Det är den 3 augusti. En av programpunkterna i årets utbud av berättartillfällen runtom i sagobygden infaller idag. Jag ska åka till Tingsryd och träffa Tingsås hembygdsförening i Stenfors. Det ser ut att bli en av årets varmaste dagar. Trots att vi välsignats med en rejäl och välkommen regnskur ihop med åskknallar under efternatten, stiger nu temperaturen snabbt till 26-27 grader. Jag bor långt ifrån Tingsryd, en koll på Eniro berättar att det är 13,1 mil enkel resa och att restiden är 2 timmar och 7 minuter från mitt hem utanför Värnamo. Redan när jag står och steker nypotatis kl 11 till en rekordtidig lunch börjar jag undra vad det är jag har gett mig in på, om det egentligen var så himla klokt av mig att boka in mig på just det berättandet. Men det är så dags att tänka på det nu.
När jag kommit en bit på väg har klockan passerat 13 och dagens sommarprogram i radions P1 börjar. Det blir en glad överraskning, Bea Uusma är dagens sommarvärd. Det var hon som fick fjolårets Augustpris i kategorin fackböcker för boken Expeditionen, min kärlekshistoria, den handlar om ingenjör Andrées expedition för att upptäcka Nordpolen 1897. Jag tyckte mycket om boken och rattar förväntansfullt in bästa mottagningsstationen. Den moderna luftkonditioneringen i bilen till trots är det väldigt varmt i bilen och utetemperaturen visar på respektingivande 30 grader. Innan radioprogrammet startade, hade jag försökt föreställa mig hur det skulle bli i Stenfors. Monica Eriksson hade berättat för mig att vi skulle vara i det fria, invid en herrgårdsruin. Det lät idylliskt nog för någon vecka sedan, men hur skulle det bli idag, i hettan? Skulle någon enda vettig människa komma? Med risk för att få värmeslag? Nåja, Monika hade lovat dyka upp och dessutom ha kaffe med till mig, i värsta fall fick vi väl uppsöka något ställe i skuggan och få oss en kopp och en pratstund.
Bea Uusmas program började. Det kunde inte haft ett mera lämpligt innehåll. Hon berättade om hur hon, för att sätta sig in i polarfararnas situation, hade rest till Vitön och ställt sig i strumplästen på isen i 15 graders kyla och sedan hoppat ner i en upphackad vak. Vattentemperaturen låg på minus 3 grader, vattnets fryspunkt är lägre där eftersom det är så saltmättat. Inlevelsefullt berättade hon om snösörja och isande storm. Jag märkte att dessa skildringar gjorde att bilens hetta inte besvärade mig längre och när jag nådde Stenfors kände jag mig riktigt fräsch.
Här väntade mig en skön överraskning. Berättarplatsen låg på en vacker plats, skuggad av väldiga lövträd alldeles vid kanten av en liten sjö utanför den forna herrgården. Vinden förde ljuvlig svalka från vattnet in över platsen, där bänkar satts ut i en inbjudande cirkel. Några hade redan kommit fastän det var gott om tid kvar till utsatt tid, och sedan droppade det in fler i en jämn ström. Hembygdsföreningars medlemmar är min favoritpublik, de är rätt ofta pensionärer, och även de som kanske besväras av diverse kroppsliga skröpligheter har glimten i ögat och ett glatt humör.
Jag började berätta. Rubriken var Furstar och vanligt folk, vilket hade fått mig att bland annat välja berättelser om hur kungar och betydelsefulla män kommer till korta i mötet med kluriga enkla pojkar som genom att visa hjälpsamhet och medmänsklighet får redskap att överlista överheten. Publikens uppmuntrande gensvar i form av leenden och bekräftande nickar, detta som vi berättare är så beroende av, gjorde det lätt att finna orden och få flyt.
Och så var det kaffepaus, då var det roligt att få komma till tals med en och annan. Och som avslutning för dagen en kort berättelse till innan jag tackade för mig och för det fina gensvar jag mött.
Tack Monika och ni andra i Tingsås hembygdsförening! Och till er andra som bor i sagobygden och dess grannskap – det finns ett antal programpunkter kvar som är värda att besöka, ta en titt på hemsidans kalendarium och välj!
Saga Alexanderson
Sagobygdens Blogg 