Lukas Alhbin heter femteklassaren som vann
Året var 1500 e.kr i landet Skiing, där var det fred, men när Horrox kom till landet blev det annorlunda. De intog huvudstaden Arrason, brände hus och byar. Till slut måste Skiing ge upp. Dom kunde inte stoppa den maktgalna kungen och hans son. Allt hopp dog ut när motståndsrörelsen försvann.
– Du! Ja just du, ge mig min häst.
Yla såg på soldaten och svarade.
– Ja, ja herrn… förlåt herrn.
– Ditt lilla gatubarn … Va, var det din tröga far som satt dig i arbete?
– Nej herrn jag har ingen far bara min mor och syster.
– Aaagghh tid ditt dumma barn slösa inte min tid på det här.
– …Ja herrn.
Yla trodde inte att soldaterna skulle vara så läskiga. Mor hade sagt att det var lätt att sköta stallet åt Ednill. Att det inte kom så många vakter, men jo, det var rätt så ofta det kom en hel patrull. Yla gick till Ednills hus för han var trött på att vakterna trakasserade honom. Ednill stod redan vid dörren och väntade.
– Du vet att du har hållit dig längst. Två dagar alla andra barn har bara klarat två timmar.
– Mm.. Du Edmill jag tror jag vill sluta arbeta med hästar.
– Va?!
– Ja jag tror inte att jag kan arbeta hos dig längre.
– Okej här är dina pengar. Sköt om dig.
Yla vände sig inte om, det kändes hemskt när alla soldaterna hade varit så taskiga mot honom. Vad fick han för det, jo sju silvermynt? Sju silvermynt! Ilskan kokade inom honom. Men vad kunde han göra.
– Mor, syster jag är hemma nu.
Hej gubben sa Ylas mor, hon hette Kijana.
– Hur mycket pengar fick du?
Yla gav henne silvermynten.
– Sju silvermynt! Det räcker bara till två mjölsäckar.
– Är Claudia där uppe?
– Ja hon ritar.
Yla gick upp för trappan till hans och Claudias rum.
– Hej syster, vad gör du?
– Oh, hej Yla. Jag ritar en teckning.
– Vad ritar du?
– En bild där Romulus Horrox och hans dumma son blir hängda i Arrason.
– Claudia! Du får inte rita eller skriva så.
– Varför? Du hatar dom ju också.
– Ja men vi kan bli hängda för den här teckningen, förstår du inte det?
– Förlåt Yla jag förstod inte.
– Jag godtar din ursäkt men ta det lugnt fram till min födelsedag bara.
– Okej. Är det kul att vara sjutton?
– Nej du syster, Man luktar illa och får finnar. Gå och lägg dig nu innan mor säger till.
– Okej, God natt Yla
– God natt.
Samma natt red Romulus med sina soldater in i Ylas by.
– Alla medborgare skall samlas på torget annars bränner vi ner era hus.
Yla vaknade plötsligt när soldaterna tog ut Kijana och Claudia ur huset. Dom gick inte in i hans rum. När dom hade gått skyndade Yla att klä sig och springa ut till torget. Han såg Romulus lägga snaror runt folks halsar. Plötsligt började han gråta, han såg sin mor där borta. Romulus började tala.
– Vi har samlats här idag för att en av er idioter har stulit något som tillhör mig. Vill någon erkänna vad dom har gjort?
Alla bara stod och såg på, ingen erkände något.
– Okej som ni dumma Skiinger vill ha det. Min son vill du dra i spaken?
– Med nöje far.
Yla sprang mot sin mor men han kom försent. prinsen drog i spaken och Ylas mor försvann, för alltid.
– Bränn ner byn med Zarm, det var länge sedan han tände eld på något.
Plötsligt blev himlen svart. Det var Zarm, Romulus drake från underjorden. Odjuret började spruta eld. Alla byborna sprang, någon puttade Yla. Han började gråta. Nu dör jag sa Yla till sig själv. Någon trampade på honom. Han föll ihop.
– Du Yla vakna, kom igen vakna!
Yla vaknade och såg upp mot taket, han var i Ednills stall.
– Hej Ednill vad hände?
