Kan man tro på en sagoberättare?

Som sagoberättare berättar jag fantasiberättare. En del mer realistiska sagor ligger nära skrönor. Mina lyssnare förväntar sig inte sanna berättelser. Det är ett problem ibland.

För ett tiotal år sedan var jag på väg till Älghult nordost om Växjö för att berätta tillsammans med en kamrat. Precis intill byskylten Älghult står tre älgar på vägen. Jag ser dem i god tid och saktar in bilen. De har inte bråttom.Jag beundrar dem ett bra tag innan de försvinner in i skogen. Exalterad berättar jag för min kamrat vad som hade hänt. ”Tre älgar vid skylten med namnet Älghult.” Hon trodde inte på mig. Än i dag tvivlar hon på sanningshalten i min berättelse.

När jag nu ska berätta vad som hände mig i lördags är jag därför luttrad. På eftermiddagen ringde dörrklockan. När jag öppnade stod en stor kör på gårdsplanen och sjöng så vackert. Den första tanke som flög genom min frus huvud var att vi hade betalt TV-licensen. Besöket slutade med att hela kören i vårt kök sjöng en gripande tolkning av en dikt skriven av Cletus Nelson Nwadike. I vårt kök! Ja, i köket. Vi var omtumlade och upplyfta efter besöket. Midnattskören från Lund hade sjungit just för oss. Här i skogen. Sånt händer bara inte! Men ändå hade det gjort det.

Jag vet inte om du tror på mig. Men jag har faktiskt bildbevis på händelsen, men eftersom jag inte bad om tillstånd att publicera fotot offentligt kan jag inte lägga ut det här på bloggen.

Den här lördagen fick jag också reda på att jultomten inte kommer med släde. Nej, jultomten kommer i fallskärm från himlen. Det är också sant.