Författararkiv: Per Gustavsson

Om Per Gustavsson

Sagoberättare och författare, www.pergustavsson.nu

När påskäggen rullade ut i världen

När det är påsk brukar jag berätta om påsken i tro och tradition och särskilt påsksägner. Den här legenden kommer från Bukovina, idag ett gränsområde mellan Rumänien och Ukraina. Den är publicerad i min lättlästa bok Påskkärringar – historier om påsken. (LL-förlaget 1995).

Ägg målade av Kerstin Kvant och Maria Lancing

Då Jesus tagits tillfånga av sina fiender, försökte hans mor Maria rädda honom. Hon plockade fina och stora ägg från hönsgården. Hon målade dem med guldfärg. Maria lade de vackra äggen i en gyllene korg. Hon tog en vacker höna.

Hon gick med alltsammans till Pilatus, som dömt Jesus till döden på korset. Maria sjönk ner på knä och sträckte fram gåvan. Hon bad att Pilatus skulle låta bli att döda hennes son.

– Gråt inte, svarade Pilatus. Din son plågas inte längre. Han är redan död.

Som träffad av blixten sjönk Maria ned på golvet. Hon tappade korgen. Äggen rullade iväg. De målade äggen rullade ut i världen. Kanske rullade något ägg ända hit till vårt land.

Än idag målar vi äggen vackra innan vi äter upp dem.

Äggen åt man på påskaftonen. Man skulle äta många ägg. Ju fler man åt, desto starkare blev man. Då orkade man arbeta hårt på våren, när påskens stillhet var slut.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Berättelser

Blåsippebackar och trollbackar

Nu är det blåsippetider och marken lyser blå vid Ramsåshuvud naturreservat. Så är du sugen på en utflykt i påsk är det ett bra mål. Det finns flera kortare vandringsstigar att välja mellan.

Blåsippebackarna ligger vid sjön Möckelns norra stand, lite sydost om Agunnaryd. Lättast att hitta dit är att ta vägen mellan Ljungby och Liatorp och vid Tjurkö ta avtagsvägen söderut och fökja skyltningen till naturreservatet. Stanna gärna vid Tjurkö vackra kvarn som du passerar.

Och inte nog med blåsipporna. Så här står det på skylten vid naturreservatet. 

Ramsåsbackar ligger lite norr om naturreservatet. Traditionen om att troll håller till här är gammal. Halta-Kajsa berättade 1843 för Gunnar Olof Hyltén-Cavallius om vad som hände en julafton för länge sen. Här kommer den precis som Hyltén-Cavallius skrev rent den.

En prest i Agunnaryd hade två söner som hade varit åt städerna för att bli prester och som väntades hem på sjelfva julafton. Men det dröjde både långt och länge på qvällen. Slutligen kommo de. Då frågade fadren, hvarföre de hade väntat så länge.

– Jo, svarade sönerna, vi blefvo uppehållna vid Ramsåsa-Klint.

De talade så om, att när de redo förbi stod hela berget på silfverstolpar, och der var så ljust och grannt och sådant spel och dans och svingande. Då hade de unge presterna frågat hvarföre de voro så glada derinne.

– Jo, svarades det, det är för att vi skola få nåd på dome-dagen.

– Nej, det fån I aldrig, svarade presterna.

Då släcktes ljusen och der blef en sådan jemmer och gråt och uslande, så det var en ynk att höra det. Allt detta omtalade de unge presterna för sin fader den gamle presten i Agunnaryd.

Men när den gamle presten hörde deras tal blef han högeligen misslynt och sade:

– Hvarföre gjorden I så? Det hade ni inte bordt göra. Nu innan vi sätta oss till vårt jula-bord, skolen I rida tillbaka till berget och säga dem återbud. De må gerna ha sin tro; ingen utom Gud vet hvad som kan ske.

Ja, de unge presterna vände om, redo till berget och ropade:

– Ni får nåd på domedag.

Straxt tändes der ljus och blef spel och dans och lek och glädje tillförne.

Halta-Kajsa hade bott i små torp nära Ramsåsbackar och var väl förtrogen med folktradionen. Mer om henne kan du läsa i min och Ulf Palmenfelts bok Folksagan i Sverige 2: Berättarna.

Du kanske kände igen berättelsen. Det är en vanlig vandringssägen och berättas om många berg och backar runt om i Sverige. Mickel i Långhult har berättat den på sitt alldeles egna sätt om Kuggaberg, lite norr om Agunnaryd.

