I år ska vi skaffa höns!

Varje år när solen värmer trappen till vedboden brukar jag och min sambo sitta där och njuta av en kopp kaffe. Och varje år säger jag: ”I år ska vi skaffa höns.” Vi har förberett oss. Utedasset har rensats ut för att göras om till ett hönshus. Vi har läst allt vi kan komma åt om hönsskötsel. Svärfar har till och med dragit in el i dasset. Om det skulle behövas. Hönsen låter vänta på sig. Kanske känner vi oss fortfarande osäkra på om vi skulle klara av detta ansvar som hönsen medför. Jag vet inte, men för att inte missa någon kunskap plockade jag fram Paul Heurgrens Husdjuren i Nordisk Folktro från 1925, och letade upp stycket som handlar om Fjäderfän. Det visade sig finnas många goda råd för en framtida hönsägare.

För oss är syftet med att skaffa höns naturligtvis att få ägg. I ett villaområde får man bara ha fem så det är viktigt för oss att det är bra värphöns. En god sådan får man till exempel av ägg som är stulna och sedan lagda under egna höns. Vill man sedan få många kycklingar finns varjehanda knep. Ett sätt, som bland annat upptecknats av Ewa Wigström är att ”När solen gått ned och månen är i nedan tager man ett antal udda ägg, helst tretton, som läggas i ett lindebarns mössa i reden med vänstra handen, ty på vänstra handen bära mödrarna sina små barn, sätter högra foten mot en vägg och säger ”här lägger jag min höna på 12 hönor och en hane”. Hönan lägges på äggen med huvudet vänt åt väster. Därefter måste man först möta en varelse av honkön”.  I södra Halland verkar det krävas lite akrobatiska färdigheter för att få många hönskycklingar. I Johan Kaléns uppteckningar sägs nämligen att ”ena benet skall lyftas så högt att foten når femte träd i väggen mitt för där hönsen skola ha sin liggplats”.

Något som jag är mycket rädd för är att någon av mina tilltänkta hönor skall bli sjuk eller inte vilja värpa och vi skall tvingas nacka den. Detta är något som varken jag eller min man skulle klara av, men tanken på att ta med hönan till veterinären och be henne ge hönan en spruta känns lite, tja fånigt, som den bonddotter jag är. Men i Heurgrens bok finns tips som kanske kan rädda en och annan höna från att döden dö i förtid. I Långaryds socken vet de bot om hönan fått kramp, alltså då de inte vill värpa. Detta kan avhjälpas genom att vävsolv knyts tre gånger avigt och tre gånger rätt till krampknutar som man sedan knyter tre gånger avigt och tre gånger rätt om hönans ben. I Wigströms insamlingar finns rådet att om äggen inte kommer ut kan man dra hönan genom högra benet på ett par mansbyxor. Det låter betydligt mindre komplicerat. Värre är om de blivit förtrollade. Åtminstone i Ydre härad i Östergötland. Är det förtrollade syns det genom att de ”kackla och skrika, springa ikring och våndas utan att värpa”. Då finns ingen annan råd än att storrengöra hönshuset, lägga in nytt hö och döda de ansatta hönsen. Då får det bli veterinären.

Tupp får man tyvärr inte ha i villaområdet, men det kan ändå vara bra att känna till ett och annat om tuppar. Med tanke på tuppen färdigheter hade jag gärna haft en. Spöken har nämligen stor respekt för tuppar. Man brukar säga ”för tuppen röda springa alla döda, för tuppen svarta springa alla spöken och gastar”. Om han dessutom är varm om benen och gal innan ottemål betyder det att en ”mandråpare vid samma tid går över ägorna”. Vem vill inte ha ett sådant djur till vakt-hund?

Min familj har alltid haft höns. Och tupp. Min mormor, som bodde i Göteborg sade en gång om tuppen: ”Den där stora – hon lägger väl stora ägg”. Vi skrattade åt henne och hennes ”stabofasoner”. Men helt fel hade hon kanske inte. Ibland händer det nämligen att tuppen värper ett ägg. Tar man ett sådant ägg och lägger det under en höna kläcks det en skorpion. I alla fall i södra Halland. Skorpioner är ju otäcka nog, men värre är om tuppen är lite till åren kommen och lägger ett ägg, åtminstone i Ångermanland. Får han chansen att ruva på det – helst på ett mörkt och fuktigt ställe kläcks nämligen en basilisk. Svart och luden och nästan som en orm är den, men med ett tupphuvud. Den är så giftig att man spricker av fasa bara av att titta på den! Det är nog tur att tuppar inte är tillåtna i villaområden hur bra spök- och mördarväktare de än må vara.

Nu vet jag allt. I år ska vi skaffa höns!