Månadsarkiv: februari 2012

Vildhjärta

Traditioner är något som hela tiden förändras. Det paradoxala är att om gamla sedvänjor, rutiner och fester ska leva vidare, måste de hela tiden leva i växelverkan med ett samhälle där arbete, resor och utbildning förändras. På traditionens grund skapas nytt. Vi har då och då uppmärksammat livets och årets fester här på bloggen. Här ett försenat inlägg med anknytning till veckans Alla hjärtans dag.

Lämna en kommentar

Under Bilder, Folktro och traditioner

Bengt

En vanlig berättarövning, som en introduktion i en berättarkurs, är att deltagarna berättar om sitt namn. Här bidrar vår gästbloggare Bengt Söderhäll med sin berättelse om sitt namn. Och med det tackar vi Bengt för inspirerande inlägg som vidgat synfältet och låtit berättelser, litteratur, dikter, språk och minnen mötas i ett rikt associationsflöde.

För sextio år sedan, drygt, föddes ett gossebarn på BB i Uppsala. När modern förstod att det var ett gossebarn, plockade hon fram ett minne ur barndomen om ett mycket fult lamm som stötts bort av tackan, som hon räddade livet på och vars ull kom att bli stickade vantar och sockor. I minnet fanns också ett ljud, ett bräkande ljud. Bääääh. Där var namnet: Bääääängt.

Så blev det och eftersom ytterst få om ens något gossebarn under millenniets första elva år, döpts till Bengt, vill jag ta chansen att berätta att namnet Bengt skämmer ingen. Bengt är belagt i Sverige sedan 1364, men stavades den gången Benkt och är en försvenskning av det latinska Benedictus, som kan betyda ”den välsignade”. På hebreiska heter Bengt Baroch och om vi backar till Benedictus och delar upp namnet i bene och dictus; bene betyder gott, bra, riktigt, ordentligt och dictus/dictum betyder det sagda, utsaga, yttrande, ord.

Ja, ett fult bortstött lamm som bräkte gav namnet åt en välsignad som lägger orden rätt och säger det som är bra. Kanske är det oundvikligt om nu namnet inte skämmer någon att det i det närmaste är oundvikligt att inte skämma ett sånt namn.

Bengt Söderhäll

Lämna en kommentar

Under Berättelser

Sagan som var nära att dö

Sagan som var nära att dö

Det var en gång en gammal saga som inte hade blivit berättad på så länge att den blivit alldeles grå. Sagan sörjde. Den hade verkligen försökt. Överallt där människor berättar historier hade den varit, skördegillena, släktkalasen, för att inte tala om de låga stugorna vid brasan om vinterkvällarna. Den hade den stått där, på sagors vis lite i skymundan och väntat på sin tur. Men det blev aldrig så. Ingen lade märke till Sagan och så förblev den oberättad.

Åren gick. Sagan miste fler av sina färger och blev alltmer modfälld. Så kom nya tider med berättarcaféer och berättarfestivaler. Sagan var där. Den lyssnade och hoppades väl fortfarande. Och vilka historier! Underbara sagor, färgstarka, hjärtslitande, underfundiga. Men det var alltid någon annan saga, någon helt annan. Tunn och sliten, blekare än någonsin smög Sagan därifrån.

Nu var Sagan bara en tom, grå liten rök. Den hade börjat gå längs vägarna. En kväll kom den in i ett villasamhälle. Där låg ståtliga hus i långa rader, blanka fasader med stora upplysta fönster. Innanför rörde sig människor. De styrde och ställde och såg ut att ha otroligt brått. I några rum syntes ett egendomligt blått sken. Ingen tycktes ha minsta tanke eller tid för en saga.

Raderna av villor tog slut och där var stora skogen. Nu var Sagan mycket trött. Det är slut, tänkte den. Ingen minns mig mer. Skogen får ta emot mig, jag kryper in här, domnar bort…. Men då var det något som spratt till, som skrek och fräste, något litet och ludet, ett djur, en katt! 

”Vem är du?” sa katten. Märkligt, tänkte Sagan, människorna ser mig inte, men den här lilla katten ser mig. ”Var inte rädd lilla katt. Jag är bara en gammal saga som snart ska dö. Det är ingen som vill ha mig längre”. ”Ingen vill ha mig heller”, sa kattungen.

Katten var en eländigt mager och tovig liten varelse. Den hade tassat runt bland de pampiga villorna. Gått från dörr till dörr, krafsat, bett att få bli insläppt. Men folk hade skrikit ”försvinn” och på ett ställe hade någon slängt kallt vatten över den. Nu satt den och frös så den skakade. Den kröp intill Sagan för att få lite värme. Sagan hade egentligen ingen, men det lilla som fanns, det gav den åt katten.

