Författararkiv: Per Gustavsson

Om Per Gustavsson

Sagoberättare och författare, www.pergustavsson.nu
by | 30 april 2022 · 14:24

Valborgsmässoafton och första maj

Valborgsmässoafton och första maj innebär för de flesta av oss att våren är här på allvar och att det inte är så långt till sommaren. Värmen ersätter kylan, ljuset mörkret, växtligheten sätter fart och naturen befinner sig inte längre i vila. Vi vistas utomhus istället för inomhus. Förr i tiden innebar det framförallt att istället för att tära på förrådet av föda började arbetet på att skapa ett nytt förråd av livsförnödenheter. Det är naturligt att en sådan växling i naturen och i människors liv firas med fester.

På majs månads första dag samlades i många byar byalaget till bystämma. Så skedde till exempel i Angelstad socken väster om Ljungby. Här började man klockan 11. Gärdesgårdarna inspekterades först. Var de trasiga skulle de repareras. Så letade man efter rävhien på ryen och förstörde dessa. Man drack brännvin innan man gav sig av, när man hittade den första lyan drack man ännu en gång och ännu mer när uppdraget var utfört. Och sen blev det kalas med dricka, bröd, ost och sötost.

Det var en vanlig uppfattning på många håll i landet att första maj skulle man skaffa sig krafter för sommarhalvårets hårda arbete.

Vid sådana här övergångar var också onda makter och trolltyg i farten. Trollkunniga kunde ställa till med ohägn och göra både folk och fä sjuka. Men en riktigt brasa kunde skrämma bort dem. Och hojtande och ropande och smällande i form av bösskott hade samma effekt.

Inte minst viktigt var det att skrämma bort vilda djur såsom varg och räv som hotade tamkreaturen. Det var ju vid den här tiden som får och kor släpptes ut på bete. Så långt skenet från elden syntes och ropen hördes skulle kreaturen vara fredade. Utanför ladugårdsdörren lade man järn i kors som djuren fick gå över. Det skyddade också. Ett annat sätt var att pinka på fåren innan de släpptes ut på bete.

Nu hör vi snart också göken. Räknar ni gökens galande första gången, får man också veta hur många år det dröjer tills man ska hitta sin käresta

Det här är värt att firas. Varför inte med en kaffegök. Själva ordet kommer sig av att man trodde det var farligt att höra en gök på fastande mage. Man kunde bli dårad av göken. Man kunde bli gökaskiten. Då var det bäst att åtminstone dricka något innan man gick ut, och det var ju en bra förevändning att få sig en sup.

Och tänk på det, att råkar ni stå under trädet som göken sitter och galer i, så får ni önska er något.

Trevlig valborg och första maj
önskar
Sagobygden

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Taggat som ,

by | 09 mars 2022 · 13:49

Tranorna hämnas – en saga som har berättats i Ukraina och Sverige

Trandagen firar vi i Småland på Marie Bebådelsedag den 25 mars. Kvällen före infaller tranaftonen. Om denna sed har vi skrivit tidigare på bloggen. Skriv ”trandagen” i bloggens sökfält, så får du upp alla skildringar av traditionen.

Förra veckan skrev Lina Midholm berörande om tranornas ankomst. När jag nu i veckan såg och hörde de första tranorna kom jag att tänka på en saga, som tyvärr är aktuell, eftersom den handlar om grymt mördande.

En dag när våren förebådade sin ankomst, vandrade en omtyckt och aktad man som hette Entycke genom en vacker skog. Han njöt av den ljumma luften, fåglarnas ivriga kvittrande och blommorna som spirade. Då blev han överfallen av en beväpnad rövare och slagen till marken.

I samma ögonblick flög en skock tranor över dem. Entycke sa:

– Ni ska en dag bli mina hämnare.

Rövaren stack kniven i Entycke, tog hans pengar, försvann och lämnade Entycke döende.

Rövaren flydde utomlands. När några år gått återkom han som en mycket förmögen man och köpte ett stort jordagods.

En dag gick han ut på ängen för att bese slåtterarbetet. Då flög en skock tranor över ängen. Utan att tänka sig för sa rövaren:

– Se där flyger Entyckes hämnare!

Då frågade folket:

– Vad vet du om den mördade och rånade Entycke?

Mannen började skälva, som i frossa, och bekände sig skyldig till mordet och blev hängd.

Det här är en saga som har berättats både i Ukraina och Sverige. I Sverige är den mycket ovanlig. Min återberättelse bygger på en uppteckning från Älghults socken i Kronobergs län. I en uppteckning från Gotland är fåglarna kråkor.

Sagan går tillbaka på en berättelse från antiken om poeten Ibykos död. Ibykos levde omkring 530 f. Kr. På väg till Korint överfölls han av rövare och mördades. I det ögonblicket flög en flock tranor förbi, som senare på ett underbart och överraskande sätt röjde mördarna. Legenden har bland annat berättats av den grekiske filosofen Plutarchos (46–120 e.Kr.) och Schiller skrev 1797 en dikt om Ibykos död. ”Ibykos tranor” har blivit ett uttryck som syftar på ett överraskande avslöjande. 

