten. Till och med snödroppar syntes på vissa ställen.
Fåglarna blev utom sig av glädje. De var många som visade sin tacksamhet mot den modiga steglisten, men skatan skrattade hånfullt, när hon såg dennes brända fjäderskrud. Då vände sig talgoxen till de andra små fåglarna och sade:
— Kära vänner, jag tycker att vi skall hjälpa vår lillebror här och skaffa en ordentlig klädnad åt honom.
— Visst, visst, visst, kvittrade alla pippiarna som hörde talgoxens förslag.
Under sång och brus, med glädje och gamman, skred de små fåglarna till verket. Var och en av dem skänkte en eller två fjäder ur sin egen fjäderdräkt åt den stackars steglitsen. Till slut blev det en skrud som liknade den som Josef fick av sin mor, Rebecka. Den lyste av alla jordens färger. De andra fåglarna berömde steglitsen för sin utomordentligt vackra dräkt, men själv tyckte den att den var alldeles för bjärt. Den blygdes att visa sig för människorna i sin nya skepnad.
Eller den är för ödmjuk kanske och därför ser vi den så sällan trots att det var den som offrade sig för att hämta solglimten ner på jorden. Men på våren har vi stor chans att se den, om vi tittar noga i trädens lövverk, när vi går ut och promenerar.
Daniel Onaca
Sagobygdens Blogg 