”Hör nu” sa kattungen, ”Ingen vill ha oss. Då måste vi hålla ihop. Lite längre in i skogen finns ett annat hus. Där har jag inte varit och provat. Ska vi inte gå dit tillsammans? Det går nog lättare om vi är två.”

Katten var ivrig, Sagan motsträvig, men så gick de i alla fall. Och vid foten av ett träd där låg en skranglig liten stuga. Där bodde en ensam kvinna. Folk sa att hon var speciell, och nog var hon lite egen, men hennes hjärta var stort. Och när hon fick se den magra lilla katten gav hon till ett rop. Dörren slogs upp, katten sprang in och Sagan slank efter obemärkt. Kvinnan skyndade sig att sätta mjölk på spisen och när kattungen druckit och hämtat sig lite sa den: ”Jag har inte kommit ensam. Jag har en saga med mig!” Kvinnan såg sig omkring. Spejade i varje vrå och skakade huvudet. Hon kunde rakt inte se någon saga. ”Släck ner lite” sa katten, ”stäng av TVn. Då ser du nog.”

Och nu såg kvinnan, eller snarare förnam. I ett av rummets bortre hörn var luften lite tätare. En närvaro knappt märkbar, lätta, lätta andetag, ett hjärta som slog…..men en saga? En alldeles riktig saga i hennes hus? Kunde det vara möjligt? Och katten bedyrade: ”Visst, det finns en saga härinne!”

”Jag har inte fått höra en saga sedan jag var liten flicka”, utbrast kvinnan. ”Snälla saga. Berätta för mig.” Sagan tittade ner. Den var bara en grå liten rök. Den hade inte sig själv. Det var så länge sen, så förfärligt länge. Den mindes inte ens riktigt hur historien gick.

Jag måste ändå försöka, sa Sagan till sig själv, jag måste.

Så började den, svagt och darrigt: ”Det var så här…”…..”Jo, det var en liten pojke som…” Det lät inte alls bra. Det lät bedrövligt. Det blev tyst i rummet. Sagan sökte efter orden.  Kvinnan väntade. Katten väntade. Efter en hel evighet lyfte Sagan blicken och såg rakt in i kvinnans ögon. Och då hände något egendomligt. Sagans färger började framträda. Först kom det lite blått, så lite grönt och sen kom det orange! Långsamt, långsamt blev sagan synlig, det lyste om den och skimrade.

Sagan drog ett djupt andetag. Den rätade på ryggen och med en stämma som var aningen spröd men alldeles klar och stadig kom orden:

”Det var en gång”

                                                                

                                   Anna Lilljequist

 

 

 

7 kommentarer

Under Att berätta

Vildhjärta

1 kommentar

Under Berättelser, Bilder

”Mestis”

Det är en elvaårings fråga som förflyttar mig till Hoverberg och spring uppför grusgången. När jag står pustande framför ytterdörren kommer Monna ut med ett glas fet mjölk och en väl tilltagen hårdbrödmacka med messmör.

Förflyttningen från en skolsal i centrala Paris i november 2011 till barndomens julidag 1957 sker i stunden och det som med sådan snabbhet förbinder Paris med Hoverberg är orden ”mestis” och ”messmör”. En elvaårig pojke vars föräldrar kommit till den franska huvudstaden från Martinique har suttit med handen i luften ganska länge, lite tvekande. Framför de tjugosju barnen sitter innupoeten Rita Mestokosho och författaren Jean-Marie Gustave Le Clézio. De båda har under några dagar besökt skolor i centrala Paris och talat om sitt författarskap och de har även ställt frågor till barnen om vad de drömmer om, vad de längtar efter. Le Clézio berättade för en stund om sin bakgrund på Martinique och över huvud en brokig familjebakgrund och han säger sig vara ur av flera kulturer. Den lite tvekande pojken reagerade på just det där med brokig familjebakgrund och när det till sist blir hans tur att fråga, undrar han:

– Varför är ni inte mestis?

Le Clézio förklarar att man kan vara ur flera kulturer och ändå vara vit och förundrad över svaret tar pojken ned handen och han ser mycket glad ut. Jag försvinner som sagt till Hoverberg med en mycket god messmörsmacka i handen och med mjölkmustasch under barnnäsan.

Hur kom det sig? Hur kunde pojkens fråga om mestis förflytta mig till barndomens förmodligen förskönade minne, så starkt? Mes, var det, mes och stis, mes och smör.

Väl hemma börjar jag fundera över vad som hände i den parisiska skolan och konsulterar ordböcker och ser att det alls inte var så märkligt att messmörssmaken kom i munnen när mestisorden blev utsagt. Mestis betyder blandning och messmör är ur indoeuropeiskans miks som betyder blanda och sanksritskans or för röra om, meksayati. Ordböckerna lär mig att också Misch-masch och mäsk och givetvis mesost är komna via latinets mixtus.

