Bengt

En vanlig berättarövning, som en introduktion i en berättarkurs, är att deltagarna berättar om sitt namn. Här bidrar vår gästbloggare Bengt Söderhäll med sin berättelse om sitt namn. Och med det tackar vi Bengt för inspirerande inlägg som vidgat synfältet och låtit berättelser, litteratur, dikter, språk och minnen mötas i ett rikt associationsflöde.

För sextio år sedan, drygt, föddes ett gossebarn på BB i Uppsala. När modern förstod att det var ett gossebarn, plockade hon fram ett minne ur barndomen om ett mycket fult lamm som stötts bort av tackan, som hon räddade livet på och vars ull kom att bli stickade vantar och sockor. I minnet fanns också ett ljud, ett bräkande ljud. Bääääh. Där var namnet: Bääääängt.

Så blev det och eftersom ytterst få om ens något gossebarn under millenniets första elva år, döpts till Bengt, vill jag ta chansen att berätta att namnet Bengt skämmer ingen. Bengt är belagt i Sverige sedan 1364, men stavades den gången Benkt och är en försvenskning av det latinska Benedictus, som kan betyda ”den välsignade”. På hebreiska heter Bengt Baroch och om vi backar till Benedictus och delar upp namnet i bene och dictus; bene betyder gott, bra, riktigt, ordentligt och dictus/dictum betyder det sagda, utsaga, yttrande, ord.

Ja, ett fult bortstött lamm som bräkte gav namnet åt en välsignad som lägger orden rätt och säger det som är bra. Kanske är det oundvikligt om nu namnet inte skämmer någon att det i det närmaste är oundvikligt att inte skämma ett sånt namn.

Bengt Söderhäll