I min barndoms familj var mamma den stora berättaren. Repertoaren var självklar, jag och min bror var alltid ämnet.
“När du åkte vilse med trehjulingen”, “Storebror gömde lillebror i badbaljan”, “Slagsmål med knappnålar” och “Flykten från jultomten”, var några av favorithistorierna. Ända upp i vuxen ålder älskade jag och min bror att lyssna på dessa berättelser om och om igen. Mamma var, rent tekniskt, ingen större berättare, men på våra familjehistorier var hon världsbäst. Vi behövde ingen teknisk briljans eller stor dramaturgi, det var ju våra historier, om oss. Som vuxen har jag några gånger försökt att återge min mammas berättelser för utomstående, alltid utan framgång. Dessa pärlor ur vardagen, som underhållit vår familj i så många år, blir i själva verket ganska obegripliga för utomstående. Och kanske är det precis så det skall vara, familjens historier kräver familjen som lyssnare.
Nu har jag en ny familj och den har självklart sin egen repertoar. Några av berättelserna från min barndom har fått flytta med, men vi har också massor av nytt material. Ämnet är självklart, min son och min dotter. Ingen av dem vill längre höra sagor och sägner, men berättelserna om när de var små tröttnar de aldrig på.
Vad berättar ni i er familj?
Leo och Nora
