Isfrun

Isfrun kommer på årets kallaste dag, alltid just när solen gått ner. Himlen blir blekt blå och sedan grön, luften blir som glas. Det är så kallt så det luktar. Det är så kallt att det inte går att andas. Allt stannar upp. Inte en kvist, inte en kotte rörs. Just en sådan kväll kommer Isfrun vandrande från havet. Kanhända blir det i kväll?

Hon kommer gående över isen. Man ser bara en tunn slöja långt därute, ett luddigt dimstråk. Så småningom kommer hon närmare. Hon tar gestalt, framträder i hela sin förfärlighet, vit som stearin och vacker, vacker. Men akta dig noga att titta dit.

Isfrun är vacker över allt förstånd. Men ser du in i hennes ansikte fryser du till is. Det kan räcka med en enda blick. Du blir stel som en pinne. Man kan bryta itu dig som ett stycke knäckebröd, knix-knax. Bäst är att gömma sig under bordet. Så gjorde man i Mumindalen den kvällen. Eller krypa under täcket och absolut inte titta mot fönstret.

Mumintrollet, Too-ticki och alla de osynliga mössen kom undan med blotta förskräckelsen, det var bara den där dåraktiga lilla ekorren….

Lilla My sa senare: ”Kommer Isfrun igen ska jag minsann bita henne i benet!”

Lova att du läser Trollvinter!

Anna Lilljequist