Den tyske sagosamlaren Ludwig Bechstein har berättat en längre variant av sagan. En av kungens tjänare mördar en rik judisk man. Denne varnar mördaren för att fåglarna i himmelen kommer att uppenbara mordet. I mordögonblicket flyger en rapphöna över platsen. Ett år senare får kungen rapphönor i gåva som kocken lagar till. När tjänaren serverar kungen fågeln skrattar han och kungen frågar varför, men får ett falskt svar. Vid ett senare tillfälle när kungen bjuder sitt tjänstefolk på middag med vin och dryck försäger tjänaren sig och hängs i galgen som straff.

Wilhelm Bäckman publicerade 1877 Bechsteins saga i svensk översättning i Gamla historier för folket, utan att ange källa. Wilhelm Bäckman (1824–1911) var prästson från Urshult i Småland, och gav ut en lång rad små sagoböcker med egna sagor, tydligt påverkad av H. C. Andersen och Topelius, och ibland nästan rena kopior av deras alster. Gamla historier för folket kom ut i 9 små häften under åren 1861–1884 i Öreskrifter för folket och innehöll sammanlagt 52 folk- och konstsagor.

På youtube hittar ni Jonas Simonssons och Emma Johanssons komposition Ibykos tranor.  

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Taggat som , , , , ,

by | 28 februari 2022 · 18:48

Fettisdag – vi bjuder på en välgräddad gammal saga om semlor

1 mars är det fettisdag. Förr  i tiden var det en festdag, eftersom fastan började på onsdagen, askonsdagen. Det gällde att äta sig riktigt mätt på fettisdagen. Då åt man semlor, fastlagsbullar eller fettisdagsbullar. Kärt barn har många namn. På bloggen idag bjuder vi på en saga med semlor. Observera att det inte handlar om dagens semlor med vispgrädde. Semlan förr var en bulle på finsiktat vetemjöl. Man gröpte ur inkråmet och blandade det med grädde, smör och mandel, som sedan stoppades tillbaka igen.

Sagan innehåller två välkända motiv. Dels ett djur som låtsas vara död för att komma över något åtråvärt. Dels fiskafänge med svansen, som fryser fast i isen. I vanliga fall är det björnen som förlorar sin svans, men i den här sagan är det räven som överlistas. Utifrån de här ingredienserna har bagaren knådat och gräddat sagan på sitt eget vis. Sagan har jag hittat i ett litet enkelt slitet häfte på 16 sidor. Det är tryckt i Linköping hos Fridolf Wallin 1865. Något mer om sagans ursprung vet jag inte. I häftet finns också sagan om Hans och Greta, som ganska så väl följer bröderna Grimms version.

Räven och haren
En hare och en räv befann sig en gång i ressällskap. Det var en kall vinterdag, i skogen fanns varken löv eller liv, endast rimfrost.

– Vet du, man kan bli hungrig i denna kölden, sa räven till haren, åtminstone känner jag mig ganska sugande.

– Jag också, instämde haren.

Under det de så samspråkade, fick de syn på en liten bondflicka, bärande en korg, ur vilken den angenäma ångan av färska semlor insmög sig genom de båda reskamraternas näsborrar.

– Skönt, utbrast räven, och drog välluften till sig i långa drag. Den där läckerheten kommer alldeles, som beställd åt oss. Hör på, bror Jöns, lägg dig du här på vägen och sträck ut dig, som vore du död! Flickan ska då sätta korgen ifrån sig, för att ta dig, ty även om hon inte anser dig ätbar, emedan du självdött, blir dock ditt skinn alltid eftersökt av henne till vantar. Men naturligtvis aktar du skinnet. I samma stund flickan sätter korgen ifrån sig och griper efter dig, erövrar jag korgen för vår räkning och du skumpar åt skogen, där vi träffas och delar semlorna. Har du förstått mig?

– Fullkomligt, svarade haren och klippte med öronen. Ja, minsann var han ej en inte mindre klippare än kamraten.

Allt gick som räven sagt. Han tillägnade sig semlorna och haren undslapp med både hull och hår. Han viftade med svansen och tittade åt sidorna, liksom ville han säga: ”Semlorna ämnar jag äta upp själv.” Haren följde efter i hack och häl. Slutligen bar det av över ett träsk. Här hade nyss en fiskare varit och huggit hål i isen och gått sin väg, innan vattnet hunnit tillfrysa.

– Mickel, ropade haren till sin brådskande reskamrat, hör du hur fisken plaskar därborta i hålet i isen?

– Nej, mumlade räven med korgen i munnen.

– Vi har visst bröd, återtog haren, men kunde vi bara få sovel därtill, så skulle vi riktigt smörja oss.

Räven, som var en stor vän av sovel, tvärstannade hastigt, sträckande nosspetsen åt det av haren utpekade hålet i isen.

– Sovel, sa du? utbrast han och släppte sin börda. Fisk, menar du väl? Men det lättar i alla fall tuggandet av torra brödet. Så snart vi kommer på andra sidan sjön, ska jag duka upp åt oss bakom en kulle.

