Det sägs att hans far kunde stå i Ryr – i nuvarande Kungälv- och få det att brinna i Uddevalla, 7 mil bort. Olof tog över faderns svartkonstbok och blev trollkarl. Sätta sketa på folk, förtrolla väven och göra vilda hästar lugna, var exempel på saker han kunde. Han är för längesedan död, men idag tror jag att jag hittade hans hus, det som finns kvar av det.
Lördag 7 juli är det vernissage för Kjell Sundbergs utställning på Galleri Pictor i Munka Ljungby. Han visar nya bilder, bland annat inspirerade av sagan om Sigurd Fafnersbane och den danska sagan Gullfågeln, som finns med i Sven Grundtvig samling av Danska folksagor, som utkom i Sverige 1884. Läs mer om utställningen här. Nedan följer en text som jag skrev till Kjell Sundbergs förra stora utställning i Huskvarna.
En elefant med lysande röda tånaglar cyklar elegant och glatt, tillsynes viktlös, på sin enhjuling. Den förälskade mannen släpper cykelstyret och jonglerar med åtta hjärtan. Kärleksparet vägrar vinter och sitter i frostigt landskap vid vakens kant med fötter och ben i vattnet där näckrosorna blommar.
I Kjell Sundbergs bildvärld blir fantasi och drömmar till tydlig verklighet. Det är som om konstnären vill mana oss att, trots vår mänskliga bräcklighet, rädsla och tillkortakommanden, iscensätta det liv vi verkligen vill leva. Det går! Tyngdlagarna är till för att upphävas. Bojorna till för att sprängas! Kärleken till för att förverkligas! Glädjen till för att upplevas!
Kjell Sundbergs konst är en berättande konst. Det händer alltid något i hans bilder och vi kan ana oss till både tidigare skeenden och framtida händelser och bilden växer ut till en hel liten berättelse. Det är inte så konstigt att han i sitt konstnärskap inspirerats av berättare såsom Gustaf Fröding, Evert Taube, Birger Sjöberg, Dan Andersson och Torgny Lindgren. Bildsatta dikter är ett bra ord för en del av Kjells målningar och litografier. Det är folkkära dikter han målar fram. Det är igenkännandets glädje. Vi har läst dem, kanske för länge sedan i skolan, eller hört dem sjungas. Men samtidigt har de en omisskännlig prägel av Kjell Sundbergs egen bildvärld. Målarens eget möte med kända dikter och berättelser bjuder oss nya infallsvinklar och upptäckter.
Kjell Sundberg är som en traditionell muntlig sagoberättare. Sagoberättaren var inte experimentell, utstuderad originell och nerrivande. Nej, hans uppgift var att förmedla ett hundraårigt, ja tusenårigt berättarstoff som rymde människors tankar, fantasier och livserfarenheter. Men det var inte ett mekaniskt återberättande, då hade berättelserna snart förlorat sin kraft och snart dött. Varje berättare satte själv sin prägel på det traditionella stoffet, tog bort och nydiktade i samma ögonblick. En fängslande sagoberättare formade sin historia utifrån sin egen berättarförmåga och sina egna livserfarenheter, men berättelsens kändes igen av lyssnarna. Så berättades sagorna gång på gång, förändrades inom sin givna struktur och skulle ha fortsatt att förändras in i vår egen tid om inte den muntliga kulturen förlorat sin roll i samhället och sagorna blivit nedskrivna.
En muntlig berättare skapar inte en text i lyssnarnas huvud utan bilder. Den som lyssnar ser vad som händer i berättelsen. Kjell Sundberg delar med sig i sina bilder av vad just han ser när han hör dikter och berättelser.
Som sagoberättare i bild är det naturligt att Kjell Sundberg mer och mer inspirerats av den muntligt berättade sagan och sägnen, i synnerhet den småländska. Tillsammans med Mia Einarsdotter är Kjell ansvarig för den konstnärliga gestaltningen på Sagomuseet i Ljungby av den folkliga berättartraditionen. Målningar, skulpturer, textilier, färg- och ljussättning bildar en både spännande, fantasieggande och vacker helhet som väcker både lust och kärlek till folkdiktens sagor och sägner. Sagosamlingen Den förtrollade pisspottan (Rabén & Sjögren 2001) rymmer hans säregna och vackra bildtolkningar av svenska folksagor.
Kjells bilder är också en hyllning till den lekande människan. I bilderna finns en äkta barnslighet och lekfullhet som i grunden är djupt allvarlig och rent av nödvändig för att vi ska bli hela människor. Det gäller i hög grad hans skulpturer som på senare år alltmer tagit form av skåp med luckor och titthål. Så nu är det bara att öppna luckorna till Kjell Sundbergs fantasier och se vad som rent konkret döljer sig bakom skåpens stängda dörrar. Möter du sagans groda, passa då på att pussa den.
Per Gustavsson
Under Att berätta
Jag har läst en liten roman med stort innehåll. Boken är skriven av Hernán Rivera Letelier och handlar om flickan som återberättar de mest långtråkiga filmer så de blir i sprakande färg och med fängslande handling. Snart blir hennes berättande så poulärt att folk i byn slutar gå på bio och istället väljer att få filmen återberättad i en billigare och bättre version. Allt förändras dock när televisionen kommer.
Flickan heter Maria Margarita och boken om henne och livet i den lilla chilenska gruvbyn är verkligen en berättelse som är fylld av värme och livsglädje, men här finns också sorg och vemod. Drömmar går i kras, löften sviks och övergrepp sker. Ändå är det bestående intrycket av boken livsglädje i allmänhet och berättarkraft i synnerhet. Läs boken genast!
Älskar att berätta och att lyssna på berättelser. Tråkigt nog blir det långt mellan gångerna och jag känner att det hade varit roligt att ”träna” ihop i en grupp.
Känner du på samma sätt kanske du vill vara med?
Om intresse finns, tänkte jag starta en berättargrupp här i Ljungby under hösten 2012.
Vi träffas en kväll var tredje vecka då vi fikar, berättar, lyssnar, stöttar, skrattar och ger feedback.
Är du intresserad?
Hör då av dig till mig!
Tel: 0733-560525
Mail: brittmarie.ljung@telia.com
Hälsningar:
Britt-Marie Ljung
Under Att berätta
Lindar på Hovdala slott, strax söder om Hässleholm.
Per Gustavsson
En piga ville veta
vem hon skulle gifta sig med.
Hon frågade sin husmor hur hon skulle göra.
– Du ska gå ut på midsommarnatten,
svarade hennes husmor.
Spring tre varv kring brunnen
när solen gått ned.
Då kommer du att möta din blivande man.
Men du måste vara helt naken.
Hela midsommaraftonen väntade pigan
på att solen skulle gå ned.
Hon fick vänta länge.
Till sist blev det mörkt ute.
Pigan gick till brunnen.
Hon var allt lite rädd och såg sig omkring.
Hon var alldeles ensam.
Pigan klädde fort av sig naken
och började springa runt brunnen.
Redan vid andra varvet mötte hon husbonden.
Förskräckt sprang pigan in till sin husmor.
Varför har du talat om för husbonden
att jag skulle springa naken runt brunnen, klagade hon.
Husmor satt helt tyst och hörde på.
Hon visste att hennes man låg och sov i sängen.
Han hade sovit i flera timmar.
Husmor förstod vad pigans syn betydde.
Pigan skulle gifta sig med hennes egen man.
– Lova att vara snäll mot mina barn,
när jag är död, bad husmor.
Snart blev husmor svårt sjuk.
Hon dog innan året var slut.
Pigan gifte sig med hennes man.