På skylten vid naturreservatet stod det att de flesta observationer gällande trollen är av äldre datum. Men då har inte författaren till texten hört vad som hände mig under en sägenresa i Halta-Kajsas fotspår under en berättarfestival för ett antal år sen. Just när jag hade berättat om trollen i Ramsåsabackar och vi passerade nedanför höjden stannade bussen. Den kom varken fram eller tillbaka. Bussen hade fastnat på en upphöjning i vägen och hjulen hängde i luften. Vi femtio passagerare fick gå av och vänta tills en ny buss som chauffören hade rekvirerat hämtade oss och vi kunde fortsätta resan. Under återstoden av resan aktade jag mig för att berätta något mer om troll.

Glad Påsk i Ramsåsbackar.

Per Gustavsson

1 kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner, Ramsåsa backar, yd

Legenderna om Alexander den store

Jag blir glad när jag håller boken Alexanderlegenderna i tid och rum i min hand. Dels för att det är en mycket vackert bok. Dels för att ett förlag lyfter fram kvalificerad humanistisk forskning och dristar sig att ge ut en bok på en bokmarknad, som i hög grad präglas av snabb omsättning och kort lagerhållning.

I boken redogör ett tiotal svenska forskare systematiskt för hundratals olika versioner av berättelsen om Alexander den stores liv och erövringar, deras inbördes förhållanden och hur de har spridits i världen. Detaljerat och kunnigt! Kan det här bli intressant? Är det inte bara en bok för några få nördar?

Mig gav boken en riktig aha-upplevelse. Även om jag är väl medveten om hur berättelser ständigt ändras över tid och rum, särskilt om de traderas muntligt, gav den här boken mig en djupare förståelse av hur det kan gå till och att det här också i hög grad gäller skriftliga berättelser. Bevarade och paradoxalt nog också försvunna handskrifter, som kan spåras i senare bevarade dokument, utgör studiernas utgångspunkt. Men då och då nämns också den muntliga traderingen och samspelet mellan skriftligt och muntligt.

Alexander den store levde 356-323 f. Kr och var kung av Makedonien. Han besegrade perserkungen Dareios III och kontrollerade ett enorm rike, som sträckte sig bort till Indusdalen. Samtida författare skildrade Alexander den stores erövringståg, men de källorna är inte bevarade. Mest känd är historikern Kallisthenes, som avrättades avAlexander eftersom han vägrade följa en ny hälsningsceremoni som kungen infört. De följande århundradena skrev grekiska och  romerska författare skildringar av Alexanders liv, som byggde på de samtida skrifterna. Senare tillkom den skildring som brukar kallas Alexanderromanen. Romanen har tillskrivits Kallistehnes, men forskningen har visat att den tillkom omkring 300 e. Kr, troligen i Alexandria i Egypten. Författaren kallas för Pseudo-Kallisthenes.

Den grekiska berättelsen spreds i den östeuropeiska ortodoxa världen. Den översattes till latin, och den versionen lade grunden i västeuropeisk tradition. Översättning till syriska och därifrån till hebreiska, arabiska, persiska och etiopiska ledde till spridning i sydvästasien. 

Utformningen av de många Alexanderberättelserna rör sig i spänningsfältet mellan historia, alltså en mer verklighetsbaserad skildring av händelserna, och historier, fantasifulla sagoaktiga inslag. Alexander möter människor utan huvuden, utforskar havet i en dykarklocka, försöker att utforska himlen med en korg buren av fåglar. Skildringen av livets eller ungdomens källa känner vi igen som ett motiv i folksagorna. När Alexander vandrar i en mörk grotta hittar han ut med hjälp av ett sto som letar efter sitt föl, som finns utanför grottan. Det motivet återfinns i en rumänsk folksaga. I en version möter Alexander och hans män den livsfarliga basilisken, som dödar med blicken. Genom att hålla upp en spegel framför basilisken dör den, ett motiv som återkommer i svenska sägner från 1900-talet. Alexander kan alltså tecknas både som en historisk person och en sagogestalt.

