Etikettarkiv: Kjell Wihlborg

Sägner i Oxie härad 5

Trollen dansade nattetid

Nordväst om kyrkbyn Arrie ligger Arriesjön. Sjön är egentligen ett gammalt grustag som stängdes 1998. Nu är det ett uppskattat friluftsområde med vandringsstigar. Långt tillbaka i tiden hade Arrie skvadron sin exercisplats här. Då fanns det fyra uppresta jättestenar på platsen. Över stenarna låg en väldig flat sten som tak. Troligtvis har stenarna stått nordväst om Arriesjöns västra parkeringsplats. En lantbrukare krossade stenarna och använde dem som skrubbesten till sina grisar. En annan uppgift är att att de tre stenarna som fanns kvar efter en gammal domarring, togs bort i samband med ett vägbygge 1923. Lantbrukarna ålades att sätta tillbaka stenarna, men eftersom han hade krossat dem till makadam, placerade han några mindre stenar där istället. I Fornsök har platsen RAÄ-nummer Glostorp 6:1.

Folk som bodde i närheten av stenarna såg ofta nattetid hur ljus brann och hur trollen dansade i jättestugan. Men man var så van vid synen att man inte brydde sig om det.

Den 20 meter höga kullen vid sjön kallas Risebjer, alltså det stora berget. Namnet hade höjden säkert fått eftersom den stack upp över den omgivande slätten och utgjorde en bra utsiktsplats. I berget bodde Risefrun med sina två döttrar. Folket i Arrie stod på god fot med trollen, som brukade besöka deras gillen. Men en gång var det någon som spillde öl på Risefrun och hennes döttrar. Trollen blev arga och efter den händelsen deltog de aldrig mer på någon byfest.

Eva Wigström skrev inte om den folkliga traditionen knuten till Risebjer. Däremot nämnde hon Arrie hög och avsåg troligtvis samma höjd. En gång bad trollen en fattig kvinna att spinna garn till dem. Hon fick bra betalt, både pengar och bröd. Men hon måste lova att inte tvinna lingarnet med kristet spott, för sånt skyr trollen. Kvinnan lovade och allt gick väl en lång tid.

Men så hade kvinnan mycket att stå i och bad en grannkvinna om hjälp, Men den kvinnan tyckte väl det var för omständligt att stoppa fingrarna i en skål med vatten för att bättre kunna tvinna garnet, så hon struntade i detta. Efter det tog lyckan för den fattiga kvinnan slut. Aldrig mer ville trollen ha hjälp av en kristen kvinna.

Bild: Kjell Wihlborg

Text: Per Gustavsson

PS Nu är det slut på vår lilla serie med Oxiesägner. Den som är nyfiken på mer kan läsa Ingemar Ingers bok Folkmål och folkminnen i Oxie härad, Årsbok VIII. Den är utgiven av Oxie härads hembygdsförening och kan beställas på https://www.hembygd.se/oxie/page/21404.

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Sägner från Oxie härad 3

Penningabloss vid Roslätt

Roslätts herrgård ligger strax norr om Svedala och söder om Bokskogens rekreationsområde.  Landsvägen som går från Roslätt och söder om Yddingesjön passerar vackra hagmarker och gamla ekdungar. Här spelades en del scener i filmen om Elvira Madigan in. Under 1700-talet kom Roslätt under Skabersjös ägor.

På den tiden såg folk ofta penningabloss på Roslätts marker och då begrep man ju att det måste vara någon skatt gömd i jorden. Men inte alla människor hade förmåga att se blossen.

En kväll bestämde sig två torpare för att gräva efter skatten. Precis som så många andra drömde de om att få det bättre här på jorden. De grävde och grävde och snart stötte de på en kista. Då var det en av dem som blev så glad och så han sa några ord till sin kamrat. Det skulle han aldrig ha sagt. För det vet ju alla att man måste vara tyst när man gräver efter en skatt. Nu gick det illa. Backen rasade igen och kistan försvann.

Det värsta var att han som pratat blev rent vansinnig. Kamraten fick leda hem honom och hålla fast honom i sängen. Han pratade och pratade, idel konstigheter. Kamraten sa att allt han sa var osant. Men då skrek den sjuke:

– Kanske du vill neka till att din käpp spottade mig i synen!

Han dog den tredje dagen. Återigen bekräftades att det är farligt att tala om såna här saker. Det måste man vänta med tills man sovit på saken.

Bild: Kjell Wihlborg

Text: Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Sägner från Oxie härad 2

Sjusovarna i Skabersjö skog

Eva Wigström berättar om sjusovarna i Skabersjö skog. Vi är inte riktigt säkra på vilket skogsområde hon avser. Kjell och Barbro Wihlborg gissar att det kan vara vid det populära fritidsområdet Bokskogen. Större delen ägs av Malmö stad och där ligger Torups slott. Den södra delen tillhör av Skabersjö slott. Godset har också stora ägor söder och öster om Yddingesjön. Kjell har förlagt händelsen till Kråkenäsdammen, där det finns ett gammalt torp.

En gång blev två män ovänner om ett stycke jord och var gränsen skulle gå mellan deras ägor. Den som inte ägde jorden lejde sju män som skulle vittna till hans fördel. Säkert fick de bra betalt för att vittna falskt. Den som inte ägde jorden hade tänkt ut det mycket bra, tyckte han.

Målet skulle avgöras på den omtvistade jorden. De sju männen hade lagt jord från mannens egen mark i sina skor. De sju vittnena svor då vid Bibeln och allt heligt att de stod på mannens jord.

Men när de skulle gå hem, kände de sig så trötta att de la sig att sova i en håla i Skabersjö skog. De vaknade inte förrän det hade gått 300 år.

De trodde själva att de bara hade sovit några timmar. Men när de kröp ut ur hålan och skulle gå hem kände de varken igen vägen eller människorna. Då de ville köpa mat för de pengar de hade på sig och som de fått för sitt falska vittnesmål, visste ingen vad det var för gamla mynt de hade. Ingen ville ta emot dem.

Så blev allt upptäckt, och folk förstod att det var Guds straff över menedarna. När sjusovarna hade bekänt sin synd föll de plötsligt till marken och blev bara till mull.

Sjusovare syftar på en person som ligger och drar sig länge och inte vill stiga upp. Uttrycket kommer från en gammal legend som berättar om sju unga kristna män som levde i det romerska riket kring 250 e. Kr. och förföljdes av kejsaren. De gömde sig i en grotta och Gud lät en tung sömn komma över dem. De sov i 200 år. Den här gamla legenden utgavs på svenska på 1600-talet och spreds i många populära småtryck. Och så hittade någon på att berätta den om sju personer som svor falskt och somnade i Skabersjö skog.

Bild: Kjell Wihlborg

Text: Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner