Månadsarkiv: februari 2012

Vildhjärta

1 kommentar

Under Berättelser, Bilder

”Mestis”

Det är en elvaårings fråga som förflyttar mig till Hoverberg och spring uppför grusgången. När jag står pustande framför ytterdörren kommer Monna ut med ett glas fet mjölk och en väl tilltagen hårdbrödmacka med messmör.

Förflyttningen från en skolsal i centrala Paris i november 2011 till barndomens julidag 1957 sker i stunden och det som med sådan snabbhet förbinder Paris med Hoverberg är orden ”mestis” och ”messmör”. En elvaårig pojke vars föräldrar kommit till den franska huvudstaden från Martinique har suttit med handen i luften ganska länge, lite tvekande. Framför de tjugosju barnen sitter innupoeten Rita Mestokosho och författaren Jean-Marie Gustave Le Clézio. De båda har under några dagar besökt skolor i centrala Paris och talat om sitt författarskap och de har även ställt frågor till barnen om vad de drömmer om, vad de längtar efter. Le Clézio berättade för en stund om sin bakgrund på Martinique och över huvud en brokig familjebakgrund och han säger sig vara ur av flera kulturer. Den lite tvekande pojken reagerade på just det där med brokig familjebakgrund och när det till sist blir hans tur att fråga, undrar han:

– Varför är ni inte mestis?

Le Clézio förklarar att man kan vara ur flera kulturer och ändå vara vit och förundrad över svaret tar pojken ned handen och han ser mycket glad ut. Jag försvinner som sagt till Hoverberg med en mycket god messmörsmacka i handen och med mjölkmustasch under barnnäsan.

Hur kom det sig? Hur kunde pojkens fråga om mestis förflytta mig till barndomens förmodligen förskönade minne, så starkt? Mes, var det, mes och stis, mes och smör.

Väl hemma börjar jag fundera över vad som hände i den parisiska skolan och konsulterar ordböcker och ser att det alls inte var så märkligt att messmörssmaken kom i munnen när mestisorden blev utsagt. Mestis betyder blandning och messmör är ur indoeuropeiskans miks som betyder blanda och sanksritskans or för röra om, meksayati. Ordböckerna lär mig att också Misch-masch och mäsk och givetvis mesost är komna via latinets mixtus.

Varför är du inte mestis? undrar barnet från Martinique

kort tvekan hos dig och barnet

innan barnet hör att alla språk är sjungande kreolska

insidans språk

hos oss alla

 Bengt Söderhäll

Här kan du läsa mer om Rita Mestokoshos och Jean-Marie Gustave Le Clézios möte med barn i franska skolor.

2 kommentarer

Under Litteratur, Pedagogik

Blåmesar

Foto: www.fotoakuten.se

Duns!

Djupt försjunken i en spännande bok ryckte jag till av den dova dunsen och for upp.  Jag anade vad som hade hänt, trots att jag klistrat upp en sparvhöksdekal på det stora fönstret i terassdörren.

Utanför dörren såg jag mycket riktigt en liten blåmes, som fladdrade omkring på marken. Den verkade ha klarat sig tänkte jag, men så tryckte jag mig ännu närmare fönstret och såg då ytterligare en blåmes. Uppenbarligen var det den stackaren som hade flugit mot fönstret.

På en liten, ännu inte vissnad, grästuva alldeles invid dörren låg den lilla fågeln med hängande vingar. Den flämtade häftigt med uppspärrad näbb. I ögonstrecket blänkte två svarta ögon som stirrade rakt in i väggen.

Den andra blåmesen fladdrade hela tiden oroligt runt omkring den skadade och nappade lite försiktigt då och då i stjärtfjädrarna eller i den ena hängande vingen. Men, när detta uppenbarligen inte hjälpte satte den sig efter ett tag i stället alldeles stilla, nära, som om den försökte värma och trösta.

Huvudet på den alltmer hopskjunkna skadade fågeln föll så långsamt bakåt, det gula bröstet blev synligt – och  fågeln föll från tuvan ner på de hårda stenplattorna.

Nu dör den, tänkte jag. Det var sorgligt att se hur den stackars fågeln föll ihop och rörande att se hur “vännen” fortfarande lutade sig mot den.

Men, så plötsligt skakade den till, den, som jag trodde döda fågeln, rätade upp sig, samlade ihop vingarna och reste på huvudet igen!

