Dinglarens väg – en bok om resandefolket

Vid landsvägen från Bjärnum till Markaryd restes 1766 en sten som markerar gränsen mellan Kristianstads och Kronobergs län och därmed också mellan Skåne och Småland. Stenen kallas för Tattra sten eller Tattartavlan efter en gammal sten som tidigare stod här och förbjöd tattare “och annat löst sammangaddat folk infart i länen”.

Redan Gustav Vasa beslöt att tattarna skulle utvisas ur landet och under de följande århundradena utfärdades en rad förordningar att tattare och zigenare skulle hängas eller gripas och utvisas ur riket. 1748 utfärdade Kungl. Majt ytterligare en förordning om åtgärder mot “ främmande af the så kallade tartarers och zigeuners samt annat löst folks och lättingars strykande omkring landet”. Om dessa kommit in i landet nyligen skulle de jagas ut ur riket och ifall de återkom skulle de straffas med spö. Hade de tidigare uppehållit sig i en stad skulle de förbli där och inte “stryka omkring landet eller med bedräglige hästbyten och deras utprånglande eller ock på hwajehanda egenvilligt och skadeligt sätt allmogen förolämpa”. Den som inte följde förordningen straffades med spö eller ris, straffarbete eller fängelse på vatten och bröd. Till löst folk räknades också judar, tråddragare, lindansare och andra gycklare. Det innebar också att det var förbjudet att bevilja löst folk pass och för allmogen att hysa dem.

Det här är en del av Sveriges historia, men eftersom det är majoritetsbefolkningen som skriver historien, har förföljelserna av resande aldrig varit något som jag och alla med mig har fått läsa om i skolan. De senaste åren har resandefolket börjat skriva och berätta om sin egen historia och ge nya perspektiv på Sveriges historia. En historia som det inte är något att vara stolt över. Det är en historia om utanförskap och misstro, förföljelser och allvarliga övergrepp, men också om sammanhållning och solidaritet inom den egna gruppen.

I Dinglarens väg, Vorsnos Drom, berättar många resande sin personliga historia. Ta till exempel skolbusschauffören som ofta körde förbi hållplatsen där barn ur resandefolket väntade på att få gå på och komma till skolan. Och hur vuxna som var med på bussen inte ingrep. Det handlar om inte allt för länge sen, utan jag slåss av att det är just den perioden då mina egna barn växte upp.

Några citat ur berättelserna ger den mest rättvisa bilden av boken:

En av gångerna jag straffades med isolering var när jag fick en cykel av min far. Personalen trodde jag hade stulit den. …

– Du ska upp till sjukan, sa föreståndarinnan.

Där spände de fast mig och sa att jag inte fick komma ut förrän jag erkände.  Jag minns inte om jag kom ut efter några dagar eller hur lång tid jag fick ligga där. Jag fick aldrig någon ursäkt för denna behandling, trots att de hade fel, och cykeln såg jag aldrig mer. (Kurt, född 1944, som vistades större delen av sin barndom på barnhem.)

”Du ska nog inte ungås med såna där” hade min klasskompis föräldrar sagt till henne om mig. (Linda född 1979)

Hatet och diskrimineringen har fortfarande inte försvunnit, även om det kanske inte alltid framgår lika tydligt överallt. Tysta viskningar i korridoren medan man går förbi, pekande och skrattande. Glåpord skrikandes efter sig på gatan. Krokben, slag och sparkar. Alla de gånger man blivit ivägkörd ifrån campingplatser, utan att man ens har gjort någonting. När man är den som blir utpekad när något har försvunnit. Allt för att man inte är som de. ( Tintin, född 1993)

Redan som barn kände jag att jag visste mycket mer om livet än de andra barnen visste. Jag kände alltid att jag var speciell, fast det var inget jag sa. Jag och mina syskon fick alltid vara med, det fanns inga andra alternativ heller. Vi fick samtidigt lära oss att veta vår plats. Att respektera de äldre har varit en viktig del hur jag uppfostrats. Under hela min barndom har jag alltid känt mig sedd och älskad….. Resandekulturen är viktig för mig, det är ju den jag är. (Nathalie, född 1974)

Vi ville aldrig ha något med myndigheterna att göra. Inte ett dugg! Vi höll oss så långt borta från myndigheterna som det gick. En gång var farsan i kontakt med myndigheter. Han jobbade som bagare och blev allergisk mot mjöl. Han skulle omskolas till elektriker och skulle gå på skolan i Borlänge. Vi bodde i Karlstad. Morsan jobbade, hon var tvungen att jobba för att få in pengar, farsan hade ju varit sjukskriven och nu skulle han gå i skolan. Han frågade de sociala myndigheterna hur det skulle gå, vem som skulle ta hand om mig? Farsan skulle ju vara i Borlänge under veckorna och morsan jobbade. Det svaret han fick då det vill jag inte höra. Det var:

– Men ser du herr Larsson det är inget problem, honom tar vi hand om, fick han till svar.

– Så i helvete ni gör, jag är uppväxt på barnhem, sa farsan och började att gråta, sen slängde han papperen i ansiktet på honom och gick ut därifrån.

Så gick han tillbaka till bageriet och jobbade fast han var allergisk. (Thomas, född 1963)

Boken är utgiven av Institutet för språk och folkminnen och har redigerats av etnologerna. Britt Inger Hedström-Lundqvist och Ann Hellman. I en kortfattad och men intresseväckande inledning berättar de om resandefolkets historia i Sverige. Det är en angelägen bok som visar hur misstro och förföljelser mot resande levt kvar in i nutiden och hur viktiga personliga livsberättelser är när det gäller att skildra både historien. Utan människors högst egna livsupplevelser haltar historien.

Här kan du beställa boken från Institutet för språk och folkminnen.

Nu ska jag själv läsa vidare i Thom Lundbergs roman om resandefolket För vad sorg och smärta. Och missa inte Ralf Novak-Rosengren som berättar ur resandefolkets historia på Ljungby berättarfestival i sommar.

Dinglarens väg. Vorsnos drom. De ofrivilligt åsidosatta. Uppsala 2015.