– Förstod nog det, föll honom haren i talet. Du sökte också få försprång, för att ha bordet serverat, tills jag kom efter. Bror Mickel, du är en mästare att få vem du vill att nappa på kroken. Stick nu ner din svans i hålet, så får vi snart fisk, men den varan tycker jag inte så mycket om. Skynda dig bara, innan öppningen tillfryser.

Mickel räv måste ha tappat huvudet på samma gång han släppte semlekorgen, ty han gick och trädde svansen djupt ner i den lilla vaken. Haren underhöll honom nu med fagert tal så länge, att vattnet hann att tillfrysa, och han satt nu fast. Han ryckte och ryckte för att slippa lös, men förgäves.

– Du har fått duktiga napp, ser jag, hånade haren. Medan du drar upp fisken, ska jag smaka på semlorna.

Därpå tog han den gemensamma matsäcken, samt lämnade reskamraten åt sitt sorgliga öde.

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Taggat som , , ,

by | 14 februari 2022 · 15:50

”Smålands vackraste granit”

Sagoberättaren Michael Jonasson Wallander gifte sig 1817 med änkan Kjerstin Jönsdotter och flyttade in i Långhults Norregård. Hädanefter kallades han kort och gott för Mickel i Långhult. Han var fjärdedelsbonde på Norregård, en av fyra arrendatorer som brukade gården. Men hans håg stod mer till ett kringvandrande och fabulerande liv, han misskötte gården och levde de sista trettio åren i en lite backstuga på gårdens ägor.

Mickel levde i en samhällelig brytningstid. Självhushållningen ersattes succesivt av marknadshushållning, människor blev lönearbetare i industrier och många flyttade från landsbygden in till städerna, folkskolan etablerades i hela landet. Mickel hade växt upp i ett samhälle präglad av muntlig kultur, men hade tillägnat sig den nya tidens uttryckssätt, skriftens. Det är det som gör honom unik. Han var en ”äkta” muntlig berättare som själv hade förmåga att skriva ner sina sagor. De filtrerades inte genom någon lärd mans öra och penna. Säkert avviker Mickels skrivna berättelser från hur han framförde dem muntligt, men även skrivna är de personliga, egensinniga, fantasifullt komponerade och självsvåldiga. 

I den här brytningstiden förändrades förutsättningarna för sagoberättandet, de längre sagorna försvann, medan de kortare sägnerna och anekdoterna var mer seglivade. När jag kom till Ljungby 1980 och snart lärde känna bybor i Långhult och Målaskog var de framförallt just några platsbundna sägner och personanekdoter jag fick höra.

I mitten av 1800-talet var Långhult en hantverksby med kvarn, sågverk, garveri, färgeri, sodavattenfabrik och handelsbod. Järnvägen som invigdes 1878 och vägen Vislanda-Ljungby 1868-69 var en förutsättning för brytning av svart granit som kom igång på 1890-talet.

Den som i dag vandrar i skogarna kring Långhult finner överallt tecken på denna industriella utveckling: överallt kasserade stora stenblock och djupa vattenfyllda stenbrott.

Den som vill ta del av den här samhällsförändringen i Långhult och omgivande byar kan nu tillfredsställa sin nyfikenhet genom boken ”Smålands vackraste granit” som Vislanda hembygdsförening givit ut. Boende i trakten har dokumenterat stenbrytningen och journalisten Sven-Inge Idofsson har sammanställt berättelser, fakta, tidningsklipp och bilder till en innehållsrik bok.

Bokens största värde ligger i det unika bildmaterialet som skildrar hur stenen bröts med förhållandevis enkla medel och stor arbetsinsats. Det är fascinerande att ta del av skildringen av hur de väldiga stenblocken forslades till någon av stationerna i trakten för vidare transport ut i världen. Ett flertal tyska entreprenörer stod bakom expansionen av gruvbrytningen. När stenbrytningen var som mest omfattande arbetade fler hundra stenarbetare i bygden. Arbetet var tungt och farligt och via tidningsreferat får vi ta del av hemska olyckor.

Brottet i Hokadal, 1920-talet.

Stenindustrin är en manlig värld, men samhällsförändringen fick också konsekvenser för kvinnorna. En var Amanda Samuelsson i Piggaboda kvarn som lagade mat och försåg arbetarna med husrum, lagade stenarbetarnas kläder och sålde ägg.

En av de berättelser jag ofta hörde var att granit från Långhult hade använts till monument i Tyskland för att hedra Bismarck. Den historien lyfts också fram i boken och också utsagor om att graniten från trakten återfinns i många kända byggnader världen över. Men det är inte lätt att konstatera vad som är sant.  

Det hade varit roligt att ha fått lyssna till stenarbetarnas berättelser vid raster och sammankomster helgkvällar, men det mesta av detta är glömt och borta. Men Mickels sägen om trollen i Kuggaberg traderades säkert vidare. Boken omslag pryds av den stenbänk som det sägs att stenarbetarna i Granhultsberget byggde för att blidka trollen, så att de kunde sitta bekvämt och inte sätta sig emot brytningen av sten i berget. Den utsagan låter visserligen som en senare tilldiktningen, kanske för att roa barn och låta trolltraditionen leva vidare.