Den andra blåmesen höll sig hela tiden nära och buffade på den skadade med sin näbb.

Men så gjorde jag väl en oförsiktig rörelse, den blev rädd och flög sin väg, medan den skadade ensam kurade ihop sig vid grästuvan.

Det var flera minusgrader ute och jag tänkte jag måste göra något, annars fryser säkert fågeln ihjäl. Jag gick och ordnade lite och efter några minuter kom jag tillbaks till dörren. Jag hade gjort i ordning en papplåda med frottèhandduk o bomull där jag tänkte låta fågeln vila i mörker och värme en stund för att återhämta sig.

Så öppnade jag en springa i terassdörren och böjde mig ner försiktigt och sträckte ut handen. De matta ögonen vidgades, fågeln sträckte på huvudet, slutade flämta och flög upp och satte sig i jasminbusken två meter bort!

Glad blev ju jag och la undan lådan. Och en till som blev glad kom flygandes tillbaks och satte sig på samma gren som den nu rätt pigga lilla fågeln.

Jag stod länge kvar vid dörren och tittade på de båda blåmesarna, som inte lämnade varandras sida. De hoppade och knixade runt varandra, på deras huvuden spretade de blåa “baskrarna”!

Studier av småfåglars känslor diskuteras, altruism? empati?  Men nog vill jag gärna påstå att jag upplevde både stark oro, varm omsorg och sedan stor glädje hos de två små blåmesarna.

Jag kunde inte uppfatta någon skillnad i deras utseende och alltså inte avgöra könen. Det blåa på deras huvuden hade samma nyans. Men jag tror alldeles säkert att det var fågelkärlek!

Helena Heyman, Tunby på Österlen, 21 januari 2012

http://www.helenaheyman.se

5 kommentarer

Under Berättelser

Berättarcafé

Berättarcafé på blanka eftermiddagen.

Första caféet för i år innehöll spännande sägenplatser  i Sagobygden. Tillsammans med en semla och kaffe bänkade sig åhörarna inne i berättarrummet. Sen drog  vi ut på en tur i Sagobygden.  Under tiden kunde alla följa med på sägenkartan var i kommunen sägenplatsen ligger. Vilken häftig tur vi gjorde. Skomakaren i Sutarestugan, en av deltagarna hade varit vid Hunnseberget och vi pratade om den fina utsikten. Vi tog oss på kartan till Angelstad och besökte Ebbe Skammelson, Skea Dåre, Hylte. Naturligtvis besökte vi Trollträdet i Torpa. Vi öppnade  dubbeldörren, den sägen som finns bakom dörrarna (systersjöarna) är absolut den otäckaste  av alla, den fick oss alla att rysa av obehag. Vilken sägenskatt vi har!

På bilden ser ni Olga och Anna-Lisa två av damerna som besökte caféet.

Siw Svensson

1 kommentar

Under Att berätta

Skattjakt

 

På Sagomuseet är det lite av en tradition att ha skattjakt på februarilovet.  Många gånger har vi samlats i trädgården, lyssnat till sagor, fått ledtrådar och letat efter skatten. Den 21 februari kl 11.00 är det dags igen. Exakt var som kommer att hända då vet jag inte,  så istället tänkte jag berätta om en skattjakt som vi hade för några år sedan.

En snöig lovdag var vi över femtio barn och vuxna i trädgården. Omsorgsfullt, utan att lämna spår, hade vi gömt skatten i snön intill ett troll. Första ledtråden var en saga om fåglar. Barnen plumsade fram till museets stora skator av trä. Där fanns inte skatten, men väl en burk med en ny saga, med ytterligare en ledtråd. Det var först när den fjärde sagan kom som barnen började  ana att den verkliga skatten var nära. Sagan hade handlat om ett troll som gömde en skatt och kloka barn hade räknat att det var en viktig ledtråd.  De rörde sig nu mot ett av trädgårdens troll. En av de yngsta sprang först, men stannade plötsligt när snön steg upp till midjan på honom. Han tittade nu bedjande på en äldre man och sa:
–  Hjälp mig farfar

Den grånande mannen  gick du ut i den djupa snön, grävde likt en maskin och fann en  kista bakom trollet. Skatten var hittad och innehållet delades mellan alla barn. 
 Vad det var för skatt? Det säger jag inte, men kom den21 februari kl 11.00 och var med, så hittar vi en likadan.

