Kategoriarkiv: Folktro och traditioner

Trollen i Björnekulla klint som ville smaka på julölet
Idag den 9 december har Anna namnsdag. Förr sa man “Anna den granna, hon kommer med kanna”. Då var det dags att smaka på julölet. Det var inte ovanligt att trollen också ville smaka.

Lite före jul knackade det på dörren till en bondgård vid foten av Söderåsen, nära nuvarande Åstorp. Bondgumman öppnade och där utanför stod två små fulingar. Hon förstod att det var troll från Björnekulla klint en bit bort från gården.

– Vi vill låna av julölet, sa trollen, för vårt är slut.

Bondgumman var rädd, men just därför vågade hon inte neka. Hon fyllde en ölstånka med det goda julölet och räckte trollen. Hon tänkte att det skulle räcka och mer skulle de där små inte orka bära.

– Vi vill ha mer! Vi vill ha en hel öltunna! ropade trollen.

Nu blev bondgumman alldeles olycklig. Skulle trollen ta en hel tunna skulle ölet som blev kvar inte räcka under julhelgen. Vad skulle folk säga om de kom på julakalas och fick gå törstiga därifrån? Men just för att de var troll vågade hon inte säga nej.
Trollen tog tunnan, tackade och gav sig av. Men så vände de sig om och ropade:

– Hon var snäll. Som tack lovar vi att ölet i den andra tunnan aldrig ska ta slut. Men, titta inte i tunnan! Titta inte i tunnan!
Så var trollen borta.

Och kan ni tänka er! På julafton drack man mycket öl, men tror ni det tog slut? Nejdå! Och likaså juldagen. På annandagen började julkalasen och man drack mycket öl. Likaså på trettonhelgen och tjugonde knut. Ja, hela vintern hade man öl. Och när påsken kom var öltunnan fortfarande inte tom. Bondgumman blev mer och mer nyfiken. Hur kunde detta komma sig? En dag under påsken kunde hon inte längre stilla sin nyfikenhet. Hon tänkte att det gjorde väl inget om hon tittade efter. Hon skulle bara glutta lite, lite grand. Så tog hon bort tappen och kikade ner. Hon skrek till. Där var det bara mögel och spindelväv! Efter den dagen var det slut på ölalyckan.

Förutom att man inte alltid ska vara nyfiken, kan det vara bra att veta, att snöar det på Annanatten ligger snön kvar länge och väl. Eller som man säger i Västergötland: Pissar Anna i Annersa hatt, blir det skit med hela vintern.

Per Gustavsson

När jag var i Dalsland häromveckan tog jag reda på mer om Sankt Nikolai källa i Edsleskog, som jag skrev om i bloggen den 16 september. Till min glädje fann jag att källan efter arkeologiska utgrävningar rekonstruerats på sin ursprungliga plats och nyinvigts 1991. Så nu går det åter att dricka av det friska vattnet. Jag har lärt mig att inte helt lita på Riksantikvariets fornminnesinventering, som inte alltid är uppdaterade. Och det var just det att sägnen levde kvar i folkminnet, som drev entusiaster att börja leta efter den gömda källan.

Källan ligger nära den gamla prästgården där Anders Fryxell föddes 1795. Han var prost i Sunne och ledamot av Svenska Akademien. Men mest känd är han för sin Berättelser ur svenska historien som kom ut i 46 delar åren 1823 till 1879 och som blev flitigt lästa. Vilhelm Moberg skrev  om Fryxell att han ¨berättade enkelt, klart och livfullt och därför lyckades han – bättre än alla fackmän – få svenskarna att läsa sin egen historia¨ Fryxells omtyckta böcker innehåller även historiska sägner och jag gissar att hans böcker i sin tur också har påverkat vår muntligt berättade historia.

Per Gustavsson

S:t Niclas källa i Edsleskog
Denna vecka går sägenresan till Dalsland. Edsleskog ligger mellan Bengtsfors och Åmål. Kyrkan i Edsleskog är 100 år gammal. Den ersatte en stor kyrka av tegel från 1200-talet. Kyrkan var mycket stor eftersom folk som vallfärdade till Trondheim gjorde uppehåll här. Folktraditionen säger att kyrkan var den äldsta i Dalsland och att det även låg ett kloster här.

En gång var det en munk som hette Niclas som predikade i kyrkan. När mässan var slut och munken skulle bege sig hem mötte han tre drängar, som var försenade till gudstjänsten. Drängarna bad att munken skulle predika för dem, men denne vägrade. Då förföljde drängarna munken och ryckte av honom kappan på den plats som sedan dess kallas för Kapellängen. De ryckte av honom hättan på ett annat gärde, det som nu kallas Munkhättan. Slutligen dräpte de munken. Där munkens blod rann sprang den källa upp som kallas för S:t Niclas källa.

Under århundraden har folk ansett sig kunna bota en rad sjukdomar med källans vatten. Ja, en sådan kraft var det i vattnet att källan blev omtalad över hela världen. Folk reste ända från Jerusalem för att hämta vatten från källan.

Idag syns inte källan. Den förstördes delvis när landsvägen byggdes 1934. Men den syntes fortfarande under vägbanan 1971, då vägen breddades.  Jag kan inte låta bli att tänka, att om man hade hållit sägentraditionen levande, hade källan kanske varit kvar än i dag. Det är ett skäl för att berätta de gamla sägnerna.

Den som vill besöka platsen hittar källan med hjälp av koordinaterna N 59°3’27,61” / E 12°27’39,22. Platsen är också upptagen i fornminnesinventeringen Edsleskog 30:1.

Per Gustavsson

Vodpod-video är inte längre tillgängliga.

Sägenresan stannar ännu en gång till i Sagobygden. Det beror på att jag och fotografen Steve Anderson fotograferar sägenplatser till Sagomuseets nya hemsida. Och jag kan inte undanhålla er denna lilla filmsekvens från Rungehall i Torpa socken.

Rungehall är en väldig sten som vilar på en stenhäll. Det är lätt att gunga den stora stenen hit och dit och då dånar det och skakar i marken. På småländska sägs det att det rungar och därför kallas stenen för Rungehall. Det finns fler sådana här stenar runt om i vårt land. Jag har tidigare besökt Runkesten utanför Vimmerby, men det går det inte alls att rubba så som folktraditionen berättar.
Men Rungehall går att sätta i gungning, vilket filmklippet bevisar.

Det finns en välkänd sägen om Rungehall. En gång arbetade några karlar med slåtter på en äng i närheten av stenen. Under middagsrasten kom det överens om att rulla ner den stora stenen från stenhällen. De tog i av alla krafter och stenen vaggade så att de trodde att den i vilket ögonblick som helst skulle rulla iväg. Plötsligt föll en av karlarna död ner på marken. Då förstod man att det var farligt att röra stenen. De sprang rädda därifrån.

Sedan dess har ingen försökt knuffa ner stenen.

Per Gustavsson