En karta som förtecknar de olika brotten stimulerar läsaren att ge sig ut på upptäcksfärd i stenbygden. Den kan med fördel kombineras med geocaching, eftersom Sagomuseet gömt ett tjugotal cacher i Långhult, som ger en bild av både sagoberättaren Mickel, traktens historia och folktro.

Sven-Inge Idofsson: ”Smålands vackraste granit”. En unik industriepok i Piggaboda, Målaskog med omnejd. Utgiven av Vislanda hembygdsförening, (2022). ISBN: 978-91-527-1706-6.

Boken kan köpas på Sagomuseet i Ljungby, i Piggaboda kvarn och beställas från Vislanda hembygdsförening.

Lämna en kommentar

Under Historia, Litteratur

Taggat som , , , , ,

by | 04 januari 2022 · 14:21

I tosaforornas värld – ny bok om muntligt berättande

Några dagar har jag vistats i Gustav Arklinds berättarvärld. Ja, det känns nästan som jag har lyssnat till hans röst. Men i själva verket har jag läst dotterns, etnologen Barbro Kleins, bok om faderns muntliga berättande. Barbro Klein arbetade med den här boken i 40 år. När hon avled 2018 var manuskriptet i stort sett klart. Några av hennes vänner har slutfört redigeringen och boken publiceras till glädje för oss alla, som är intresserade av analyser av muntligt berättande och inte minst en god historia.

Boken har huvudtiteln I tosaforornas värld. Tosafora är ett sydsvenskt ord för dumheter och gallimatias. Ibland använde Gustav ordet skitprat för att karakterisera sitt berättande. Men jag är övertygad om han gärna på den här punkten hade velat bli emotsagd. Gustav var väl medveten om att han målade upp en kulturhistoriskt intressant livsepok i barndomens Bergkvara under 1900-talets första decennier. Ordet tosafora hade en dubbel innebörd för Gustav och syftade också på själva berättandet.

Barbro Klein skriver att så långt tillbaka hon kan minnas var Gustav en berättare. Han dominerade släktkalasen med sina berättelser. När dottern långt senare, 1977-1984, spelade in berättelserna och transkriberade dem var berättarscenen den närmaste familjen: dottern, hustrun, systern och ibland en son. Gustavs repertoar var anekdoter, vitsar, erfarenhetsberättelser, ordstäv, citat och sånger. Han förefaller alltid kvick i talet och hade alltid en dräpande replik eller ett ordstäv i samvaron med arbetskamrater och vänner. Samtidigt som boken är en undersökning av Gustavs förhållande till den muntliga berättartraditionen och dess uttrycksmedel, blir boken en analys av berättandets funktion inom familjen och förhållandet mellan familjemedlemmarna, sett ur en dotters perspektiv.

Det är helt uppenbart att en av Gustavs främsta drivkrafter med berättandet är att framkalla skratt, att roa. Samtidigt blir det allt klarar under läsningens gång att det roliga blir riktigt roligt i ljuset av sorg, fattigdom och umbäranden. Det är något som kännetecknar muntligt berättande i stort. Och den aning som läsningen redan tidigt väcker, bekräftas längre fram i boken av att Gustavs berättande sker utifrån egna traumatiska upplevelser, överraskande för dottern själv. För Barbro Klein innebär analysen av en muntlig berättas repertoar och berättarteknik att hon kommer familjehemligheter på spåret och tvingas reflektera över sin egen roll i familjedynamiken.

Utifrån egna erfarenheter är jag också övertygad om att en analys av en berättarrepertoar kan belysa en berättares liv och tankar och komma åt smärtsamma upplevelser. Som berättare är det alltid fruktbart att reflektera över sin egen repertoar för att bli medveten om vilka värderingar, erfarenheter och känslor man förmedlar och väcker till liv. Berättelser kan både lyfta fram och dölja mörka stråk i livet.

När Barbro Klein analyser faderns repertoar framhåller hon de dramatiska kontrasterna som är kännetecknad för mycket folkligt berättande och att form och innehåll kopplas samman:

… smuts står mot renhet, jobbare mod höjdare, dialekt mot standardsvenska, nasalt och gnälligt mot normalt tonläge, avsigkomna personer mot ”riktiga” människor, bibelspråk mot grovkornig Stockholmsslang, arkaisk dialekt mot byråkratsvenska, stad mot land, ordning mot oordning, huvud mot bakdel, mat mot avföring. Formen, uttrycken ger lyssnaren ständigt associationer till motsägelsefulla minnen av lukter, ljud och synintryck.

Men Barbro Klein understryker också att människoskildringarna inte är så stereotypa som de först verkar. Genom att lyssna till berättelserna gång på gång och lyssna till Gustavs hela repertoar framträder nyanseringar och förståelse för människorna i alla anekdoter.