Mikael Thomasson

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Pelle Båtsman

Omslaget till sagan om Pelle Båtsman berättar att historien handlar om en pojke, ”hwilken, sedan han från ett stort röfwarband räddat konungens af Armenien dotter, blef med henne förmäld, samt efter konungens död blef en mäktig och aktad regent öfwer samma rike”.

Skillingtrycket pryds av Pelle Båtsman ridande på en gast. Som tack för att Pelle betalat den osaliga gastens skuld och denne sålunda får frid, lovar gasten att bistå Pelle Båtsman närhelst han är i trångmål. Vid ett tillfälle när Pelle behöver anlända till Armeniens huvudstad i brådrasket tar gasten Pelle på ryggen och ”ungefär så fort som tanken flyger, nedsattes han midt på torget i Armeniens hufvudstad”.

Sagan om Pelle Båtsman är en av många sagor som handlar om resor till främmande länder och kamp mot troll och andra fiender. Just den här sagan har troligtvis inhemskt ursprung och publicerades i början av 1800-talet i en sagobok och kom sedan ut som skillingtryck. Mickel i Långhult hade säkert hört den här sagan eller läst den innan han komponerade sina egna vindlande äventyrsberättelser.

Per Gustavsson

2 kommentarer

Under Berättelser, Bilder, Litteratur

Vildhjärta

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Isfrun

 

Isfrun kommer på årets kallaste dag, alltid just när solen gått ner. Himlen blir blekt blå och sedan grön, luften blir som glas. Det är så kallt så det luktar. Det är så kallt att det inte går att andas. Allt stannar upp. Inte en kvist, inte en kotte rörs. Just en sådan kväll kommer Isfrun vandrande från havet. Kanhända blir det i kväll?

Hon kommer gående över isen. Man ser bara en tunn slöja långt därute, ett luddigt dimstråk. Så småningom kommer hon närmare. Hon tar gestalt, framträder i hela sin förfärlighet, vit som stearin och vacker, vacker. Men akta dig noga att titta dit.

Isfrun är vacker över allt förstånd. Men ser du in i hennes ansikte fryser du till is. Det kan räcka med en enda blick. Du blir stel som en pinne. Man kan bryta itu dig som ett stycke knäckebröd, knix-knax. Bäst är att gömma sig under bordet. Så gjorde man i Mumindalen den kvällen. Eller krypa under täcket och absolut inte titta mot fönstret.

Mumintrollet, Too-ticki och alla de osynliga mössen kom undan med blotta förskräckelsen, det var bara den där dåraktiga lilla ekorren….

Lilla My sa senare: ”Kommer Isfrun igen ska jag minsann bita henne i benet!”

Lova att du läser Trollvinter!

 

Anna Lilljequist

1 kommentar

Under Att berätta

Sagomuseet sprider sig

 
 
Sagomuseets verksamhet har vuxit under senare år. Allt mer  sker numera i stora delar av Kronoberg.  På senare tid är det framförallt Växjö som fått besök av museets berättarpedagoger.
Flera av stadens skolor har nu pågående Berättarverkstäder. Det går till så att samma pedagog kommer till klassen tre till fem gånger. Eleverna får då möjlighet att bearbeta sagorna och utveckla sitt eget berättande.
Det är verkligen härligt att se barnens entusiasm och höra deras egna versioner på traditionella historier. Ofta blir elevernas kommentarer och funderingar likt diamanter som lyser upp en berättarpedagogs vardag.  Här är några exempel:
”Våra frukostar blir så långa nu för jag berättar sagor hela tiden” (Flicka 7 år)
”Men der här suger ju inte alls det äger” (Flicka 12 år)
”Får jag göra varulven till Hockeyspelare” ( Pojke 13 år)
 
Längre fram i vår är det Alvesta och Vislanda som får besök. Jag är övertygad om att det blir fler härliga möten och oförglömliga kommentarer.
 
Mikael Thomasson
 

1 kommentar

Under Att berätta, Pedagogik

Sagor och geocaching

Intresserad av geocaching och sagor? Nu finns en ny underfundig sagocache i närheten av Växjö.

Du hittar den här

Du kan läsa mer om alla skatter i Sagobygden på vår hemsida

Snart kommer det ännu mera. Under Ljungby berättarfestival blir det ett geocachingevent lördag 16 juni, ett event utöver det vanliga. Inom kort  kommer det mer information om arrangemanget.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Sagomuseets verksamhet