Etikettarkiv: Jón Kalman Stefánsson

”Men orden är ju det enda vi har”

För några veckor sedan skrev jag om Jón Kalman Stefánssons roman Himmel och helvete, läs inlägget här. Nu läser jag romanseriens tredje delen, Människohjärtat (Weyler förlag 2013). Det här är inte bara en berättelse om Island utan i högsta grad en berättelse om ordet, dikten, drömmarna och hur vi blir människor. Jag kan inte låta bli att citera ytterligare ett stycke ur detta verk:

Det finns så lite omväxling på vad människan behöver: älska, glädjas, käka, och sen så dör hon. Ändå talas det drygt 6000 språk i världen, varför ska de vara så många för att förmedla så pass okomplicerade begär? Och varför lyckas vi så sällan med det, varför avtar dagsljuset i orden så fort vi skriver ner dem? En beröring kan säga mer än alla världens ord, det stämmer, men beröringarna avtar med åren och då behöver vi orden igen, de är våra vapen mot tiden, döden, glömskan, vantrivseln. När människan sa det första ordet, förvandlades hon till en tråd som för evigt vibrerar mellan ondska och godhet, mellan himmel och helvete. Det var orden som högg av rotförbindelserna mellan människan och naturen, de var både orm och äpple och lyfte upp oss från djurets vackra dumhet till en värld som vi fortfarande inte begriper oss på. Historikerna berättar om en epok, i närheten av tidens början, när skillnaden mellan ord och betydelse knappt ens var märkbar, men orden har nötts ner under människans resa och avståndet mellan ord och betydelse har blivit så mycket längre att inget liv, ingen död, verkar kunna överbrygga det längre.

Men orden är ju det enda vi har.

människohjärtat

Lämna en kommentar

Under Berättelser

Himmel och helvete

himmel-och-helveteNästa år arrangerar Sagomuseet en islandsresa och därför läser jag isländska romaner. Jag vill gärna dela med mig av ännu en läsupplevelse där ordet och berättelsen står i centrum. Det är Jón Kalman Stefánssons roman Himmel och helvete. På en vidunderlig vacker prosa, ren och avskalad, där nästan varje ord bär på en mening, skildrar han Pojken, ja han kallas bara så, som är utkastad i en grym och kall värld, där fisket betyder både liv och död. ”Jag vet inte vem jag är. Jag vet inte varför jag finns till. Och jag är inte säker på att jag hinner hitta ett svar.”, säger pojken.

Pojkens far är en av dem som havet tog. Familjen splittras. Modern skriver breven till Pojken.

Hon beskrev hans far så att han inte skulle glömmas bort, så att han skulle leva vidare i sonens tankar, ett ljus att värma sig vid, ett ljus att sakna, hon skrev för att rädda sin make undan glömskan. Hon beskrev hur de brukade prata med varann, läsa tillsammans hurdan han var mot barnen, vilka smeknamn han gav dem, vad han sjöng för dem, hurdan han var när han stod ensam i kanten av tunet och tittade ut över omgivningarna …

Det vi som berättar fram romanen, kanske romanens alla gestalter, kanske författaren och de som han gör sig till språkrör för, kanske jag som läser och innesluts i detta vi, säger:

Vi vill berätta om dem som levde på vår tid, eller för mer än hundra år sen, och som för dig inte är mycket mer än namn på sneda kors och spruckna gravstenar. Liv och minnen som gick under enligt tidens obönhörliga logik. Det där vill vi ändra på. Våra ord är ett slags räddningsstyrkor på ständig utryckning; de ska rädda forna händelser och slocknade liv ur glömskans dunkla grotta och den uppgiften är verkligen inte liten, men de får gärna påträffa några svar också och sen ta oss härifrån innan det är för sent. Men detta får duga så länge, vi skickar i väg orden till dig, dessa vilsna utspridda räddningsstyrkor; de är osäkra på sitt uppdrag, alla kompasser visar fel, kartorna är trasiga eller ogiltiga, men du kan väl ändå ta emot dem. Så får vi se vad som händer.

Vi får se vad som händer! Är det det vi kan hoppas på? Men kanske kan det ändå bli så som vi drömmer om och längtar efter att det ska bli. Så, det är nog säkrast att ändå berätta vidare. För vem vet vad som händer? Och vad händer om vi inte berättar`

Himmel och helvete är första delen i en triologi, som fortsätter med Änglarnas sorg och Människohjärtat.

4 kommentarer

Under Att berätta, Litteratur