En förklaring till att jag upplever berättartexten så levande är att Barbro Klein i transkriberingen framhäver pauser, imitationer och dialekten. Tillsammans med Gustavs ofta drastiska bildspråk upphävs tid och rum och jag befinner mig i Gustavs barndom i den lilla byn på landet eller på ungdomstidens skepp.

Många av Gustavs berättelser lyfter fram klasskillnader eller direkta klasskonfrontationer, men ibland handlar det lika mycket om maskulin tävlan och slagfärdighet. Barbro Klein betonar också det patriarkala draget i Gustavs berättarroll.

Barbro Klein diskuterar ngående hur hembygden blir till bra historier, varför Gustavs repertoar har en tyngdpunkt på tidiga upplevelser i livet och hur den speglar samhällsutvecklingen. Här finner hon en överensstämmelse med hur proletärförfattarna  förhåller sig till sitt stoff. Gustav föddes 1907, samma år som Astrid Lindgren. Det är välkänt att det muntliga berättandet hade stor betydelse för Astrid Lindgrens författarskap och Barbro Klein ser hur Gustav och Astrid färgades av av samma berättarkultur, även om de kom att framträda på olika arenor.

Barbro Kleins bok är rik och mångfacetterad och det finns mycket mer intressant i den att lyfta fram. Den som vill fördjupa sig i bokens frågeställningar får rikligt med tips i inledningen om berättelseforskningens framväxt och utveckling.

Babro Klein: I tosaforornas värld. Gustav berättar. Redaktion: Georg Drakos och Marie-Christine Skuncke, med bistånd av Jonas Engman och Lotten Gustafsson Reinius. Carlsson bokförlag. Stockholm, 2021.

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Litteratur

Taggat som , , , ,

by | 23 december 2021 · 17:39

Kuggaberg och trollens julafton

Vi önskar alla bloggläsare GOD JUL med denna sägen berättad av Mickel i Långhult 1843. Kuggaberg ligger två mil öster i Ljungby och är en av sägenplatserna i Sagobygden.

Detta grova och stora, ohyggliga berg är beläget på Långhult Norregårds ägor i Ryssby socken i Småland. Det ligger i den så kallade kohagen, en åttondels fjärdings väg från gården. Det är en gammal saga att trollen skall ha bott här i forna tider. Vid södra änden av berget och västra sidan ser det ut som om det vore en dörr in i berget. En stor flat sten som är sprucken mitt itu står framför dörrhålet. Det ser ut som det vore en trappa från hålet ner mot vägen, fast den är bevuxen med jord och buskar. I forna tider har folk här i hagarna sett trollens oxar, kalvar, får och getter gå omkring bland böndernas kreatur. De har också sett trollens barn som lekt och plockat bär. Folk har till och med hört småbarn gråta inne i berget.

Det hände sig att i byn var det en rik välmående man, som hade två söner. Sönerna var i skola och väntades nu hem på julafton. De dröjde och kom inte förrän ganska så sent på kvällen. Då deras far och mor frågade varför de kommit så sent, svarade sönerna med stor häpenhet:

– När vi kom till Kuggaberg i Norregårds hage, stod hela berget på sköna stolpar som var förgyllda och med så många slags färger att det är omöjligt för oss att beskriva. Ja, hela berget var såsom överdraget med skinande silke, och lika många ljus som himlens alla stjärnor var tända. Ju längre vi satt där på våra hästar ju fler ljus tändes. Inifrån berget hördes den ljuvligaste musik, som man någonsin kan få höra här i världen. Oräkneliga troll och pysslingar av alla de slag, både små och stora, hoppade, dansade och var glada och sjöng: ”Nu är vi frälsta, nu har vi fått nåd! Nu är vi frälsta och förlossade!” Ju längre vi hörde denna sång, ju finare blev den, så vi ville inte rida därifrån förrän vi fått se vad som skulle ske. Men det var detsamma: ”Nu har vi fått nåd! Nu är vi frälsta! Nu har vi fått förlossning!” Och alla hoppade, dansade och var glada. Varpå vi båda på en gång svarade dem: ”Det är lögn! Ni har varken fått nåd eller kommer att få det! Och aldrig blir ni frälsta i tid och evighet!” Strax blev det ett stort mörker för våra ögon, och vi hörde en stor gråt och kvidan inne i berget.

Faderns sa:

– Ni ska strax rida tillbaka dit, innan era hästar sadlas av och ni får någon matbit. Ni ska trösta dem och lova dem nåd, frid, glädje och förlossning!

De måste genast rätta sig efter faderns önskan. Två drängar följde med, som kan vittna om vad som sedan hände. När de kom till berget syntes varken ljus eller eld, allt var mörkt, men sorlet och klagan hörde de:

– Ack, vi små, får ingen nåd och förlossning!

– Åjo, vår fader säger att ni allihop får nåd och glädje, ropade sönerna.

Strax tändes alla ljus och ljuvlig musik hördes. Ett troll kom till dem och skänkte dem pengar och var sin högtidsdräkt till julafton, bad dem stiga in och se deras julbord. Men de vågade sig inte in i berget. När de varit där en lång stund for de hem. Först nästa morgon vågade de ta på sig sina kläder de fått i julklapp. Men allra först trädde de kläderna på en hund, för de fruktade att de skulle bli förtrollade och få någon sjukdom. Det var dock ingen fara.

Kläderna var granna och sönerna var mäkta stolta över dem. Och än i denna dag sägs det om en högfärdig människa:

– Jo, den stackaren har fått en lapp av Kuggabergs tröja att laga sin med.

Text och bild hämtad ur Mickels sagor, berättade av Per Gustavsson, trägravyrer Sven Ljungberg. Karin Almlöfs förlag, Stockholm, 1996.

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Taggat som , , , ,

by | 22 december 2021 · 14:28

Läsglädje

Jag brukar vara försiktig med att skriva om vänners böcker, eftersom man då knappast kan kalla mig ojävig. Men jag kan inte låta bli att förmedla den läsglädje jag kände när jag läste Ulf Palmenfelts och Cecilia Fredrikssons nya bok Det var en gång en ö – sagor mellan istiderna.

Det märks att Ulf har varit på ett strålande gott humör när han plitat ner texten. Han blandar sagor, sägner, ordstäv och folkliga uttryck, besvärjelser och vad djuren sa när de kunde tala. Han spinner en episk tråd där han fogar historietåt till historietåt, tvinnar tråden omsorgsfullt med spott och det är sällan den brister. Råvaran är inte de finare berättelserna, utan det som likt skäktefall och blånor användes till vardagsting som säckar och kohanddukar. Här formligen jäser det, pissas, blöds, kivas, luras och jävlas. Det är varken sentimentalt eller tillkrånglat. Nej, rakt på sak. Enkelt. Inte ett onödigt ord.

Det som förefaller så enkelt kräver erfarenhet, hantverkskunskap och fingertoppskänsla. Det är den här osynliga kunskapen som är så svår att fånga som ger resultatet.

Trots att jag känner igen varenda saga och varenda sägen roas jag. Här finns en personlig röst. Den tretusenåriga egyptiska vindlande sagan De två bröderna återges på två sidor. Sagan om kvarnen som maler salt på havets botten fogas ihop med Sagan om den tappre tuppen som kräver bondens stulna kvarn tillbaka. En av mina favoritsagor om de tre läkarna som skryter om hur skickliga de är berättas i rasande fräckt tempo. 

Ja, så här kan man göra när man vill skildra Gotlands märkliga historia och dra linjerna fram till idag. Det är kanske inte så konstigt att jätteflickan som hittade en leksak, en bonde med plog, i slutet av historien tänker att hon aldrig skulle ha släppt tillbaka den bonden. Hade hon inte gjort det, hade kanske inte vi människor förökat oss och tagit över jorden och ställt till med allt elände.

Men det här är inte bara Ulfs bok. Hans professorskollega i etnologi, Cecilia Fredriksson, har vävt inslagen i varpen så att det glänser och gnistrar och strålar om boken. Hennes flödande akvareller, både mer abstrakta och föreställande, skapar helheten. Så skönt med dessa bilder i kontrast till uttjatade nationalromantiska sagobilder från 1800-talet, Bauertroll och Nyströmtomtar.

Ligger inte den här boken i tomtesäcken, så köp en nyårsgåva till dig själv.

Ulf Palmenfelt och Cecilia Fredriksson: Det var en gång en ö – sagor mellan istiderna. Gotlandica förlag. Klintehamn, 2021.

2 kommentarer

Under Litteratur

Taggat som , , ,

by | 17 november 2021 · 11:54

Eldsmärken och födelsemärken

I sin självbiografiska roman Fosterbarn skildrar Tora Dahl flickan Gunborgs uppväxt hos fostermamman Sofia. På söndagarna kommer hennes mamma Rut på besök. En sådan söndag pratar Rut och fostermodern om den ”farliga tid”, då en kvinna gick med barn. De talar om ”eldsmärken och födelsemärken, båda delarna kommer av att modern blivit skrämd”. 

– Har Sofia sett vad det där födelsemärket som Gunborg har på ryggen, vad det liknar? undrar Rut.

– Ja, det ser ut som en vägglus, tycker jag.

– Nej, det var alldeles fel, det. Ett hallon var det. Vi åkte båt, det var strax i början, och Albert (Gunborgs far) kastade ett hallon på mig, det fastnade just därpå ryggen. Jag vart skrämd och skrek till. Jag visste ju inte vad det var. Men just på samma fläck fick flickan sitt födelsemärke,

– Ett hallon, ja, säger Sofia. Att jag inte har kommit att tänka på det! Men nu närfröken säger det så … ja, mycke riktigt, just ett hallon liknar det. Ja, det går väl an, när det inte är värre saker. Men jag har hört om en fru som blev skrämd av en råtta, och så tog hon sig i förskräckelsen åt kinden. Och just där fick det arma barnet ett stort födelsemärke; över hela kinden gick det och precis som en stor råtta såg det ut.

