Tycker du om att vandra omkring på kyrkogårdar, titta på gravstenar och försöka göra dig en bild av människorna bakom texten? Läsa årtalen, begrunda korta och långa levnadslopp. Betrakta de eventuella symbolerna förutom korsen (fåglar, sädesax, träd). Upptäcka små stenar med inskriptioner som visar att ett litet barn bara fick en kort tid här på jorden. Se gravar med stora stenar där någon betydelsefull person begravts. Ibland finns en titel framför namnen, som kan ge en vidare bild, ibland står det kort och gott Familjegrav och ett namn.
Det är längesedan jag flyttade från min barndoms by, men med jämna mellanrum återvänder jag för att se till mina anhörigas gravar. Byn är sig i stort sett lik, där finns fortfarande många som jag känner och som hejar på mig när jag gör mig ärende i affären. Men faktum är att det är på kyrkogården jag nu hittar de flesta av mina bekanta. Att se deras namn förflyttar mig tillbaka till min egen barn- och ungdomstid, väcker minnen av berättelser om forna bekanta och profiler i församlingen.
Börje Lindströms bok På kyrkogården i södra Lappland (Heidruns förlag, 2020) är en samling berättelser i diktform, där de döda på kyrkogården, födda mellan 1800-talets slut och milennieskiftet, får berätta om sina liv. Boken fick ett flertal utmärkelser; nominerades till Sveriges Radios Lyrikpris 2021 och Norrlands Lyrikpris samma år. Lindström tilldelades även Kallebergerstipendiet 2020 av Svenska Akademien. Se gärna Per Gustavssons blogginlägg om den (sök i rutan på Kyrkogården Lappland).
2022 kom på samma förlag Under södra Lapplands himmel, vilken anknyter till den förra och är uppbyggd på samma sätt. Den innehåller 81 korta berättelser, ibland på bara några rader, ibland på en eller två sidor.
Människorna må vara döda, men de tecknar berättelser ur sina liv som sjuder av dofter, syn- och hörselintryck, av känslor. De berättar om glädjeämnen och mödor, om den grå vardagen och om drömmar, tillkortakommanden, sorger och besvikelser. Och fastän det är tydligt att de talar från en tid som sedan länge är svunnen, så finns det alltid korn av igenkänning i hur vi människor i nutid har det.
81 röster. Det är Knut Svensson, båtbyggare, snickare, frisör och slöjdlärare. Då måste man vara ”nogat”, han sysslade ju med skapelsen.
Det är växeltelefonisten Elsa Lidberg, hon tjuvlyssnade aldrig ”men Birger Olsson hade fler kvinnor än han kunde hålla reda på”.
Det är den gråa Anna-Greta Näslund, som hade en lägda som blommade så att man talade om den med beundran, den blommar än idag.
Det är Hans Israelsson, som aldrig brydde sig om faran. Han klarade sig i flottningen på forsen, han undkom träden när han arbetade i timmerskogen fast han fällde vårdslöst, han sprang upp på berget när det åskade och skrattade i blixtarnas ljungande sken. Men en dag i maj halkade han på en isfläck utanför vedboden och dog.
Livet kunde vara hårt att leva, nog undrade de ofta över meningen med det hela, men som Jeanette Berglund uttryckte det:
De som längtade efter döden
hade aldrig suttit vid Lillsiksjön
med nykokt kaffe
och en grillad falukorvskiva
på en pinne.
Nog var livet värt att leva
medan det fanns
och kaffet värt att dricka
medan det fanns.
Börje Lindström har varit generös och erbjudit oss att publicera tre av dikterna i sin helhet. Här följer den första, två till kommer framöver.
Att man skull dö
det stod ju klart redan
från början
det var ju inget att
fundera på
och att man gift sig
med fel käring
det var ju heller ingen
världsgåta.
Men att våra pojkar
skull förlora
mot Bäsksele IF
som hade en jubelidiot
till lagkapten
och en center som
var låghalt,
det var ingenting
man precis
kunde ta
med jämnmod.
[Sven Persson]
Sagobygdens Blogg 