Alexander möter människorna utan huvuden, ca 1420

Ett annat spänningsfält är skildring av Alexander som idealgestalt med makt given av Gud och som en person med hybris. Det motsägelsefulla i Alexandergestalten gjorde legenderna såväl användbara för sentida härskare att spegla sig i Alexanders glans och herravälde som för kritiker att lyfta fram härskares grymhet och högmod och belysa moraliska ideal. Ett exempel på det förstnämnda är att Alexandereposet blev  mycket populärt i stormaktstidens Sverige. Ett exempel på det senare är den tyska versionen Strassburger Alexander som Martin Hellström redogör för.  Den är från slutet av 1100-talet och kan ses som en föregångare till den moderna romanen, där hjälten utvecklas under berättelsens gång och har ett eget ansvar för sitt handlande.

Översättare, diktare och kopister gjorde precis vad muntliga berättare alltid har gjort: lade till och drog ifrån, fyllde ut luckor i berättelsen med inslag från många andra källor, förbättrade historierna och spetsade till dramatiska händelser samt kommenterade tidigare skildrares ställningstagande. Folke Josephson skriver om hur en översättning kunde gå till undermedeltiden. En översättare läste upp den muntliga texten och översatte den. En sekreterare skrev ner det sagda eller skrev ibland en kortare sammanfattning. En skrivare redigerade texten. Josephsson kallar översättningsprocessen för ”muntlig” och i sin skildring av de iriska Alexandertexterna lyfter han fram att de ofta hade tillägg som hade drag av den muntliga berättarkonsten.

Mats Malm visar i sin studie av Alexandereposet i Norden på hur olika översättningar utifrån samma källa kan bli. När fransmannen Gauthier de Chatillons versepos Alexandreis, skrivet på latin, översattes till isländska på 1200-talet fick den form av en kärv isländsk saga på prosa, som framhäver manligheten. När det översattes till svenska 100 år senare återgavs den på hövisk knittelvers, hjälten tecknas mer psykologiskt och eposet blir mer känslomässigt.

Som särskilt intresserad av muntligt berättande noterar jag en rad intressanta uppgifter. Jan Retsö skriver om traditionen i Främre Orienten. Alexanderlegenden blir en del av sira-traditionen. Sira är ett hjälteepos med rafflande äventyr i olika delar av världen. Ett sådant epos kunde omfatta tusentals tryckta sidor. Men de berättades muntligt på marknader och kaffehus. Berättaren slutade när det var som mest spännande, och fick han en slant, återkom  han nästa dag och berättade vidare. I Iran har Alexanderlegenden förts vidare till våra dagar av berättare som deklamerat verseposet Shah-name, som skrevs av den persiske skalden Ferdawsi kring 1000 e.Kr.

I ett avslutande kapitel konstaterar Bo Lindberg att konjunkturen för Alexander som hjälte är dålig idag. ”Det seriösa talet om stora mäns världshistoriska insatser och betydelse har tystnat”. Men en sådan bok som Alexanderlegender i tid och rum lär oss mycket om berättelsernas roll, både förr och idag.

Per Gustavsson

Alexanderlegenderna i tid och rum. Alexander den stores gränslösa historia. Redigerad av Karin Hult och Gunhild Vidén. Appell förlag, Stockholm, 2018. ISBN 978-91-984063-5-1.

Övriga med verkande författare utöver de redan nämnda: Antoaneta Granberg, Ingmar Söhrman, Judith Josephson, Lars-Håkan Svensson.

PSDet var en slump att jag hittade den här boken. När jag letade efter något helt annat dök den här boken upp. Men varför jag genast blev intresserad av den ska jag berätta om i ett kommande inlägg.

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Litteratur

Stadsmusikanterna på nya äventyr – berättelser på fritidshem.

Vid den första berättarfestivalen i Sverige och Ljungby grundades den nationella föreningen Berättarnätet, som levde vidare några år. Föreningen utgav Berättarbrev, som fortfarande är intressant läsning. Här publicerar vi en artikel av Mikael Thomasson ur nummer 5, september 1991. Mikael, som sedan 10 år arbetar som berättarpedagog för Sagobygden, var med på den första berättarfestivalen 1990 och har verksamt bidragit till att utveckla det pedagogiska arbetet i skolor och förskolor och på fritidshem.

foto: Björn Gullander

Mitt intresse för berättande väcktes tidigt. Jag minns hur jag redan som grabb samlade kompisarna för att få berätta långa fantasihistorier. När jag så för sex år sedan började arbeta i barngrupp, kändes det självklart att åter ta upp berättandet – dock med något annorlunda innehåll. Med tiden utvecklade jag en berättarform som passade mig och min barngrupp. Men det var först när jag relativt nyligen började berätta även för vuxna, som jag upptäckte hur speciellt det egentligen är att berätta för barn. Vuxna berättar jag för, barn berättar jag med. Även om de inte alltid deltar genom att själva berätta, är det ändå påtagligt närvarande: det grimaseras, skriks, skrattas och fälls kommentarer, vilka ibland kan röra historien åt ett helt annat håll än jag först tänkt mig.

