Författararkiv: annablomster

Internationellt Seminarium på Berättarfestivalen

I november förra året blev Sagobygden upptagna på Unescos register över goda metodiska exempel på hur man kan arbeta med tryggandet av det immateriella kulturarvet. Sedan dess har det internationella intresset för oss ökat. Vi har blivit inbjudna till flertalet evenemang och under våren har kosan bland annat styrts till Norge, Lettland och Förenade Arabemiraten. Vi har också fått flera förfrågningar från nationella och internationella organisationer som velat göra studiebesök hos oss. Till årets festival bjöd vi därför in till ett seminarium på temat ”Oral Storytelling Tradition”.

Tack vare stöd från Kungliga Gustav Adolfs Akademien för Svensk Folkkultur kunde vi bjuda in flertalet experter som på ett eller annat sätt arbetar med muntlig tradition, både som professionella berättare, folklorister och forskare. Bland dessa fanns både Sverige, Finland, Storbritannien och Kenya representerade. Deltagarna, däribland flertalet av de som tidigare under våren varit del i samarbete eller som visat intresse för oss, kom också de från så vitt skilda länder som Sverige, Danmark, Norge, Estland, Lettland, Storbritannien, Moldavien och Förenade Arabemiraten. Dessutom anslöt en skara åhörare av intresserade festivalbesökare.

Den första dagen, vilken bar undertiteln ”Introduction to the Land of Legends” ägnades helhjärtat åt hur Sagobygden arbetar med att tillvarata, förmedla och finna nya vägar för den muntliga berättartraditionen. Dagen började med att gästerna fick uppleva en guidad tur på Sagomuseet och lyssna på sagor, sägner och folktro från Sagobygden. Därefter bjöds på sägentur till några av sägenplatserna i Sagobygden. Vid Bolmarö Säteri fick gästerna ett unikt tillfälle att komma in i mangårdsbyggnaden för att, precis i det rummet det hände, få höra den bloddrypande berättelsen om när Pintorpafrun dansade med djävulen. Man kunde till och med få se blodfläcken efter att dansen slitit upp fruns skor och strumpor, med egna ögon! Efter lunch med berättande vid Ivars kyrka avslutades turen vid Angelstads kyrka där den olycksalige Ebbe Skammelsson fick förlåtelse för sina gruvliga mord. Där mötte också Ulrika Gunnarsson från Musik i Syd upp och sjöng balladen om samme man. Tillbaka i Ljungby berättade Ola Hemström om arbetet med boken Stormen, som gjordes efter den förödande stormen Gudrun 2005. Förutom att berätta om hur insamlandet och produktionen av boken gick till blev det ett intressant samtal om hur berättande vid katastrofer kan bidra till läkningsprocessen och hjälpa till att bearbeta traumatiska händelser. Till sist gav Sagobygdens Tine Winther ett smakprov på hur Sagobygden arbetar med det muntliga berättandet inom pedagogisk verksamhet. Med både kropp och öron fick deltagarna vara med att lyssna på och leka sagan om Den Förtrollade Kaffekvarnen. Hur är det egentligen att vara tupp, promenera och samtidigt och ha en räv under ena vingen, en varg under den andra och en björn i stjärtfjädrarna? De som var med när Tine berättade vet.

Meg berättar om våra skåp
Vid Ivars kyrka

Dag två inleddes med att Jamie Tehrani från Durham University delade med sig av fascinerande forskning där han, tillsammans med lingvister använt sig av polygenetik för att spåra folksagors ålder. Föreläsningen gav intressanta insikter om hur ny teknologi kan användas för att finna nya forskningsvägar för folkloristiken och väckte intressanta samtal kring hur sagorna spridits över världen. Ny teknologi var också temat för Fredrik Skott från Institutet för Språk och Folkminnens (ISOF) presentation. Fredrik visade hur den interaktiva Sägenkartan fungerar och hur man vid ISOF arbetar vidare för att göra arkivmaterialet tillgängligt för allmänheten och möjliggöra nya sökvägar för forskare. Bengt af Klintbergs presentation “Left hand and Counter Clockwise” gav ett smakprov från den kommande boken om magiska ritualer i bondesamhället. Från Åbo Akademi University gästade Tora Wall som delade med sig av sin forskning om hur muntlig tradition används inom turistbranschen, med ibland annat Trolska Skogen som exempel. Sista gästen ut var Grace Wangari, professionell berättare från Kenya som, förutom att berätta några fantastiska sagor berättade om hur hon blivit berättare och hur hon använder berättandet i skolundervisning. Mellan föreläsningarna gavs tid till frågor, samtal och diskussioner och det gavs även plats för kortare inlägg av bland andra Folkminnesarkivet i Estland och Berättade utan Gränser.