Per Gustavsson
bild: Boel Werner
Ur Midsommar, historier om kärlek och trolldom, LL-förlaget 1997
Traditionsenligt kommer midsommar efter Ljungby berättarfestival (Nytt namn 2022 Sagobygdens Musik & Festival). Så även i år. Här skriver folklorist Tora Wall, Nordiska museet om midsommartraditioner.
Midsommar är vår stora sommarfest, förknippad med romantik, fest och drömmen om det idylliska livet på landet. Efter den kalla och mörka vintern längtar vi efter tiden då nätterna är varma, långa och ljusa. Midsommarfesten är högtiden som markerar att väntan är slut – tiden för bad och lata dagar i hängmattan har kommit. Inte konstigt då att det är något vi ser fram emot. Och inte heller är det konstigt att vi allt som ofta blir besvikna när midsommarafton är regnig och kall, jordgubbarna är sura och barnen griniga och myggbitna. Så är det ju med traditioner, vi bygger upp stora förväntningar omkring dem och ibland blir de krossade. Traditioner är ju en del av vår identitet och blir därför ofta laddade med både positivt och negativt.
Eftersom traditioner har en viktig roll i hur vi uppfattar oss själva vill vi gärna tro att de är uråldriga. Men traditioner är stadda i ständig förändring – det är ofta svårt att säga var och när de uppkommit, varför de förändras och ibland försvinner helt. Midsommar är, som så många andra av våra högtider, en sammansmältning av gamla och nya traditioner.
En utbredd uppfattning är att dansen kring stången är rester av en forntida fruktbarhetsfest till sommarsolståndets ära och att stången ursprungligen var en fallossymbol. Men vi vet faktiskt väldigt lite om forntidens midsommarfirande. Det är sannolikt att man på något sätt firade sommarsolståndet, och att gissa att högtiden hade med fruktbarhet att göra ligger nära till hands. Däremot vet vi inget om hur festen gick till, bortsett från en enstaka antydning i medeltida källor om rituell öldrickning och blot under vikingatiden.
Midsommarstången kom troligen till Sverige från Tyskland någon gång under medeltiden och finns belagd i avbildningar från 1600-talet. Ibland kallas den för majstång, helt enkelt eftersom den i Tyskland och på övriga kontinenten reses i samband med första majfirandet.
I bondesamhället, liksom idag, reste man midsommarstången tillsammans och roade sig med dans och lekar omkring den (fast inte Små grodorna, denna lek – som blivit en nationalsymbol för Sverige – uppfanns på Nääs kursgård utanför Göteborg i början av 1900-talet). Stångens utseende skiftade; det har funnits många varianter av form, storlek, utsmyckning och hur kransarna skulle hängas. Löv hörde till de vanligaste dekorationerna men stången kunde också kläs med till exempel pappersband och färgade äggskal.
En annan vanlig sed var att tända midsommarbål. I Sverige finns berättelser om midsommareldar fram till sent 1800-tal men sedan blev de allt ovanligare i och med eldningsförbuden som infördes (trots detta finns de dock fortfarande kvar på vissa ställen). Detta bruk beskrivs av Olaus Magnus under senmedeltid och är kanske ännu äldre än så.
I dag äter vi sill, färskpotatis och jordgubbar med grädde samt dricker öl och brännvin på midsommarafton, en standardmeny som förknippas med sommarmat och har vuxit fram under 1900-talet.
Det går inte att skriva om midsommar utan att nämnda något om kärlek och erotik. Midsommarnatten hörde (och hör kanske fortfarande) främst ungdomarna till – då hade man tillfälle att träffa unga från grannsocknarna, dansa tills solen gick upp och kanske hitta sitt hjärtas kär. Kyrkan och prästerskapet oroades mycket över det osedligt uppförande som de antog att dessa nattliga nöjen förde med sig och försökte vid många tillfällen sätta stopp för traditionerna. Lyckligtvis så lyckades de inte – i alla fall inte mer än tillfälligt – och midsommar är fortfarande romantikens högtid fram för alla andra.
foto: Karl Heinz Hernried, Nordiska museet
