En berättarföreställning utöver det vanliga

Igår var jag i Göteborg och tittade på Astrid Lindgrens Junker Nils av Eka, framförd av Simsalabim berättarteater. Eva Löfman Törnqvists berättande varvades med nyskriven nordisk folkmusik av och med Hannu Kella, Finland. Medverkade gjorde också riksspelman Hans Kennemark.
Eva Löfman Törnqvist har arbetat professionellt med berättande sedan mitten av åttiotalet, alltid har hon blandat berättandet med såväl teaterns uttryck som musik. Under åttio och nittiotalet var detta sätt att berätta ganska kontroversiellt. I den nyväckta berättarörelsen fanns åsikten att berättaren och den sceniska framställningen inte skulle ta för mycket plats, berättelsen skulle utspelas i publikens huvud. Detta var Eva antingen lyckligt ovetande om eller så struntade hon i det. Idag har många berättare följt i hennes fotspår. Det blir allt vanligare med långa föreställningar där ljudsättning, ljus, scenografi, gestaltning och koreografi spelar stor roll. Frågan är dock om någon behärskar detta sättet att berätta lika bra som Eva Löfman Törnqvist, jag tror inte det. Igår bevisade hon att hon verkligen utvecklat denna blandkultur till fulländning.

Hon äntrar scenen iklädd en klänning som för tankarna till folkdräkter, byter till en bondmora klädsel och inleder berättelsen med ren gestaltning, hon är modern som sörjer sitt döende barn. När berättelsen förändras från vardagsrealism till sagolik tar hon av bondmora klädseln och blir berättaren. Handlingen förstärks på ett mycket skickligt sätt med hjälp av ljussättning och inte minst med musik. Det märks verkligen att Eva har trettio års erfarenhet av det här sättet att berätta. Medan andra scenberättare kan vara lite tafatta med ljus och gestaltning så vet hon precis vad som fungerar.
Tillsammans med två fantastiska musiker lyckas hon verkligen förmedla denna starka historia om död, sorg,, gott och ont. Bilderna växer i huvudet på mig, jag är i berättelsen och känslorna stannar kvar, länge, länge. Vad mer kan begära av en berättarföreställning.