Har du besökt Natthall i centrala Skåne? Det är en bergsknalle mitt i bokskogen med vidunderlig utsikt över Rönne å. Nu håller bokskogen att slå ut i Skåne, sipporna blommar och det är perfekt tid för en vandring vid Natthall. Det är lätt att hitta dit. Ta dig till Anderstorp i Riseberga socken. Mitt i byn pekar en pil till Eneskogen. Följ den till parkeringsplatsen. Sen leder Skåneleden till Natthall. En liten bit från Natthall ligger Djupadals mölla, där det är kanotuthyrning.
Så här skildrade den skånska folkminnesupptecknaren Eva Wigström Natthall år 1881.
Vid Djupadals mölla finns en klipphäll som kallas Natthall. I den har sedan urminnes tider bott små troll, och kanske bor de fortfarande kvar där. De är små varelser, som just inte gör någon vidare förtret. Men de hör till den flock nedstörtade änglar, vilka antingen blev till skogsrå, bäckahäst och allt vad det trössale heter, som får gå här nere på nåd till domedagen.
De små kom både titt som tätt för en så där trettio, fyrtio år sen fram till Djupadals mölla i olika ärenden. De till och med umgicks med barnen där. En gång fick barnen fint bröd av trollen, ja det var så grant.
– Har ni så vitt bröd hemma hos er? frågade trollen barnen.
Barnen måste ju tillstånd att trollens bröd var långt vackrare än de deras mor bakade.
Då smilade trollen och sa:
– Ja, ni ska veta, att när er far maler, så är vi framme och tar toppen av mjölet och därför kan vi alltid få bättre bröd än ni.
En gång kom en liten trolltös in i fähuset när djupadalsmoran satt och mjölkade. Trollet hade en liten kruka och bad att få den fylld med mjölk.
– Det ska du hellre än gärna få, men ditt krus är ju så välsignat litet, så det går inte mer i än vad en katt kan lapa! sa moran.
Trollet svarade inte, men då moran skulle slå i kruset, visade det sig att det inte blev mer än halvfyllt, trots att moran hällde i all mjölk hon fått av den nykalvade kon. Och så fick hon mjölka mer, för att fylla krukan.
När någon tid hade gått, kom den lilla tillbaka med sitt krus.
– Ja min lilla tös, du ska gärna få mjölk, men ditt krus tycks mig vara drygt att fylla.
– Kan väl vara, svarade trollet, men min mor sa att hon gärna betalar för mjölken, antingen på en gång eller senare.
– Åh, sa moran, någon betalning kan det inte bli frågan om. Det jag ger bort, ger jag bort.
Och så fyllde hon på nytt den dryga krukan.
Så gick det åter någon tid, och så kom trolltösen för tredje gången. Hon fick sin krulla fylld, utan att djupadalsmoran sa något om krukan, varken att hon fann den för stor eller för liten.
Det dröjde inte länge innan samma troll kom tillbaka igen och hälsade fån sin mor och frågade om djupadalsmoran behövde hjälp med sin spånad.
Moran lämnade ett lispund lintågor till trollet. En stund efter kom den lilla igen och frågade om garnet skulle vara enkelt eller tvinnat. Moran sa att det skulle vara enkelt för hon skulle väva lärft till lakan.
Men när trollet kom tillbaka med det spunna lin garnet var det så tunt som hår. Trollen hade spunnit det och satt tåga efter tåga. Moran blev bedrövad och sa att det var så tunt att det var omöjligt för henne att väva det.
– Mor tänkte nog det, svarade trolltösen, och bad hälsa att trollen också kunde väva det som tack för den goda mjölken.
Efter ytterligare en tid kom trolltösen tillbaka med det vävda tyget, och det var som det finaste silketyg. Ingen människa i trakten hade sett make till tyg. Det skickades till de lärde i Lund, för att de skulle få se något så sällsamt.
Källa
Eva Wigström: Folkdiktning 2. Visor, folktro, sägner och en svartkonstbok. Göteborg, 1881.
Sagobygdens Blogg 