Låt mig ta några exempel för att tydligare förklara vad jag menar.

För en tid sedan samlades några vänner hemma hos oss för en berättarkväll. Stearinljusen spred sitt svaga sken, luften fylldes av förväntan och så småningom avlöste berättelserna varandra. När jag nästa morgon gick till mitt arbete, ett fritidshem, kände jag mig verkligen fylld av berättarlust. Jag samlade barnen i mysrummet och började sedan berätta samma historia som kvällen innan, med det blev inte alls samma saga. Redan efter någon minut lade jag märke till hur Stina började se allt mer fundersam ut för att sedan plötsligt utbrista:

– Oj, sån skulle jag också vilja vara!

Strax därpå skrek Pelle förfärat. Det slog mig att på samma ställe i historien hade de vuxna skrattat hjärtligt kvällen innan. När sagan var slut såg flera av barnen klart bekymrade ut.

– Det var inget bra slut, mumlade de i munnen på varandra

När barnen så småningom lämnade mysrummet hade vi tillsammans kommit fram till tre olika slut. Själv satt jag kvar bland kuddarna och funderade.

En gång skulle jag berätta för en förskolegrupp, där barnen var vana vid att sagorna lästes och att färggranna bilder visades med jämna mellanrum.

– Det blir nog svårt att få dem att sitta still, när de inte får ser några bilder, sa en bekymrad barnskötare innan samlingen.

– Ni får ha bilderna inne i huvudet istället, sa jag till barnen och började berätta sagan om Prins Älskling.

Efter att ha berättat en stund märkte jag hur tystnaden spred sig i lokalen, hur några lutade sig fram för att höra bättre och hur andra ryckte till när det började bli spännande. När sagan var slut kom en av flickorna fram, tittade mig allvarligt i ögonen och sa:

– Jag såg bilderna inne i huvudet! Jag såg hur prinsen såg ut. Han borde allt ta och lappa sina byxor, tycker jag.

Efter detta lyckade försök bestämde vi att barnen skulle få fler muntliga berättelser. Men i stället för att jag berättade, fick några av skolbarnen återberätta sagan om stadsmusikanterna i Bremen.

– Ni behöver inte komma ihåg detaljer, poängterade jag, bara ni minns det viktigaste.

De nickade instämmande och två frivilliga gick glatt in till de väntande yngre kompisarna. Själv hade jag inte möjlighet att vara med vid det tillfället. När jag senare frågade sexåringarna vad de tyckte om sagan svarade de entusiastiskt:

– Jättebra! Den handlade om några djur som skulle starta rockband i New York.

Det här med att barnen får vara med och påverka sagans utseende kan på olika sätt få lite oväntade konsekvenser, särskilt om man varvar sagor och vandringssägner med alldeles sanna historier. Johan, 7 år, och IFK:are hörde mig en gång berätta historien om IFK Göteborg. Han lyssnade intresserat på skrönorna om Svarte Filip och Bebben Johansson – de gamla legendarerna – och hans ögon tindrade när jag berättade om guldet 1969. Men när jag kom till de mörka åren på 70-talet, då IFK låg i division II, ruskade Johan på huvudet:

– Det kan inte vara sant, sa han. Det är sånt som folk har hittat på och lagt till. Blåvitt kan aldrig ha varit dåliga.

Så talar en IFK-fantast som är van vid muntligt berättande.

Att lyssna och berätta bland vuxna ger mig väldigt mycket, men att berätta för barn är verkligen ett äventyr.

Mikael Thomasson

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Pedagogik

Ett spännande lästips

För tvåtusen år sen fanns det ett stort hus i Aten där ett spöke visade sig nattetid i gestalt av en utmärglad man med kedjor om fot- och handleder. När han gick i mörkret rasslade kedjorna. De som bodde i huset kunde inte sova, blev sjuka och flera dog.

Greken Plinius den yngre tecknade ner berättelsen om det hemsökta huset och undrade vad man skulle tro om berättelsen och om spöken verkligen fanns.

