Årsgång, inget för den harhjärtade

Den som till äventyrs vill försöka att gå årsgång, dvs att under julnatten eller nyårsnatten gå runt sin församlingskyrka för att få kunskap om vad som väntar under det kommande året, måste ha klart för sig att det kräver en hel del mod och uthållighet. Hela dagen måste tillbringas i avskildhet, utan att äta och utan att yttra ett ord. När så tiden klockan sig midnatt, beger man sig till kyrkan. Det är viktigt, att man går på vägens högra sida. På vänstersidan kan man stöta ihop med döingar eller kanske gloson. När den suggan får syn på en människa, sätter hon fart rakt emot henne för att försöka tvinga sig till att springa mellan hennes ben, varvid personen löper en överhängande risk att bli uppsprättad.

Då klockan slår tolv, börjar man vandra motsols tre varv runt kyrkan. Varje gång kyrkporten passeras, blåser man luft in genom nyckelhålet. När man sedan återvänder hem, kan man få se tecken på vad som är att vänta. Hör man psalmsång och hammarslag från ett hus, som om någon snickrar på en likkista, kommer någon att avlida där. Om något låter som en lie som slår i sten, förstår man att skörden kommer att bli dålig. Detsamma gäller, om man får se stora oxar dra ett litet ynkligt lass. Om däremot två små möss drar ett stort lass, blir bärgningsåret välsignat.

Vad som än visar sig, måste man ovillkorligen vara allvarlig och tyst. En man som gick årsgång, fick se en halt höna komma dragandes en vagn. Det såg så lustigt ut att han brast i skratt. Det skulle han inte ha gjort. Från den dagen gick hans mun från öra till öra, han blev aldrig normal igen.

Smålands Allehanda noterar i ett klipp från Korrespondenten, Landskrona Tidning den 20 januari 1883, följande berättelse:

”Sistlidne julafton på qvällen, skulle en yngling jemte en minderårig flicka från Wäderås i Hångers socken gå till ett närbeläget torp med ett fat julgröt. Komna fram till torpet, som låg tätt intill landsvägen, gick flickan in, men ynglingen stannade utanför. Då han stått en stund, fick han höra några drängar från Sanna och Intägten komma gående utåt landsvägen för att gå s k ”årsgång”. Det brukas nämligen ännu i Hånger att gå ut julqvällen, då man tror, att man skall få se eller höra hvad som under kommande året skall ske. Detta kallas att gå årsgång. Men ynglingen, som väntade vid torpet, var en stor skälm och beslöt att skrämma sina vidskepliga vänner. För det ändamålet gömmer han sig bak en enbuske och börjar sjunga på en bekant psalmmelodi, just som drängarna voro midt för honom. Förskrämda med håret på ända togo de harhjärtade ynglingarne till flykten, allt hvad benen förmådde, under det de uppgåfvo höga rop och lofvade hvarandra att aldrig mera gå årsgång. Dagen derpå omtalade de, att de på julqvällen sett spöken och hört, huru dessa sjungit vid torpet, så att det vore utom allt tvifvel, att torparen skulle dö inom år och dag. Men rätta förhållandet kom snart ut, och de stackars drängarne fingo lida mycken smälek för sin feghet och öfvertro.”

Läs mera i boken Julberättelser i vintermörkret av Per Gustavsson

Bild från http://www.pinterest.ru

Saga Alexanderson, med tack till Tobias Sörensen-Munkholm som fann artikeln.