För en vecka sedan var jag med om en guidning på Teleborgs slott i Växjö. Två dagar efter bar jag fortfarande grevinnans sorg i mig och nu en vecka senare är sorgen ett ljuvt vemod som får mig att försjunka i drömmar mitt i vardagen. Hur kan en vanlig guidning beröra mig så djupt? Kan det vara så att de här, för länge sedan döda, människorna öppnat dörren och lotsat guiden , Vibeke Hyltén-Cavallius, rakt in i deras liv. Det måste vara så för berättelserna lät så sanna t.o.m. den om grevinnans tårar som kristalliserats. Flera skrattade men varför skulle det vara ett påhitt? Jag ser ofta människor vars hjärtan förvandlats till sten. Förvandla en kärlekstår till kristall verkar mycket enklare.
Jag är uppvuxen i Växjö och har som barn hört många historier om Teleborg under guidningen fick de liv, färg, doft och värme och befolkade på nytt slottet. Mulle-Pelles trappa fogades in under entrédörren medan vi såg på, tiden gav vika för berättelserna.
Som avslutning såg vi foton av några rum med de möbler som fanns på greveparets tid. Jag hade på tungan att fråga om det fanns foton på ”Grevinnans minnesrum”, men jag hejdade mig. Det rummet ska jag bygga upp själv i mitt eget minnesrum.
Monika
Sagobygdens Blogg 