Den här spökhistorien är utgångspunkten för Magnus Västerbros bok Vålnadernas historia. I boken skildrar han den västerländska spöktron från det antika Grekland och Rom och fram till vår egen tid. Ständigt återkommer denna fråga: Vad ska man egentligen tro?

Boken har undertiteln Spöken, skeptiker och drömmen om den odödliga själen. Men den rymmer så mycket mer, för frågan sätts in i ett större filosofiskt och religiöst sammanhang. Det är detta som gör läsningen så fascinerande.

Det är så lätt att tro och säga att förr i tiden trodde folk på spöken. Västerbro visar hur framstående tänkare ända från antiken har ifrågasatt vidskepliga föreställningar och också diskuterat om människan överhuvudtaget har en själ och vad som händer när en människa dör. Många filosofer har betraktat det som helt befängt att människan har en odödlig själ.

Det är synnerligen intressant att läsa om kyrkan och religiösa tänkares hantering av frågan. Kyrkan har under olika perioder både försvarat spöktron och bekämpat den. Det senare gjorde Luther utan att vinna så stort gehör för sin åsikt.

Med stor kraft har tron på den odödliga själen och att människor kan visa sig efter sin död levt vidare och fick med spiritismen och teosofin ett nytt uppsvinga under 1800-talets andra hälft och långt in på 1900-talet. Detta trots att andebesvärjare gång på gång avslöjades som fuskare. Så det är betecknande att Västerbros sista kapitel har rubriken Varför dör aldrig de döda? .

Du har 400 sidor fängslande läsning framför dig.

Per Gustavsson

Västerbro, Magnus: Vålnadernas historia. Spöken, skeptiker och drömmen om den odödliga själen. Volante förlag, Stockholm 20198. ISBN 978-91-88-86975-3

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner, Litteratur

Syndige folkeeventyr – ny bok

Först ska det sägas att det är ett storslaget bokprojekt av förlaget Fair att ge ut en samling norska folksagor, rikt illustrerade av ett stort antal unga norska konstnärer. Här följer förlaget traditionen från de rikt illustrerade utgåvorna av Asbjørnsens och Moes Norske Folkeeventyr. Och det är inte vilka folksagor som helst, utan de erotiska sagor som tecknades upp under 1800-talet och 1900-talets första decennier, men som då med få undantag aldrig publicerades. De ansågs som olämpliga, obscena och stötande.

Boken har fått titeln Syndige folkeventyr och innehåller sagor upptecknade av bland annat Asbjørnsen, Moltke Moe och Knut Nauthella.

36 konstnärer har fått fria händer att bildsätta varsin saga och resultatet är mycket varierande och spännande. Här finns serierutor, känsliga akvareller och målningar, svärtade pennteckningar, realistiska och absurda nakenbilder, skämtteckningar, naiva bilder och mer abstrakta illustrationer. Det är både lekfullt och hämningslöst. Illustrationerna rymmer ofta mer lust och sinnlighet än själva  sagorna.

Det är inte så konstigt eftersom de sagor som kallas erotiska överlag är skämtsagor som driver med mänsklig dumhet och tillkortakommanden, ibland utmanar makt och överhet, liksom vedertagen god smak. Skämtsagorna räds inte det fula och fräcka, utan har ofta sin sociala funktion i att utmana det som är tabu, det onämnbara. Erotiska folksagor är mer skämt och skratt än sinnlighet och lust. 

Illustration av Ida Neverdahl till sagan Om jomfruen som pisset så langt

Men samtidigt är sagorna präglade av sin tids värderingar när det gäller synen på manligt och kvinnligt, över- och underordning. Och det är ett problem, när man hundra eller tvåhundra år efter att en saga upptecknats, publicerar den i en bok med syfte att roa läsaren i dag. I en viktig inledning diskuterar redaktören Madicken Schei just det faktum att många av de erotiska folksagorna skildrar övergrepp, men menar att det ”blir ufarligjort med humor”. Hon framhåller att sagorna snarare förmedlar kunskap om tabubelagada ämnen på ett humoristiskt sätt till flickor och pojkar och lär dem om faror och vad de ska passa sig för. Själv har jag svårt för de sagor där unga flickor utsätt för direkta övergrepp, även om det framställs humoristiskt är ett övergrepp alltid ett övergrepp. 