För Sagobygden innebar seminariet, förutom inspiration och nya möten, också vidareutveckling av påbörjade samarbetsprojekt. Gästerna från Moldavien var representanter från Naturhistoriska och Etnografiska Nationalmuseet och var här som del i det gemensamma projektet ”Stortyelling for Social Cohesion”, finansierat av Svenska Institutet. Museet, som är beläget i Moldaviens huvudstad Cisinau har stora samlingar av muntligt berättande, men upplever att de saknar verktyg för att använda materialet i sin publika verksamhet. Projektet syftar till att inspirera till berättande och bidra med verktyg och metoder som gör det möjligt att implementera muntligt berättande i den publika verksamheten. Målet är att kunna använda materialet och det muntliga berättandet som ett sätt att skapa förutsättningar för samtal över generations- klass och könsgränser. Genom Svenska Institutets projekt Creative Force hade representanterna från Nationalmuseet, vilka bestod av Petru Vicol, verksamhetsledare, Andrei Prohin och Dorina Onica, forskare och Ludmila Iftodi, guide, möjlighet att, tillsammans med Viorica Olaru som är gästforskare vid Uppsala Universitet, komma till Ljungby Berättarfestival för att medverka vid seminariet och ta del av föreställningar och workshops. Besöket var inspirerande för båda parter och förutom att dela med oss av varandras idéer och erfarenheter hann vi samtala om hur projektet kan fortsätta att utvecklas och hur vi kan bygga vidare på samarbetet i framtiden.

Petru Vicol, Viorica Olaru, Andrei Prohin, Dorina Onica och Ludmila Iftodi från National Museum of Ethnography and Natual History, Moldavien.

Att berättare, forskare och en intresserad allmänhet får tillfälle att mötas, ta del av forskningsresultat och byta erfarenheter och perspektiv är en ovanlig, men värdefull möjlighet. Att dessa forskare och berättare dessutom kommer från olika länder, med olika bakgrunder och infallsvinklar ger ett kreativt och stimulerande samtal. En av tankarna med seminariet var därför att skapa en plats där sådana möten kunde ske. Vi är tacksamma och glada för att vi, tack vare stöd från Kungliga Gustav Adolfs Akadmien för Svensk Folkkultur och Svenska Institutet har kunnat skapa möjlighet till denna mötesplats. Vi hoppas på att få göra det igen!

Lämna en kommentar

Under Att berätta

I år ska vi skaffa höns!

Varje år när solen värmer trappen till vedboden brukar jag och min sambo sitta där och njuta av en kopp kaffe. Och varje år säger jag: ”I år ska vi skaffa höns.” Vi har förberett oss. Utedasset har rensats ut för att göras om till ett hönshus. Vi har läst allt vi kan komma åt om hönsskötsel. Svärfar har till och med dragit in el i dasset. Om det skulle behövas. Hönsen låter vänta på sig. Kanske känner vi oss fortfarande osäkra på om vi skulle klara av detta ansvar som hönsen medför. Jag vet inte, men för att inte missa någon kunskap plockade jag fram Paul Heurgrens Husdjuren i Nordisk Folktro från 1925, och letade upp stycket som handlar om Fjäderfän. Det visade sig finnas många goda råd för en framtida hönsägare.

