Skalden och den hjälpsamma besökaren

En månljus natt satt skalden utanför sin boning. Hans hus låg intill en sjö och han själv var försjunken i djupa tankar. De var inte muntra tankar han hyste. Han tänkte: ”Jag trodde att mina visdomsord skulle förbättra världen, men det verkar som om ingen bryr sig om mina verser. Jag känner att min lust att dikta har sinat.”. Skalden suckade och sade:” Jag trodde att min skaparkraft kom inifrån mig själv, men jag misstog mig. Vem kan återuppliva glöden i mitt hjärta?” Knappt hann mannen säga dessa ord förrän något märkligt började hända med naturen omkring honom. Sjöns vattenyta krusades, månen glänste klar på himlen, natten blev ljusare och en genomskinlig gestalt uppenbarade sig. Den steg fram mot skalden och då frågade han:

– Vem är du?

– Jag vet inte, viskade gestalten.

Då frågade skalden igen:

– Vad är ditt namn?

– Jag har inget namn. Du få kalla mig som du vill.

Skalden fortsatte fråga henne:

– Vart är du på väg?

– Jag bärs av vindens nyckfullhet, förkunnade hon. Nu är jag här, imorgon är jag hundra mil bort, i övermorgon kommer jag kanske tillbaka.

Då frågade skalden, var hon varit förut och vålnaden svarade så här:

– Jag har vistats på bergets topp, men där är snö och kallt, jag gungade på segelbåtar, bland fiskare och skeppare, där havet vimlar av vidunder, jag strövade på ändlösa stäpper, hos grymma hästridare, men stormarna gjorde mig illa, jag gömde mig i djupa skogar, där vilda djur har jagat mig. Ingen behövde mig. I ödemarken vistades jag, men jag tyckte inte om eremiternas klippgrottor.

Skalden vände bort blicken från älvan och stödde huvudet i handen. Solens spjut började jaga bort natten. Sedan ställde han en ny fråga till sin besökare:

– Varför kom du hit nu?

– Jag hörde att du behövde mig, kom svaret.

– Vad kan du göra för mig, då, ville skalden veta?

Och den namnlösa anden svarade:

– Jag kan värma ditt hjärta.

– Mitt hjärta är svårt att värma, suckade skalden. Där finns allt som du har flytt ifrån förut: kalla bergstoppar och djupa skogar, farliga vattendrag och stormpinade stäpper. Där finns mörka grottor och vidunder av alla slag.

Då talte anden så här:

– Istapparna i ditt hjärta kan jag smälta bort, avgrunden fyller jag med hopp och på de ödsliga vidderna planterar jag sällsamma blommor. Mörkret i din själ genomlyser jag med tröst. Bara om du vill. Sedan kan du vittna inför hela världen, att föreningen mellan kloka ord och kärlek kan ändra världens gång.

– Aldrig har ett diktverk ändrat världen, menade skalden.

– Tvivla inte på det, svarade anden. Dikter och berättelser förändrar inte världen, men de påverkar människorna som kan förändra världen.

– Då kände barden att han återfick sin skaparlust och kallade den nattliga besökaren för sin älskade musa.

En egentillverkad saga av Daniel Onaca

2 kommentarer

Under Berättelser

2 svar till “Skalden och den hjälpsamma besökaren

  1. Egentillverkad! Skriver du de flesta av dina sagor själv?

    • Nej, jag bara bearbetar dem. Men den här är helt och hållet ”originell” (om man bortser från alla inspirationskällor och tankestumpar plockade från livets hipertext).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s