Jag tror att det har blivit en myt inom berättarkretsar att det ”rätta” sättet att berätta skall tränas in genom att sitta på händerna. Då är bara det ”rena berättandet” kvar.
Jag brukar faktiskt använda mig av uttrycket ”det rena berättandet” när jag har kurser i muntligt berättande. Och då menar jag att jag försöker hitta uttrycket som handlar om att just du kan berätta just den här historien på just det här sättet, och att det sättet inte innebär t.ex. att använda sig av rekvisita, eller att just du betyder att du gör dig till en roll.
Men att få mig att sitta på händerna när jag berättar är lika onaturligt som att jag skulle sitta på händerna när jag samtalar. (I och för sig kanske en riktigt nyttig övning för precis mig …). Jag pratar nämligen alldeles otroligt mycket med händer och armar. Jag satt och iakttog mig här i veckan när jag var på arbetsintervju. Där flaxade händerna omkring och visade hur jag tyckte att en förman skulle fungera, hur liten erfarenhet jag har inom förskolearbetet, hur tokiga barnen kan vara. Kanske de som intervjuade skulle ha förstått vad jag ville komma fram till med litet mindre medel? Men – det är ju så här jag är! Högljudd, intensiv och sprattlig i min kommunikation.
Det betyder ju inte att jag förväntar mig att andra skall göra som jag – tack och lov är vi olika! Min förra kollega var en lugn och lågmäld kvinna, utan större gestikulerande kroppsspråk. Och det räckte bra för hennes berättelser.
Alltså, på vägen till ditt eget berättande kan du testa dig genom att sitta på händerna och berätta. Vad lär du dig av att pröva på det? Använd erfarenheten, och forska vidare. Prova motsatsen – gestikulera varje mening, varje riktning, varje poäng. Ditt mål är att hitta ditt eget sätt till dina egna favorithistorier. Lycka till! Eller ”bite your tongue” (ett berättaruttryck för att önska lycka till liknande skådespelarnas ”break your leg”, man önskar välgång genom att säga motsatsen).
Neppe Pettersson
bild: Neppe
Sagobygdens Blogg 