För oss är syftet med att skaffa höns naturligtvis att få ägg. I ett villaområde får man bara ha fem så det är viktigt för oss att det är bra värphöns. En god sådan får man till exempel av ägg som är stulna och sedan lagda under egna höns. Vill man sedan få många kycklingar finns varjehanda knep. Ett sätt, som bland annat upptecknats av Ewa Wigström är att ”När solen gått ned och månen är i nedan tager man ett antal udda ägg, helst tretton, som läggas i ett lindebarns mössa i reden med vänstra handen, ty på vänstra handen bära mödrarna sina små barn, sätter högra foten mot en vägg och säger ”här lägger jag min höna på 12 hönor och en hane”. Hönan lägges på äggen med huvudet vänt åt väster. Därefter måste man först möta en varelse av honkön”.  I södra Halland verkar det krävas lite akrobatiska färdigheter för att få många hönskycklingar. I Johan Kaléns uppteckningar sägs nämligen att ”ena benet skall lyftas så högt att foten når femte träd i väggen mitt för där hönsen skola ha sin liggplats”.

Varje år när solen värmer trappen till vedboden brukar jag och min sambo
sitta där och njuta av en kopp kaffe. Och varje år säger jag: ”I år ska vi skaffa höns”.
Svärfar har till och med dragit in el i dasset.

Något som jag är mycket rädd för är att någon av mina tilltänkta hönor skall bli sjuk eller inte vilja värpa och vi skall tvingas nacka den. Detta är något som varken jag eller min man skulle klara av, men tanken på att ta med hönan till veterinären och be henne ge hönan en spruta känns lite, tja fånigt, som den bonddotter jag är. Men i Heurgrens bok finns tips som kanske kan rädda en och annan höna från att döden dö i förtid. I Långaryds socken vet de bot om hönan fått kramp, alltså då de inte vill värpa. Detta kan avhjälpas genom att vävsolv knyts tre gånger avigt och tre gånger rätt till krampknutar som man sedan knyter tre gånger avigt och tre gånger rätt om hönans ben. I Wigströms insamlingar finns rådet att om äggen inte kommer ut kan man dra hönan genom högra benet på ett par mansbyxor. Det låter betydligt mindre komplicerat. Värre är om de blivit förtrollade. Åtminstone i Ydre härad i Östergötland. Är det förtrollade syns det genom att de ”kackla och skrika, springa ikring och våndas utan att värpa”. Då finns ingen annan råd än att storrengöra hönshuset, lägga in nytt hö och döda de ansatta hönsen. Då får det bli veterinären.

Tupp får man tyvärr inte ha i villaområdet, men det kan ändå vara bra att känna till ett och annat om tuppar. Med tanke på tuppen färdigheter hade jag gärna haft en. Spöken har nämligen stor respekt för tuppar. Man brukar säga ”för tuppen röda springa alla döda, för tuppen svarta springa alla spöken och gastar”. Om han dessutom är varm om benen och gal innan ottemål betyder det att en ”mandråpare vid samma tid går över ägorna”. Vem vill inte ha ett sådant djur till vakt-hund?

Min familj har alltid haft höns. Och tupp. Min mormor, som bodde i Göteborg sade en gång om tuppen: ”Den där stora – hon lägger väl stora ägg”. Vi skrattade åt henne och hennes ”stabofasoner”. Men helt fel hade hon kanske inte. Ibland händer det nämligen att tuppen värper ett ägg. Tar man ett sådant ägg och lägger det under en höna kläcks det en skorpion. I alla fall i södra Halland. Skorpioner är ju otäcka nog, men värre är om tuppen är lite till åren kommen och lägger ett ägg, åtminstone i Ångermanland. Får han chansen att ruva på det – helst på ett mörkt och fuktigt ställe kläcks nämligen en basilisk. Svart och luden och nästan som en orm är den, men med ett tupphuvud. Den är så giftig att man spricker av fasa bara av att titta på den! Det är nog tur att tuppar inte är tillåtna i villaområden hur bra spök- och mördarväktare de än må vara.

Nu vet jag allt. I år ska vi skaffa höns!

3 kommentarer

Under Folktro och traditioner