Varför är du inte mestis? undrar barnet från Martinique

kort tvekan hos dig och barnet

innan barnet hör att alla språk är sjungande kreolska

insidans språk

hos oss alla

 Bengt Söderhäll

Här kan du läsa mer om Rita Mestokoshos och Jean-Marie Gustave Le Clézios möte med barn i franska skolor.

2 kommentarer

Under Litteratur, Pedagogik

Blåmesar

Foto: www.fotoakuten.se

Duns!

Djupt försjunken i en spännande bok ryckte jag till av den dova dunsen och for upp.  Jag anade vad som hade hänt, trots att jag klistrat upp en sparvhöksdekal på det stora fönstret i terassdörren.

Utanför dörren såg jag mycket riktigt en liten blåmes, som fladdrade omkring på marken. Den verkade ha klarat sig tänkte jag, men så tryckte jag mig ännu närmare fönstret och såg då ytterligare en blåmes. Uppenbarligen var det den stackaren som hade flugit mot fönstret.

På en liten, ännu inte vissnad, grästuva alldeles invid dörren låg den lilla fågeln med hängande vingar. Den flämtade häftigt med uppspärrad näbb. I ögonstrecket blänkte två svarta ögon som stirrade rakt in i väggen.

Den andra blåmesen fladdrade hela tiden oroligt runt omkring den skadade och nappade lite försiktigt då och då i stjärtfjädrarna eller i den ena hängande vingen. Men, när detta uppenbarligen inte hjälpte satte den sig efter ett tag i stället alldeles stilla, nära, som om den försökte värma och trösta.

Huvudet på den alltmer hopskjunkna skadade fågeln föll så långsamt bakåt, det gula bröstet blev synligt – och  fågeln föll från tuvan ner på de hårda stenplattorna.

Nu dör den, tänkte jag. Det var sorgligt att se hur den stackars fågeln föll ihop och rörande att se hur “vännen” fortfarande lutade sig mot den.

Men, så plötsligt skakade den till, den, som jag trodde döda fågeln, rätade upp sig, samlade ihop vingarna och reste på huvudet igen!

Den andra blåmesen höll sig hela tiden nära och buffade på den skadade med sin näbb.

Men så gjorde jag väl en oförsiktig rörelse, den blev rädd och flög sin väg, medan den skadade ensam kurade ihop sig vid grästuvan.

Det var flera minusgrader ute och jag tänkte jag måste göra något, annars fryser säkert fågeln ihjäl. Jag gick och ordnade lite och efter några minuter kom jag tillbaks till dörren. Jag hade gjort i ordning en papplåda med frottèhandduk o bomull där jag tänkte låta fågeln vila i mörker och värme en stund för att återhämta sig.

Så öppnade jag en springa i terassdörren och böjde mig ner försiktigt och sträckte ut handen. De matta ögonen vidgades, fågeln sträckte på huvudet, slutade flämta och flög upp och satte sig i jasminbusken två meter bort!

Glad blev ju jag och la undan lådan. Och en till som blev glad kom flygandes tillbaks och satte sig på samma gren som den nu rätt pigga lilla fågeln.

Jag stod länge kvar vid dörren och tittade på de båda blåmesarna, som inte lämnade varandras sida. De hoppade och knixade runt varandra, på deras huvuden spretade de blåa “baskrarna”!

Studier av småfåglars känslor diskuteras, altruism? empati?  Men nog vill jag gärna påstå att jag upplevde både stark oro, varm omsorg och sedan stor glädje hos de två små blåmesarna.

Jag kunde inte uppfatta någon skillnad i deras utseende och alltså inte avgöra könen. Det blåa på deras huvuden hade samma nyans. Men jag tror alldeles säkert att det var fågelkärlek!

Helena Heyman, Tunby på Österlen, 21 januari 2012

http://www.helenaheyman.se

5 kommentarer

Under Berättelser

Berättarcafé

Berättarcafé på blanka eftermiddagen.

Första caféet för i år innehöll spännande sägenplatser  i Sagobygden. Tillsammans med en semla och kaffe bänkade sig åhörarna inne i berättarrummet. Sen drog  vi ut på en tur i Sagobygden.  Under tiden kunde alla följa med på sägenkartan var i kommunen sägenplatsen ligger. Vilken häftig tur vi gjorde. Skomakaren i Sutarestugan, en av deltagarna hade varit vid Hunnseberget och vi pratade om den fina utsikten. Vi tog oss på kartan till Angelstad och besökte Ebbe Skammelson, Skea Dåre, Hylte. Naturligtvis besökte vi Trollträdet i Torpa. Vi öppnade  dubbeldörren, den sägen som finns bakom dörrarna (systersjöarna) är absolut den otäckaste  av alla, den fick oss alla att rysa av obehag. Vilken sägenskatt vi har!

På bilden ser ni Olga och Anna-Lisa två av damerna som besökte caféet.

Siw Svensson

1 kommentar

Under Att berätta