Madicken Schei skriver också att sagorna visar på starka och sexuellt medvetna kvinnor som tar för sig och njuter av sin sexualitet. Sådana sagor finns det, men alltför ofta ses kvinnan i många sagor med mannens blick. Antingen är de ovilliga eller så lever de ut sin sexualitet och sitt begär alltför mycket. Kvinnan blir ofta ett objekt för mannens sexuella drift. Mannen är den sexuellt erfarne och har därmed självklar rätt att förföra och dominera kvinnann.

Syndige folkeeventyr, har målet att popularisera de okända erotiska folksagorna, dels genom den slösande rikliga illustreringen, dels genom att återge sagorna på ett modernt och lättillgängligt språk. Det är kulturhistorikerna Sigrid Bø och Jarnfrid Kjøk som givit sagorna deras språkform. De har tidigare utgivit det imponerande 1400-sidiga verket Lekamslyst, som behandlar norsk erotisk folkdiktning. Sagorna i Syndige folkeventyr är valda ur Lekamslysts andra del. Den är en dokumentsamling som återger originaluppteckningar från handskrifter, men även tidigare tryckta ofta svårtillgängliga texter. Jag har jämfört några av texterna i sagoboken med texterna i dokumentsamlingen. Återberättarna håller sig mycket nära originalversionerna och avstår från egna kommentarer och tillägg. Äldre ord förklaras i en fotnot. Med andra ord avstår man från att lägga texterna tillrätta utifrån dagens genusvärderingar och aktuella debatt.

Sagor har ständigt förändrats när de berättats muntligt. Olika sagoberättare har satt sin prägel på dem. Sagorna har levt i spänningen och växelverkan mellan tradition och förändring. När sagorna genom uppteckningar fixerades på papper upphörde den här processen. När vi i vår tid återberättar äldre folksagor kan vi ställa oss många frågor: Är det önskvärt att på nytt popularisera alla sagor? Hur hanterar vi det faktum att samhällets värderingar förändrats radikalt, till exempel när det gäller genusfrågor, sen sagorna upptecknades?

Som sagoberättare återger jag gärna erotiska folksagor, men försöker att anknyta dem till vår egen tid, förändra dem så att de känns giltiga i dag. Jag kan kliva ut ur berättelsen och kommentera ett övergrepp genom att säga till mina lyssnare ”ja, berättelsen är gammal men sådana övergrepp är inte heller sällsynta i dag” eller något liknande. Då belyser sagan hur det var förr och hur dessa värderingar än i dag lever kvar. I många erotiska sagor tar den unge mannen bara för sig och tillfredsställer sig själv. Väljer jag att berätta en sådan saga målar jag gärna upp att pojken och flickan tycker om varandra och gärna vill ligga med varandra, men att till exempel föräldrarna vakar över dem och vill hindra dem. Det går också att anknyta sagor till dagens hedersproblematik, där flickor inte får leva med vem de vill. Det är inte alltid helt lätt och ibland har lyssnare reagerat och tyckt att jag berättat sagor med tvivelaktiga värderingar.

Bäst tycker jag om de erotiska folksagor som driver med prästen, representanten för överheten. Bokens sista saga, Presten i bygda vår, skiljer ut sig från flera av de andra texterna, som redaktören påpekar, genom att den faktiskt skildrar en våldtäkt som ett brott. Den skiljer sig också från flera av de andra sagorna genom att det är en kvinna som hämnas på prästen. Madicken Schei understryker här att ämnet är lika aktuellt i dag som förr. En sådan berättelse känns angelägen att sprida.

En del av sagorna kan säkert leda till samtal om kärlek och sexualitet bland ungdomar i skolor. Några av sagorna är kul för att de är så groteska och utmanar den goda smaken, till exempel den där pojken får kuken avskuren av en fallande lie när han och fästmön knullar. När flickan kommer in ramlar kuken ur. När fadern frågar vad det är säger flickan att det är en korv. Fadern biter i den och säger: ”Det var en seg korv!”.

Illustration av Kristin Skårdal till sagan Til himmels på min manns pilt.

