Alla har skrivit berättelser i skolsammanhang. En och annan har gått skrivarkurser, inte sant? De flesta av oss som skriver har fått höra att det är viktigt att döda sina älsklingar. Ja, det brukar heta ”kill your darlings”. Jag har aldrig tyckt om det där dödandet och det inte enbart för att metaforen är lånad från en rå sida av det mänskliga. Nej, jag tycker inte om uttrycket eftersom jag vill fortsätta att ha mina älsklingar kvar. De är nämligen inte så många. I lönndom har jag bevarat en av mina älsklingar i mer än fyrtio år. Om jag riktigt räknar efter så är det fyrtiofyra år sedan jag ritade mer än skrev ned en rad om en liten rödsvart lus som jag varken visste vad man vi givit den eller vad den skulle vara bra för. ”Snyggt kryp”, så skrev jag och sedan den sommardagen för så många år sedan har den varit mig kär, en älskling jag inte släppt, trots att jag i gymnasiets första år fick höra att den lilla dikt om min nyvunna älskling jag totat ihop inte dög:
Du kryper från strå till strå.
Längtar efter att ni ska bli två
och skaffa en hel rad rödsvarta ungar,
som kan leka i era gräsdungar.
Jag minns att jag blev en smula sårad av lärarens negativa syn på mitt diktverk, men jag kastade inte bort lusen – som var en strimlus. Strimlusen har varit snäll mot mig under åren. Den har funnits vid min sida hela tiden, inte synlig alltid, men när jag behövt den och när jag för drygt ett år sedan började skriva ett slags berättande treradingar, ja, då sjöng den och sången handlade om att den ville vara med. Jag satte mig före att skriva 367 treradingar. Att det blev just 367 har med året och knäppkoftan att göra: en trerading per dag året runt och en extra att knäppa ihop året med – eller knäppa upp – och som jag tänkte mig som en hemstickad kofta i ull färgad av naturens blader och strån.
Under åren hade jag lärt mig att strimlusen är en graphosom och att graphosomerna tillhör skinnbaggarna. Det där graphosom är grekiska och översatt blir det skriftkropp. Se där! En älskling som aldrig dödats kom till hjälp och följde mig genom hela arbetet med treradingarna och när slutet var nära blev det även två treradingar om den där lusen som pockat på uppmärksamhet för fyrtiofyra år sedan.
Kanske blir koltrasten ledsen om jag inte berättar att också hon varit med under detta utforskande av kort poetiskt berättande. Så är det, strimlusen och koltrasten, två skrivbiträden som, levande älsklingar och vänner, starkt bidragit till att berättandet kom igång igen.
332
en mycket liten gran står där
intill den växer en mycket liten kantarell
på den gula hatten läser vi graphosomens meddelande
342
den kryper omkring med tecken på ryggsköldarna
skinnbaggen strimlus
ovetande om tungomålens mångfald bär den allas skrift
350
koltrasten sätter näbben mot de blottade årsringarna
öppnar gyllene flöjten
sjunger gammelfurans berättelse över kalhygget
(De tre treradingarna är tagna ur diktsamlingen Spegelskärvor – Poetiska återspeglingar saltando i C-dur, Beijbom Books, 2011)
Bengt Söderhäll
Sagobygdens Blogg 