Men ännu värre saker har man hört. Om såna som blivit skrämda av ormar. Och Rut berättar att hon med egna ögon sett ett sådant där barn. Det var hemma i Värmland. Och modern till barnet gick själv om kring och drog barnet på en kärra, och tiggde. Det hade inga ben i kroppen, det var som en orm. När hon gick med barnet, hade hon kommit på en orm och skrikit till och tagit sig åt hjärtat.

Romanen om Gunborg utspelar sig i slutet av 1800-talet och samtalet speglar en seglivad folktroföreställning. 

Carl von Linné, som var kritisk mot allmogens vidskeplighet, menade själv att en gravid kvinnas upplevelse kunde påverka fostret hon bar. Under sin lappländska resa 1732 träffade Linné en liten flicka som vände ögonen så att enbart det vita syntes och därför inte kunde se. Linné frågade därför modern om hon sett någon så vända eller spöka med ögonen då hon var havandes. Modern berättade att hon hade suttit vid svärmoderns dödsbädd och sett henne “spöka ögonen”.  På Öland 1741 mötte Linné en gosse som folk sa var en bortbyting. Men Linné förklarade att han led av engelska sjukan och frågade därefter modern om hon blivit skrämd under graviditeten. Modern berättar att hon “blivit hjärteligen förfärad över flera karlar, som kommo att slåss med dragna knivar och så när tagit livet av varandra; varpå hon märkte, att fostret sedermera låg på ena sidan såsom dörr och orörligt, att ingen flyttning med det såsom med andra barn kändes”.

Den kritiske Linné godtog alltså detta som ett naturligt samband, och då var det ju inte så underligt att föreställningen levde kvar bland allmogen under hela 1800-talet.

Här är några liknande historier från Osby socken i norra Skåne:

På gården Olatorp i Loshult bodde en gång en familj med åtta barn. Sju av barnen hade hästfötter. Det var näcken skuld till. Ofta kom han upp ur ån i skepnaden av en häst och sprang omkring i närheten av gården. Då hade han gång på gång skrämt barnens mor när hon varit havande och därför fick alltså alla barn utom ett hästfötter.

En lantbrukare i Marklunda kom hem med en stor gädda och la den på bordet. Gäddan högg mannen i fingret och den havande hustrun blev rädd. Pojken som sedan föddes fick en tandsjukdom och ingen doktor kunde bota honom. Först efter besök hos den kloke Anders Hansson i Hallaryd blev pojken kvitt tandvärken. Lantbrukarens yngsta flicka hade ett rött märke på kinden när hon föddes, beroende på att hustrun kort innan flickans födelse blivit skrämd av en stor hallonmask när hon plockade hallon. 

I en annan gård i Marklunda fanns en flicka som föddes med ett äppelformat utskott på näsan. Modern hade träffats av ett äpple i huvudet när hon var havande. En gammal piga på ett annat ställe i byn hade “hönsslag”. Hon hoppade och flaxade med armarna som en slaktad höna och kunde inte låta bli detta. Hennes mor ska ha sett på hönsslakt när hon gick med flickan.

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner, Litteratur

Taggat som , , , , ,

by | 04 oktober 2021 · 15:29

Golem på Island

När den isländske författaren Sjón sätter punkt för sin sexhundrasidiga roman Codex 1962 är han tvungen att skriva en epilog, där han konstaterar att en författare inte kan sätta punkt för en berättelse. Den lever vidare i läsaren som kanske återberättar den, nystar vidare på en lös tråd och knyter ihop den med en annan tråd. Sådant som bara omnämnts i förbigående kan leva vidare i nya berättelser, skriftliga eller muntliga. Det mest som finns i nydanande verk ”är så fornt att det har gått tusentals år sedan det först formades i en berätterskas tankar och hon fortsatte mäla fram det muntligt ända tills det skrevs ned på en lertavla, pergament, papper ….”. Och han fortsätter:

Alla berättelser har sitt ursprung långt innan människan uppfann metoder för att bevara dem någon annanstans än i sitt minne, och därför spelar det ingen roll ifall böcker förstörs vid läsning, upplagor försvinner under sjötransport, makuleras så att de kan tryckas nya, eller bränns upp till sista exemplar. Den livskraft som bor i de lösa trådar och halvkvädna visor som böcker innehåller (ja, och dessa är grundval både för mästerverk och deckare) är sådan att om den far in i huvudet på en enda läsare har den kommit i svang likt en förbannelse eller en välsignelse som följer samma släkt generation efter generation. Och för varje återberättande och förvanskning, alla missförstånd och kontaminationer, växer människans värld av sånger och berättelser.

Sjons roman, som kan uppfattas fragmentiserad och splittrad, hämtar kraft från myter och legender, från deckare, sf-romaner och isländska sagor. Den judiska legenden om hur Rabbi Loew på 1500 i Prag skapade en varelse av lera, en golem, genomsyrar hela boken. Efter en dramatisk flykt undan döden i andra världskrigets Europa kommer Leo Löwe till Island och med sig i en hattask har ett barn som efter många år på Island får liv och föds 1962 som Josef Löewe. Det är samma år och dag som författaren Sjon är född. 