Med få undantag känner jag igen de flesta sagorna. Det är inte så konstigt eftersom hälften av sagorna återfinns i den samling med erotiska folksagor från Norge som folkloristen Oddbjørg Høgset gav ut 1977 med titeln Erotiske folkeeventyr. Den översattes snabbt till svenska med titeln Brudprovaren och fick stor spridning också i vårt land. Ytterligare fem sagor tillhör samma sagotyp, men publiceras i den nya boken i andra varianter. Många av sagorna har också berättats i Sverige och flera av dem, men också andra, kan den intresserade hitta i min och Ulf Palmenfelts utgåva Folksagan i Sverige 1-3

Vi vet mycket lite om hur de erotiska folksagorna berättades och hur lyssnarna upplevde dem och använde sig av dem. Samtliga sagor i boken är upptecknade av män. Sagespersonen är ofta inte angivna, men när det förekommer är det män. Men vi vet också att kvinnor berättade och lyssnade till erotiska sagor. Kanske tolkade de sagorna på sitt eget sätt. Där den manliga blicken i berättelsen framställer en lättsinnig kvinna, kanske kvinnorna som lyssnade såg en kvinna som tog initiativ och var självmedveten. När kvinnor kom samman i arbetet berättade de, sjöng och gissade gåtor och pratade om tilldragelser i bygden. Och skrattade. Skrattet skapar gemenskap och ger kraft och i de erotiska sagorna fanns mycket att skratta åt.

Det gemensamma skrattet födde också idén till den här boken. Redaktören Madicken Schei berättar i bokens förord att hon kom över en samling med erotiska sagor och att hon och hennes kamrater en hel kväll idkade högläsning, njöt och skrattade, och helt glömde tid och rum. Hon tyckte att hon hade hittat en skatt. Den skatten ville hon sprida till alla andra.

Läs själv! Skratta åt dina egna favorithistorier! Fundera på vad vi ska förmedla vidare av det immateriella kulturarv som våra folksagor utgör! Och inte minst hur vi ska göra det.

Per Gustavsson

Syndige folkeeventyr. En samling erotiske folkeeventyr av Asbjørnsen og Moe med flere. Tilrettelagt og språklig oppdatert av Jarnfrid Kjøk og Sigrid Bø. Redaktör: Madicken Schei. Fair forlag. Oslo, 2019. ISBN: 978-82-8297-048-8.

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Litteratur

Sägner i Oxie härad 5

Trollen dansade nattetid

Nordväst om kyrkbyn Arrie ligger Arriesjön. Sjön är egentligen ett gammalt grustag som stängdes 1998. Nu är det ett uppskattat friluftsområde med vandringsstigar. Långt tillbaka i tiden hade Arrie skvadron sin exercisplats här. Då fanns det fyra uppresta jättestenar på platsen. Över stenarna låg en väldig flat sten som tak. Troligtvis har stenarna stått nordväst om Arriesjöns västra parkeringsplats. En lantbrukare krossade stenarna och använde dem som skrubbesten till sina grisar. En annan uppgift är att att de tre stenarna som fanns kvar efter en gammal domarring, togs bort i samband med ett vägbygge 1923. Lantbrukarna ålades att sätta tillbaka stenarna, men eftersom han hade krossat dem till makadam, placerade han några mindre stenar där istället. I Fornsök har platsen RAÄ-nummer Glostorp 6:1.

Folk som bodde i närheten av stenarna såg ofta nattetid hur ljus brann och hur trollen dansade i jättestugan. Men man var så van vid synen att man inte brydde sig om det.

Den 20 meter höga kullen vid sjön kallas Risebjer, alltså det stora berget. Namnet hade höjden säkert fått eftersom den stack upp över den omgivande slätten och utgjorde en bra utsiktsplats. I berget bodde Risefrun med sina två döttrar. Folket i Arrie stod på god fot med trollen, som brukade besöka deras gillen. Men en gång var det någon som spillde öl på Risefrun och hennes döttrar. Trollen blev arga och efter den händelsen deltog de aldrig mer på någon byfest.

Eva Wigström skrev inte om den folkliga traditionen knuten till Risebjer. Däremot nämnde hon Arrie hög och avsåg troligtvis samma höjd. En gång bad trollen en fattig kvinna att spinna garn till dem. Hon fick bra betalt, både pengar och bröd. Men hon måste lova att inte tvinna lingarnet med kristet spott, för sånt skyr trollen. Kvinnan lovade och allt gick väl en lång tid.

Men så hade kvinnan mycket att stå i och bad en grannkvinna om hjälp, Men den kvinnan tyckte väl det var för omständligt att stoppa fingrarna i en skål med vatten för att bättre kunna tvinna garnet, så hon struntade i detta. Efter det tog lyckan för den fattiga kvinnan slut. Aldrig mer ville trollen ha hjälp av en kristen kvinna.

