För några veckor sedan skrev jag om Jón Kalman Stefánssons roman Himmel och helvete, läs inlägget här. Nu läser jag romanseriens tredje delen, Människohjärtat (Weyler förlag 2013). Det här är inte bara en berättelse om Island utan i högsta grad en berättelse om ordet, dikten, drömmarna och hur vi blir människor. Jag kan inte låta bli att citera ytterligare ett stycke ur detta verk:
Det finns så lite omväxling på vad människan behöver: älska, glädjas, käka, och sen så dör hon. Ändå talas det drygt 6000 språk i världen, varför ska de vara så många för att förmedla så pass okomplicerade begär? Och varför lyckas vi så sällan med det, varför avtar dagsljuset i orden så fort vi skriver ner dem? En beröring kan säga mer än alla världens ord, det stämmer, men beröringarna avtar med åren och då behöver vi orden igen, de är våra vapen mot tiden, döden, glömskan, vantrivseln. När människan sa det första ordet, förvandlades hon till en tråd som för evigt vibrerar mellan ondska och godhet, mellan himmel och helvete. Det var orden som högg av rotförbindelserna mellan människan och naturen, de var både orm och äpple och lyfte upp oss från djurets vackra dumhet till en värld som vi fortfarande inte begriper oss på. Historikerna berättar om en epok, i närheten av tidens början, när skillnaden mellan ord och betydelse knappt ens var märkbar, men orden har nötts ner under människans resa och avståndet mellan ord och betydelse har blivit så mycket längre att inget liv, ingen död, verkar kunna överbrygga det längre.
Men orden är ju det enda vi har.
Sagobygdens Blogg 