– Jag hittade dig i en massa aska vid torget, hela byn är uppbränd utav Horrox. Mitt stall stog kvar, men alla andra…
Ednill drog ett finger över halsen.
– Mor, Syster!
– Tyst, sa Ednill, skrik inte soldaterna hittar oss då.
Yla började komma ihåg natten då hans mor dog, och Claudia vart var hon?
– Här, klä på dig det här, och om någon frågar så är det här din syster.
En flicka kom in i stallet, det var Claudia.
– Det är min syster.
– Du fattar snabbt.
– Nej det är min syster på riktigt. Claudia!
– Yla! Ropade systern.
Båda syskonen kramade om varandra.
– Claudia hur kom du undan vakterna?
– Mor puttade bort mig när vi kom fram vid torget. Vakterna brydde sig inte om mig. Mor ville att du skulle ha denna.
Hon höll i ett paket. Yla såg på paketet och undrade vad det var i det. Han öppnade det. I lådan låg det en dolk, precis den som han hade önskat sig från affären. Han ville så gärna ha den och nu var den, i hans händer. Claudia och Ednill såg förbluffade på dolken, mest Ednill.
– Var kommer den ifrån? Jag känner igen den, sa Ednill
– Vid Herr Sens affär, du vet gränden där vid brunnen.
– Ja men den kniven har motståndsrörelsens tecken!
– Ednill, vi kan spåra var den kommer ifrån va? Sa Claudia med spänning i rösten.
– Ytterst möjligt sa Ednill men vi frågar Herr Sens om vi nu hittar honom, om vi kan få veta vart den kommer ifrån.
Alla reste sig och började gå mot byn. Yla tyckte synd om folket i byn. Vart han än tittade med sina ögon såg han människor som stod vid sina nerbrända hus och grät.
– Så här är det nu, sa Ednill
Framför dem stod Herr Sens och grät utanför sin butik som var till största delen nerbränd.
– Mitt hus, min butik, snyftade Sens. Se vad dom gjorde med mitt, jag hade allt jag ville ha men dom sablarna tog allt.
– Herr Sens, sa Claudia med sorgen i rösten, vart kommer denna dolk ifrån.
– Jag vet inte, sa Sens och slutade gråta, men jag vet dess historia. Allt började när trollkarlen i norr gjorde en, nej flera dolkar. om man sticker dom i Romulus hjärta dör han, soldaterna, sonen och hans drake.
Ednill tittade på Sens som om han ville lägga till en bit i historien.
– Det sägs att det skall göras av en pojke med nobelt hjärta, sa Herr Sens
Alla tittade på Yla. Ednill la sin hand på Ylas axel
– Det är du, sa Ednill.
Claudia sprang fram och kramade sin bror.
– Mor har sagt att Horrox gör hemska saker. Han dödar folk. Jag vill inte att du skall dö, snyftade hon
Yla såg på sin gråtfärdiga syster
– Claudia! Om Ednill säger att jag kan få slut på allt lidande, så måste jag försöka. Han nickade åt Ednill.
– Jag gör det, sa Yla och kände sig vuxen. Herr Sens, ta hand om min syster medan jag och Ednill letar efter motståndsrörelsen.
Sen nickade till svar
– Vänta, ta dem här.
Herr Sen gav Yla och Ednill var sin rustning
– Lycka till
– Du med, sa Yla
Ednill och Yla såg snart en man med huva. Han såg ut att vara tjuv eller spion
– Eehum, ursäkta, vet du var hm… hm… ligger, viskade Ednill
Mannen såg upp, gick fram till en dörr och knackade tre gånger, den öppnades.
De gick in. Det såg ut som alla där inne var tjuvar eller gamla soldlater.
– Vad vill ni, sa en man som satt på en slags tron
– Gå med i kampen, sa Ednill
– Är det du? Sa mannen och tittade på Yla och log. Har du dolken?
Yla visade dolken
– Ja, se på maken. Det är du, sa mannen. Jag heter Niccolo. Vi kan ta dig till Romulus. När du dödar hans svarta hjärta så försvinner även hans medhjälpare. Vi offrar våra liv om det behövs
Yla såg på Niccola
– När börjar vi, sa Yla
– Vid gryningen, sov så länge du kan.
