Vi är kanske 60 personer som kommit till Grand. Stolarna där vi ska sitta står tätt packade uppe på själva scenen och det är mörkt. Krister Jonasson skall snart leverera historier om död och ondska. Mellan oss och det svarta fondtyget är Kristers scenrum. Det är bara några meter djupt. Allt är nära, det är varmt. Det är ett lågmält och intensivt berättande som möter oss men med en underliggande kraft. En trumma skapar stämning i historien om mylingen men vi får också höra om kannibalen Edward Gein och döden som lurar i grönsaksdisken på ICA.
Min personliga favorit är Kristers historia om 97-åriga Maja. Krister kontrasterar
dödstemat med en speldosa vilket skapar stor spänning när Döden kommer för att hämta Maja. Men hon köper sig tid genom att varje dag berätta en historia. Temat är klassiskt men Kristers egen version slutar med att Döden säger stopp och tar med Tyra ner i underjorden. Hennes livsljus håller på att slockna. Hon bönar och ber om att få berätta en sista historia vilket hon får. Döden somnar och Maja tänder ett nytt ljus för sig själv, tar sig upp från underjorden och ger sig av i natten på nya äventyr. Kristers föreställning om allehanda hemskheter slutar i dur och jag blir lycklig.
/ Johan Theodorsson, gästbloggare under Berättarfestivalen
Sagobygdens Blogg 