Blåmesar

Foto: www.fotoakuten.se

Duns!

Djupt försjunken i en spännande bok ryckte jag till av den dova dunsen och for upp.  Jag anade vad som hade hänt, trots att jag klistrat upp en sparvhöksdekal på det stora fönstret i terassdörren.

Utanför dörren såg jag mycket riktigt en liten blåmes, som fladdrade omkring på marken. Den verkade ha klarat sig tänkte jag, men så tryckte jag mig ännu närmare fönstret och såg då ytterligare en blåmes. Uppenbarligen var det den stackaren som hade flugit mot fönstret.

På en liten, ännu inte vissnad, grästuva alldeles invid dörren låg den lilla fågeln med hängande vingar. Den flämtade häftigt med uppspärrad näbb. I ögonstrecket blänkte två svarta ögon som stirrade rakt in i väggen.

Den andra blåmesen fladdrade hela tiden oroligt runt omkring den skadade och nappade lite försiktigt då och då i stjärtfjädrarna eller i den ena hängande vingen. Men, när detta uppenbarligen inte hjälpte satte den sig efter ett tag i stället alldeles stilla, nära, som om den försökte värma och trösta.

Huvudet på den alltmer hopskjunkna skadade fågeln föll så långsamt bakåt, det gula bröstet blev synligt – och  fågeln föll från tuvan ner på de hårda stenplattorna.

Nu dör den, tänkte jag. Det var sorgligt att se hur den stackars fågeln föll ihop och rörande att se hur “vännen” fortfarande lutade sig mot den.

Men, så plötsligt skakade den till, den, som jag trodde döda fågeln, rätade upp sig, samlade ihop vingarna och reste på huvudet igen!

Den andra blåmesen höll sig hela tiden nära och buffade på den skadade med sin näbb.

Men så gjorde jag väl en oförsiktig rörelse, den blev rädd och flög sin väg, medan den skadade ensam kurade ihop sig vid grästuvan.

Det var flera minusgrader ute och jag tänkte jag måste göra något, annars fryser säkert fågeln ihjäl. Jag gick och ordnade lite och efter några minuter kom jag tillbaks till dörren. Jag hade gjort i ordning en papplåda med frottèhandduk o bomull där jag tänkte låta fågeln vila i mörker och värme en stund för att återhämta sig.

Så öppnade jag en springa i terassdörren och böjde mig ner försiktigt och sträckte ut handen. De matta ögonen vidgades, fågeln sträckte på huvudet, slutade flämta och flög upp och satte sig i jasminbusken två meter bort!

Glad blev ju jag och la undan lådan. Och en till som blev glad kom flygandes tillbaks och satte sig på samma gren som den nu rätt pigga lilla fågeln.

Jag stod länge kvar vid dörren och tittade på de båda blåmesarna, som inte lämnade varandras sida. De hoppade och knixade runt varandra, på deras huvuden spretade de blåa “baskrarna”!

Studier av småfåglars känslor diskuteras, altruism? empati?  Men nog vill jag gärna påstå att jag upplevde både stark oro, varm omsorg och sedan stor glädje hos de två små blåmesarna.

Jag kunde inte uppfatta någon skillnad i deras utseende och alltså inte avgöra könen. Det blåa på deras huvuden hade samma nyans. Men jag tror alldeles säkert att det var fågelkärlek!

Helena Heyman, Tunby på Österlen, 21 januari 2012

http://www.helenaheyman.se

5 kommentarer

Under Berättelser

5 svar till “Blåmesar

  1. Anna Lilljequist

    Så fint, Helena….

  2. Jag fick lära mig av veterinären att man inte skall ta in eller på annat sätt värma skadade vinterfåglar, då dör de av hjärtslag.
    Så det var ju tur att du inte hann utan att där fanns en räddande jasmin-buske.
    Det måste ha varit intressant och rörande att se den andra mesens engagemang i sin skadade vän.

    • Så här svarar fd ordföranden i Skånes ornitologiska förening tillikaka expert på fågelvård.

      Hej Helena
      Jag vågar påstå att veterinären har fel.
      För fönsterkraschade fåglar ger vi alltid rådet att låta dem vila i en låda i en till två timmar. Vidare råd är att lådan ska stå mörkt, att lugn och ro (tystnad) ska råda, samt att mat och vatten ska undvikas. Vilan i störningsfri miljö är den läkande kraften. Egna erfarenheter och åtskilliga bekräftelser från andra stödjer metodens positiva verkan. Jag brukar alltid nämna att lådan ska öppnas utomhus. I de fall (och de är alltså många) då fågeln kvicknat till, flyger den ut omedelbart efter att lådan öppnas. Och då ska man inte vara inomhus!

      Det veterinären kan ha lite rätt i är att stora temperaturskillnader ska undvikas. Men värme är också läkande (en nedkyld kungsfågel får liv efter få minuter intill kroppsvarm hud) och jag tror inte att några timmar i inomhustemp skadar mer än den hjälper. Men måttlighet och sunt förnuft bör råda. Från minus 20 till plus 20 och sen i retur till minus 20 är kanske inte så bra. Från noll till 18 är nog OK.

      Hej då
      Kenneth
      —–

  3. Gunilla

    Vilken fin liten berättelse om empati.

  4. Saga Alexanderson

    Så levande du berättar,Helena!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s