Etikettarkiv: Blåmes

Blåmesar

Foto: www.fotoakuten.se

Duns!

Djupt försjunken i en spännande bok ryckte jag till av den dova dunsen och for upp.  Jag anade vad som hade hänt, trots att jag klistrat upp en sparvhöksdekal på det stora fönstret i terassdörren.

Utanför dörren såg jag mycket riktigt en liten blåmes, som fladdrade omkring på marken. Den verkade ha klarat sig tänkte jag, men så tryckte jag mig ännu närmare fönstret och såg då ytterligare en blåmes. Uppenbarligen var det den stackaren som hade flugit mot fönstret.

På en liten, ännu inte vissnad, grästuva alldeles invid dörren låg den lilla fågeln med hängande vingar. Den flämtade häftigt med uppspärrad näbb. I ögonstrecket blänkte två svarta ögon som stirrade rakt in i väggen.

Den andra blåmesen fladdrade hela tiden oroligt runt omkring den skadade och nappade lite försiktigt då och då i stjärtfjädrarna eller i den ena hängande vingen. Men, när detta uppenbarligen inte hjälpte satte den sig efter ett tag i stället alldeles stilla, nära, som om den försökte värma och trösta.

Huvudet på den alltmer hopskjunkna skadade fågeln föll så långsamt bakåt, det gula bröstet blev synligt – och  fågeln föll från tuvan ner på de hårda stenplattorna.

Nu dör den, tänkte jag. Det var sorgligt att se hur den stackars fågeln föll ihop och rörande att se hur “vännen” fortfarande lutade sig mot den.

Men, så plötsligt skakade den till, den, som jag trodde döda fågeln, rätade upp sig, samlade ihop vingarna och reste på huvudet igen!

Den andra blåmesen höll sig hela tiden nära och buffade på den skadade med sin näbb.

Men så gjorde jag väl en oförsiktig rörelse, den blev rädd och flög sin väg, medan den skadade ensam kurade ihop sig vid grästuvan.

Det var flera minusgrader ute och jag tänkte jag måste göra något, annars fryser säkert fågeln ihjäl. Jag gick och ordnade lite och efter några minuter kom jag tillbaks till dörren. Jag hade gjort i ordning en papplåda med frottèhandduk o bomull där jag tänkte låta fågeln vila i mörker och värme en stund för att återhämta sig.

Så öppnade jag en springa i terassdörren och böjde mig ner försiktigt och sträckte ut handen. De matta ögonen vidgades, fågeln sträckte på huvudet, slutade flämta och flög upp och satte sig i jasminbusken två meter bort!

Glad blev ju jag och la undan lådan. Och en till som blev glad kom flygandes tillbaks och satte sig på samma gren som den nu rätt pigga lilla fågeln.

Jag stod länge kvar vid dörren och tittade på de båda blåmesarna, som inte lämnade varandras sida. De hoppade och knixade runt varandra, på deras huvuden spretade de blåa “baskrarna”!

Studier av småfåglars känslor diskuteras, altruism? empati?  Men nog vill jag gärna påstå att jag upplevde både stark oro, varm omsorg och sedan stor glädje hos de två små blåmesarna.

Jag kunde inte uppfatta någon skillnad i deras utseende och alltså inte avgöra könen. Det blåa på deras huvuden hade samma nyans. Men jag tror alldeles säkert att det var fågelkärlek!

Helena Heyman, Tunby på Österlen, 21 januari 2012

http://www.helenaheyman.se

5 kommentarer

Under Berättelser