Yla låg på golvet och tänkte på vad som skulle hända. Han skulle ta Romulus liv. Han tänkte också på sin mor, han skulle få hämnas på allt, inte bara hans mor. Han hörde Niccolos röst.
– Stig upp mina tappra soldater, vem vill ha stekt Romulus till frukost.
Niccolo skakade på yla som fortfarande sov.
– Du vakna detta är din stora dag.
Efter att alla hade stigit upp och tagit på sig sin rustning ställde alla upp utanför huset. Alla stod i led. Det var fyra led med tjugo man i varje.
– Vi går, sa Niccolo.
Det var några kilometer till mörka slottet. Det var där Romulus bodde. Yla gick jämte en man som såg gammal ut.
– Vi hade nästan förlorat hoppet. Horrox står för skugga, han skapar nya krigare varje dag med hjälp av hans svarta magi. Till och med hans son är gjord av svart magi, Zarm med.
Yla rös av vad mannen hade sagt, vem vill leva ett sådant liv?
– Halt!
Det var en Horrox soldat längre fram.
– På order av Horrox döms ni för förräderi.
– Ääääh håll mun, sa en av motståndsmännen.
En av dem sköt soldaten med ett armborst. Han blev till aska. I askan formades Romulus ansikte. Alla fortsatte marschera. Det hände många gånger. Nu var de framme vid slottet.
– Okej vi gör såhär, sa Niccolo som såg ut att ha längtat tills den här dagen. Vi ”låtsas” att vi ger upp och då öppnar de portarna. Vi går in till gårdsplanen, Romulus håller säkert ett tal om att han har segrat. Vi tar upp våra vapen och du,
Niccolo pekade på Yla.
– Om vi dör måste du ändå döda Horrox.
Ednill nickade:
– Vad som än händer.
– Okej, svarade Yla med tyst röst.
– Hallå Romulus din fega råtta! Vi ger upp! Hör du din döva mullvad vi ger upp!
Vid muren stod Romulus med många vakter och sin son.
– Oh , nä men är det inte barbaren Niccolo som äntligen ger upp.
Romulus vinkade med handen och portarna öppnades. Yla och soldaterna gick in. Gårdsplanen var ett hemskt ställe. Hela gårdsplanen var täckt av sand och blod på marken. Här hade många blivit avrättade. Plötsligt var Romulus framför dem.
– Denna dag är en stor dag, en stor dag för mig, sa han
– Mer än du tror, sa Niccolo.
– Attack! Skrek motståndsmännen
Romulus flydde in i borgen med sin son.
– Fort Yla, följ mig, sa Ednill och tog tag i Ylas arm.
Niccolo höll Horrox vakter upptagna. Ednill och Yla sprang efter Romulus. Romulus sprang in i ett rum och låste dörren.
– Akta Yla, sa Ednill.
Ednill sparkade upp dörren. Romulus son riktade ett armborst mot Ednill.
– Är det du som skulle döda mig? Sa Romulus. Jag trodde det skulle vara någon som va redo att ta mitt liv. Du ser inte så heroisk ut.
– Ditt svin! Ednill kastade sig över Romulus.
Romulus son sköt en pil. Ednill började blöda på armen.
– Hehe, ni dumma Skiinger.
Niccolo kom in i rummet, sköt en pil i sonen med ett armborst. Sonen blev till aska.
– Han är din nu, sa Niccolo
– Zarm rädda mig, Zarm!
– Det här är för min mor.
– Nej gör det inte, Nej!
Yla stötte dolken i Romulus hjärta, han blev till aska. När Yla kom ut såg han en massa aska på marken och soldater och Niccolo som dansade glatt.
– Haha idag är en stor
– Var är Ednill? Sa Yla.
– När jag sköt Romulus son så tog jag ut honom, han mår säkert bra. Kanske att han har ont i armen.
Yla log. Efter det red soldaterna runt och berättade nyheten. Niccolo gjorde Yla till kung och Niccolo och Ednill blev generaler. Och allt var i balans igen. Alla var glada, och alla blev ännu gladare när de visste att freden kom.
Av Lukas Alhbin.
5:A Åbyskolan
