Himmel och helvete

Nästa år arrangerar Sagomuseet en islandsresa och därför läser jag isländska romaner. Jag vill gärna dela med mig av ännu en läsupplevelse där ordet och berättelsen står i centrum. Det är Jón Kalman Stefánssons roman Himmel och helvete. På en vidunderlig vacker prosa, ren och avskalad, där nästan varje ord bär på en mening, skildrar han Pojken, ja han kallas bara så, som är utkastad i en grym och kall värld, där fisket betyder både liv och död. ”Jag vet inte vem jag är. Jag vet inte varför jag finns till. Och jag är inte säker på att jag hinner hitta ett svar.”, säger pojken.

Pojkens far är en av dem som havet tog. Familjen splittras. Modern skriver breven till Pojken.

Hon beskrev hans far så att han inte skulle glömmas bort, så att han skulle leva vidare i sonens tankar, ett ljus att värma sig vid, ett ljus att sakna, hon skrev för att rädda sin make undan glömskan. Hon beskrev hur de brukade prata med varann, läsa tillsammans hurdan han var mot barnen, vilka smeknamn han gav dem, vad han sjöng för dem, hurdan han var när han stod ensam i kanten av tunet och tittade ut över omgivningarna …

Det vi som berättar fram romanen, kanske romanens alla gestalter, kanske författaren och de som han gör sig till språkrör för, kanske jag som läser och innesluts i detta vi, säger:

Vi vill berätta om dem som levde på vår tid, eller för mer än hundra år sen, och som för dig inte är mycket mer än namn på sneda kors och spruckna gravstenar. Liv och minnen som gick under enligt tidens obönhörliga logik. Det där vill vi ändra på. Våra ord är ett slags räddningsstyrkor på ständig utryckning; de ska rädda forna händelser och slocknade liv ur glömskans dunkla grotta och den uppgiften är verkligen inte liten, men de får gärna påträffa några svar också och sen ta oss härifrån innan det är för sent. Men detta får duga så länge, vi skickar i väg orden till dig, dessa vilsna utspridda räddningsstyrkor; de är osäkra på sitt uppdrag, alla kompasser visar fel, kartorna är trasiga eller ogiltiga, men du kan väl ändå ta emot dem. Så får vi se vad som händer.

Vi får se vad som händer! Är det det vi kan hoppas på? Men kanske kan det ändå bli så som vi drömmer om och längtar efter att det ska bli. Så, det är nog säkrast att ändå berätta vidare. För vem vet vad som händer? Och vad händer om vi inte berättar`

Himmel och helvete är första delen i en triologi, som fortsätter med Änglarnas sorg och Människohjärtat.