Det är inte alltid helt lätt att greppa romanen och vem berättarrösten är, men så småningom knyts allt samman och det jag inte fullt ut förstod i början, förstår jag mer av vid läsningens slut. Och då får jag lust att läsa om boken, men först får den vila lite. Men för den berättarintresserade är den mycket givande. Så här kan ett människoöde också berättas.

Per Gustavsson

Sjón: Codex 1962. Översättning: Anna Gunnarsdotter Grönberg och John Swedenmark. Rámus förlag, Malmö. 2021.

Lämna en kommentar

Under Litteratur

Taggat som ,

by | 10 juli 2021 · 18:01

Diktning om ortnamn

Häromdagen återgav jag en sägen från Dottrabol i Simlångsdalen. Så här berättas det att gården har fått sitt namn.

Långt tillbaka i tiden när ofred rådde i vårt land var bonden på gården ute i krigstjänst. Han förblev hemifrån under lång tid. Under hans bortavaro brukade hans tre döttrar gården och därför fick den namnet Dottrabol, där bol betyder boplats och gård. När fadern kom hem från kriget hade han varit borta så länge att döttrarna inte kände igen honom.

Den folkliga diktningen kring hur byar, gårdar, berg och sjöar har fått sitt namn är mycket rik och fantasifull. En av mina favoritsägner om uppkomsten av namn på byar är en längre berättelse om Jens Grim. På slutet har en namnförklaring hängts på. Jag hämtar den ur min nyligen utkomna bok Skånesägner (Carlssons bokförlag 2021).

Borgen Vallen idag


Jens Grim härskade på 1300-talet på borgen Vallen nära Tosterup slott. Han plågade folket i bygden. Ja, så grym var Jens Grim att han kallades för Grymmer. Han hade en stor skara krigare som var lika vilda som han själv. De plundrade efter godtycke och gjorde trakten osäker. Grim hade så många män att de kunde stå i två led från Vallen till Ystad. När de första hade nått Ystad, hade de sista inte ens lämnat borgen.

En dag red Jens Grim med sitt följe genom byn Löderup och kom förbi ängen där böndernas kreatur betade. Han tog fast tjuren och flådde den levande. Sedan släppte han den lös i koflocken. Tjuren stångade genast ihjäl många kor och sprang sedan vrålande genom byn. Vid en kulle sydost om byn störtade tjuren död ner och den kullen kallas idag för Grimshög.

Då prästen i Löderup fick höra talas om detta nidingsdåd bannlyste han Jens Grim. Vem som ville fick rätt att döda den grymme borgherren. Vid altaret sa prästen att riddaren skulle få en hemsk och plågsam död och pinas i skärselden. Där Grim satte sin fot skulle det aldrig mer växa något och hans gård skulle förgöras.
Grim blev rasande och sände sina krigare till kyrkan. Prästen tog sin tillflykt in i kyrkan, som var en helig plats. Men förföljarna tvekade inte, utan tog sina yxor och började hugga sönder kyrkdörren. Prästen förstod att dörren inte skulle hålla. Han tog på sig sin prästskrud, öppnade dörren och gick ut och trodde väl att männen skull vika undan när de fick se Guds tjänare. Men de uppretade och rasande männen lät sig inte hejdas. Våldsverkarna grep prästen och lade honom på en sten utanför porten och klöv hans huvud.

På prästens grav satte byborna prästens käpp. Efter en tid grönskade käppen och blev till en ek. Det var ett tecken på att prästen hade blivit salig. För att rädda sig själv skyllde Jens Grim mordet på bönderna från en grannby och lät straffa dem hårt. Grim föll så småningom i onåd hos drottning Margareta av Danmark och hon anföll och brände hans borg. När Grim förstod att han skulle bli besegrad satte han sig på en kruttunna och sprängde sig i luften. Jens Grims kropp slets i stycken och for vida omkring. Benen flög till Benestad, ett öga till Öja, ett öra till Örup och ena tummen till Tomelilla.

Den gamla kyrkporten med märken efter yxhugg finns idag i vapenhuset i Löderups kyrka. Mycket riktigt växer det en gammal ek på Löderups kyrkogård och minner om det hemska prästmordet.

Den gamla borgen Vallen gör fortfarande ett mäktigt intryck där den ligger ute på fältet en halv kilometer norr om Svenstorp. Vallen är Skånes största borganläggning och utgrävningar visar att den var bebodd på 1300-talet.
Berättelsen skrevs ner första gången på 1600-talet och har allt eftersom den berättats vidare i bygden fått fler och fler detaljer. Att en man som hette Jens Grim i början av 1400-talet ägde ett herresäte i Tosterup är sant. Vi behöver inte heller betvivla att många slottsherrar var hårda och grymma. Kanske är det så enkelt att folkfantasin diktat en berättelse som förklarar varför den gamla kyrkdörren till Löderups kyrka har märken efter yxhugg.

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Taggat som , , , ,