Traditionsenligt kommer midsommar efter Ljungby berättarfestival (Nytt namn 2022 Sagobygdens Musik & Festival). Så även i år. Här skriver folklorist Tora Wall, Nordiska museet om midsommartraditioner.
Midsommar är vår stora sommarfest, förknippad med romantik, fest och drömmen om det idylliska livet på landet. Efter den kalla och mörka vintern längtar vi efter tiden då nätterna är varma, långa och ljusa. Midsommarfesten är högtiden som markerar att väntan är slut – tiden för bad och lata dagar i hängmattan har kommit. Inte konstigt då att det är något vi ser fram emot. Och inte heller är det konstigt att vi allt som ofta blir besvikna när midsommarafton är regnig och kall, jordgubbarna är sura och barnen griniga och myggbitna. Så är det ju med traditioner, vi bygger upp stora förväntningar omkring dem och ibland blir de krossade. Traditioner är ju en del av vår identitet och blir därför ofta laddade med både positivt och negativt.
Eftersom traditioner har en viktig roll i hur vi uppfattar oss själva vill vi gärna tro att de är uråldriga. Men traditioner är stadda i ständig förändring – det är ofta svårt att säga var och när de uppkommit, varför de förändras och ibland försvinner helt. Midsommar är, som så många andra av våra högtider, en sammansmältning av gamla och nya traditioner.
En utbredd uppfattning är att dansen kring stången är rester av en forntida fruktbarhetsfest till sommarsolståndets ära och att stången ursprungligen var en fallossymbol. Men vi vet faktiskt väldigt lite om forntidens midsommarfirande. Det är sannolikt att man på något sätt firade sommarsolståndet, och att gissa att högtiden hade med fruktbarhet att göra ligger nära till hands. Däremot vet vi inget om hur festen gick till, bortsett från en enstaka antydning i medeltida källor om rituell öldrickning och blot under vikingatiden.
Midsommarstången kom troligen till Sverige från Tyskland någon gång under medeltiden och finns belagd i avbildningar från 1600-talet. Ibland kallas den för majstång, helt enkelt eftersom den i Tyskland och på övriga kontinenten reses i samband med första majfirandet.
I bondesamhället, liksom idag, reste man midsommarstången tillsammans och roade sig med dans och lekar omkring den (fast inte Små grodorna, denna lek – som blivit en nationalsymbol för Sverige – uppfanns på Nääs kursgård utanför Göteborg i början av 1900-talet). Stångens utseende skiftade; det har funnits många varianter av form, storlek, utsmyckning och hur kransarna skulle hängas. Löv hörde till de vanligaste dekorationerna men stången kunde också kläs med till exempel pappersband och färgade äggskal.
En annan vanlig sed var att tända midsommarbål. I Sverige finns berättelser om midsommareldar fram till sent 1800-tal men sedan blev de allt ovanligare i och med eldningsförbuden som infördes (trots detta finns de dock fortfarande kvar på vissa ställen). Detta bruk beskrivs av Olaus Magnus under senmedeltid och är kanske ännu äldre än så.
I dag äter vi sill, färskpotatis och jordgubbar med grädde samt dricker öl och brännvin på midsommarafton, en standardmeny som förknippas med sommarmat och har vuxit fram under 1900-talet.
Det går inte att skriva om midsommar utan att nämnda något om kärlek och erotik. Midsommarnatten hörde (och hör kanske fortfarande) främst ungdomarna till – då hade man tillfälle att träffa unga från grannsocknarna, dansa tills solen gick upp och kanske hitta sitt hjärtas kär. Kyrkan och prästerskapet oroades mycket över det osedligt uppförande som de antog att dessa nattliga nöjen förde med sig och försökte vid många tillfällen sätta stopp för traditionerna. Lyckligtvis så lyckades de inte – i alla fall inte mer än tillfälligt – och midsommar är fortfarande romantikens högtid fram för alla andra.
foto: Karl Heinz Hernried, Nordiska museet