Bild: Kjell Wihlborg

Text: Per Gustavsson

PS Nu är det slut på vår lilla serie med Oxiesägner. Den som är nyfiken på mer kan läsa Ingemar Ingers bok Folkmål och folkminnen i Oxie härad, Årsbok VIII. Den är utgiven av Oxie härads hembygdsförening och kan beställas på https://www.hembygd.se/oxie/page/21404.

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Sägner från Oxie härad 4

Lindormen i Yddinge

Vid Yddingesjöns norra ände ligger byn Yddinge. Där stod förr en stor lind och i den bodde det en lindorm. Folk trodde att det var något ont som tagit skepnaden av en orm, alltså visade sig i ormahamn.

Man aktade sig för att gå nära linden, för lindormen hade makt att dra in förbipasserande. Blev man tagen var allt hopp ute och lindormen plågade den olycklige genom att första äta upp fötterna, för att sen äta och äta tills det inget var något kvar av människan.

Bild: Kjell Wihlborg

Text: Per Gustavsson

 

 

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Gammalt från Setesdal

I dag gratulerar vi Norge. På Unescomötet  i Colombia blev i går musik- och sångtraditionen från Setesdal upptagen på Unescos representativa lista över värdefullt immateriellt kulturarv.

Setesdalen ligger i södra Norge och gränsar i norr mot Hardangervidda. Redan i början av 1900-talet utgav folkminnessamlaren Johannes Skar det klassiska verket Gammalt or Setesdal, som är den rikaste samling av folkminnen i Norge.

Johannes Skar var själv född i Gudbrandsdalen och skrev en klassisk skildring om den legendariske Vis-Knut. Han studerade filologi vid universitetet i Oslo, men avbröt sina studie på grund av sjukdom. Han hankade sig fram på skilda sätt, genom blecksmidesarbete och stipendier. Han kom till Setesdal första gången 1874, men först hösten 1897 fick han möjlighet att mer systematiskt dokumentera den folkliga kulturen i dalen och det höll han på under 16 år. Dalen låg relativ isolerad och där levde den gamla folkkulturen länge kvar. Gammalt or Setesdal skildrar livet i dalen från andra halvan av 1700-talet och till 1800-talets andra hälft.

Åraksbo

Gammalt från Setesdal kom ut i åtta band 1903-1916. Jag har en trebandsutgåva från 1997 som har ett utförligt sakregister. Böckerna skildrar folktroväsen, sägner, sagor, visor, gåtor, lekar, traditioner, människor och mycket annat.

Traditionell dans. Målning av Gustav Wentzel 1891. Beskuren.

En riktigt guldgruva för den som är intresserad av inte bara Norsk folkkultur utan också sagor och sägner i allmänhet.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner, Litteratur

Sägner från Oxie härad 3

Penningabloss vid Roslätt

Roslätts herrgård ligger strax norr om Svedala och söder om Bokskogens rekreationsområde.  Landsvägen som går från Roslätt och söder om Yddingesjön passerar vackra hagmarker och gamla ekdungar. Här spelades en del scener i filmen om Elvira Madigan in. Under 1700-talet kom Roslätt under Skabersjös ägor.

På den tiden såg folk ofta penningabloss på Roslätts marker och då begrep man ju att det måste vara någon skatt gömd i jorden. Men inte alla människor hade förmåga att se blossen.

En kväll bestämde sig två torpare för att gräva efter skatten. Precis som så många andra drömde de om att få det bättre här på jorden. De grävde och grävde och snart stötte de på en kista. Då var det en av dem som blev så glad och så han sa några ord till sin kamrat. Det skulle han aldrig ha sagt. För det vet ju alla att man måste vara tyst när man gräver efter en skatt. Nu gick det illa. Backen rasade igen och kistan försvann.

Det värsta var att han som pratat blev rent vansinnig. Kamraten fick leda hem honom och hålla fast honom i sängen. Han pratade och pratade, idel konstigheter. Kamraten sa att allt han sa var osant. Men då skrek den sjuke:

– Kanske du vill neka till att din käpp spottade mig i synen!

Han dog den tredje dagen. Återigen bekräftades att det är farligt att tala om såna här saker. Det måste man vänta med tills man sovit på saken.

Bild: Kjell Wihlborg

Text: Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner