Kategoriarkiv: Folktro och traditioner

Hembygdsforskaren Börje Fransson, Alvesta

För över 10 år sedan visade Börje Fransson mig Flickebacken i Slätthögs socken. Tillsammans med bybor hade han forskat om byarna Vångnäs och Skog och då hade en av byborna, Sven Erik Nilsson, upptecknat en hemsk och tragisk berättelse om just denna plats. Jag återgav berättelsen i Sagomuseets sägenhäfte om Alvesta. Men när jag häromdagen skulle besöka platsen på nytt, hittade jag inte, trots att jag ganska exakt visste var den låg. Jag fick ta hjälp av Börje igen.

Det är just för att underlätta för intresserade att hitta till spännande platser i Sagobygden som Sagomuseet nu arbetar med en ny hemsida. Här ska finnas bra vägbeskrivningar och gps-koordinater för att undvika att besökare blir besvikna när de inte hittar fram. Sagomuseets nya webplats med en massa spännade nyheter blir klar våren 2011.  I väntan på denna går veckans sägenresa till just Flickebacken (N 57°04’10.3” / E 014°31’03.9”)

Flickebacken
I mitten av 1300-talet härjade digerdöden i Sverige. Den stora pesten spred skräck och fasa och i en del byar överlevde inte en enda människa. I trakten kring sjön Fiolen i Moheda socken frågade folk en klok gubbe vad de skulle göra.

– Smittan och sjukdomen stannar först om ni tar och gräver ner två barn levande, sa han.

I kanten av en mosse mellan byarna Vågsnäs och Broaskog grävde några karlar en grav. Sen lockade de ner två små flickor i graven genom att lova de hungriga barnen varsin smörgås. Men när karlarna började kasta ner jord började flickorna gråta.

– Varför kastar ni grus på våra smörgåsar, sa de.

Men det brydde sig karlarna inte om, utan de fyllde igen graven.  Men sen kom aldrig pesten till bygden.

Platsen där flickorna begravdes levande bildar en lite kulle och kallas för Flickebacken.

Per Gustavsson

foto: Steve Anderson

Jättekäringen som skapade en ås i Kristdala socken

På lördag är det pelargondag i Bråbygden (http://www.alltsomsker.nu/evenemang/evenemang11280.aspx). Då ska jag berätta lokala sägner och om blommor och träd. Därför går sägenresan i dag just till denna vackra del av Småland.

Det var en jättekäring som bodde i Döderhultsvik, där Oskarshamn nu ligger. En dag behövde hon grus och sand. Inte vet jag vad hon skulle ha det till, men kanske hade kommunen bestämt att man måste sanda sina egna trottoarer för att slippa betala skadestånd om någon halkade på vintern och bröt benet.

Nu drog jättekäring norrut och västerut och kom till Kristdala socken. Hon tog några nävar med grus och fyllde en säck, som hon slängde upp över axeln. Så gick hon hemåt igen. Men hur det nu kom sig gick det hål på säcken och grus och sand rann ut. Men jättekäringen märkte inte något.

Väl hemma igen upptäckte hon att säcken var tom, sånär som på en stor sten. Hon blev så förgrymmad att hon tog stenen och kastade den allt vad hon kunde ut i havet. Där ligger stenen kvar än och vi kallar den Blå jungfrun.

Grus och sand som rann ut skapade en långsträckt ås. Färdas du från Kristdala till Oskarshamn åker du delvis på den. Hålen som bildades när jättekäringen tog gruset fylldes snart med vatten och blev till sjöarna norr om Kristdala.

Per Gustavsson

Efter en skön semester fortsätter nu Sägenresan genom Sverige. Men jag stannar i Sagobygden. För nu är det Sommar i Sagobygden med mängder av berättarprogram på sägenomspunna platser, se www.sagobygden.se kalendariet.

Nu stannar vi vid Galgahallarna där Marie Länne-Persson berättar och sjunger läskiga sånger från medeltiden onsdag 4 augusti kl 19. Arkeolog Alexandra Nylén från Smålands museum berättar om det medeltida Virestad, om borgar och fogdar.

Galgahallarna

Galgahallarna är två väldiga stenblock. I klyftan mellan stenblock hängde den grymme fogde Trotte upp människor som misshagade honom och inte lydde hans vilja. Han la stora stenar på deras armar så att de inte ramlade ner. Så fick de hänga där tills de dog.

Fogden kallades för Valid-Skragg, djävulen i byn Valid. Han bodde i en borg på en ö i södra delen av Virestadssjön.

Till slut beslöt sig bönderna för att röja honom ur vägen. En mörk julottemorgon när fogden var på väg till Virestads kyrka omringade en stor skara människor honom. De kastade sten på Trotte och slutade inte förrän han var död. Alla deltog i stenkastningen, även kvinnor och barn. Sedan drog folket ut till borgen och brände ner den.

Mordet fick rättsliga följder, men det gick inte att peka ut någon särskild mördare, utan alla inblandade dömdes att betala böter. Det var inte så gott om pengar på den här tiden, så de som inte hade mynt fick betala med skinn. Den sydöstra delen av Virestad socken var speciellt fattigt och alla hade inte möjlighet att betala med ett helt skinn. En del betalade sin del med skinnbitar eller lappar. Sedan dess kallas den delen för Lappalänet.

Fogden Trotte begravdes vid Virestads gamla kyrka och man la en stor sten över honom för att han inte skulle gå igen.

Du hittar till Galgahallarna genom att ta dig till byn Valid i Virestad socken. Den ligger på vägen mellan Holkya och Bråthult. I Valid finns vägvisare till stenarna.

På sin blogg skriver Marie Länne-Persson om kvällen, http://slakamusiken.wordpress.com/

Per Gustavsson

Där jordens sista människa ska dö

I sommar ska jag semestra i Halland. I Varbergs kommun ligger Borrås skåra, som är en trång spricka i urberget. Sprickan är så smal att om man sträcker ut armarna kan man nå bergssidorna. Du hittar dit genom att ta dig till Värö kyrka och följa pilen Åkraberg. (N 57° 15′ 46,65″, E 12° 14′ 18,56″)

På ett ställe är en stor sten inkilad mellan bergväggarna. Blocket har hängt där i minst 30000 år. I alla tider har folk berättat att stenen hålls fast av ett osynligt silkesband. Men en gång kommer den att falla ner och krossa den sista människan på jorden, när hon går fram här.

Det finns ännu ett skäl att vara försiktigt när man passerar genom hålan. I en grotta i bergväggen har själva djävulen visat sig.

Per Gustavsson

På fredag startar Ljungby berättarfestival. Vad är naturligare än att veckans sägenresa går just till Ljungby.

En ljuvlig sommardag lovade en ung pojke, som bodde i trakten av Ljungby, en flicka evig trohet. Sommaren gick, det blev höst  och året gick mot sitt slut. På julnatten bestämde sig ynglingen för att vaka in julnatten, för att verkligen se att det skulle bli de två. För det är just på julnatten man kan skåda in i framtiden.

Han gjorde som gammalt folk sa att man skulle göra, Han satt alldeles tyst vid ett bord. På bordet hade han ställt tre bägare. Det ena med brännvin, det andra med öl och det tredje med vatten. På natten skulle sedan den blivande makan visa sig i en syn och bjuda honom att dricka. Tog hon brännvinet skulle han bli en drinkare. Tog hon vattnet skulle de bli fattiga. Tog hon bägaren med öl skulle de leva gott och rikt tillsammans.

På natten uppenbarade sig flickan. Men hon lyfte ingen bägare. Hon såg på honom med sorgsen blick. På kläderna hade hon stora blodfläckar. Vålnaden försvann lika hastigt och ljudlöst, som den kommit.

Vad skulle det här betyda? Snart glömde pojken synen och han glömde även bort flicka han lovat sin trohet. Han blev kär i annan. Vad skulle han göra? Han var ju bunden vid löftet. En sen kväll gömde han sig i skogen och när flickan kom förbi rusade han fram och stack kniven i henne och gömde kroppen. Det var denna händelse som julnatten varslade om.

Men mordet upptäcktes och pojken dömdes till döden. Han halshöggs på galgbacken i Ljungby.

Galgbacken i Ljungby lära ha legat nära rondellen på Märta Ljungbergsvägen vid Sunnberbohov, precis väster om rondellen där Norrleden skär åsen.

Per Gustavsson

Vad finns det för bakgrund till föreställningen om puken?

Mjölken som gav smör och ost var en mycket värdefull tillgång i självhushållningens dagar och bidrog till att ge nödvändiga kontantinkomster. När korna gav sämre med mjölk än tidigare var det lätt att tillgripa en magisk förklaring: illvilliga häxor hade varit i farten.

I själva verket berodde sinande kor ofta på dåligt foder, små mörka och trånga ladugårdar och sjukdomar. Tjuvmjölkningen förekom också. Det var tydligen också så vanligt förekommande att Kongl. Maj:t fann det nödvändigt att skärpa straffet för denna handling. Så här låter det i en förordning från 21 januari 1773:

Göre witterligit, at ehuru Lagen uti 43 Cap. 4§ Missgärnings Balken stadgar, at then, som miölkar annor mans ko, får eller get, skal stå wid tingsdör eller rådstufwudör en tima med miölkekäril i handen; Så hafve Wi likwäl måst förnimma, at thetta straff icke warit tilräckeligt, at förekomma en slik odygd, hwilken nu, mera än förr utöfwas. Och hafwe Wi förthenskuld Oss föranlåtne, härigenom i nåder förordna, at then, som miölkar annor mans ko, får eller get, bör, föruthan det, som Lagen i förberörde måtto therom innehåller, therjemte straffas, man med sex par spö, och qwinna med fem par ris, och ärsätta wärdet af thet, som således blifwit borttagit, hwilket straff, när något thermed oftare beträdes, skal hwarje gång ökas, för then förre med try par spö och för then senare med tu par ris. Föröfrigt, och på thet en hwar må hafwa så mycket wissare warning, at ackta sig för thenna wanart och then thera följande olägenhet, wele Wi, at thenna Wår Rådiga Förordning skal årligen Walborgsmässo tiden af predikostolarne allmänneligen upläsas, samt i städerne anslås på tullportarne. Til yttermera wisso hafwe Wi thetta med Egen hand underskrifwit, och med Wårt Kongl. Sigill bekräftat låtit. Stockholms Slott then 21 januarii 1773. GUSTAF.

Per Gustavsson

I den lilla byn Ösa i Ås socken en mil norr om Östersund fanns det en gång en trollkäring som kallades Mångsmarja. Folk sa att hon hade en puke. En puke såg ut som ett grått garnnystan, men det var ett förtrollat nystan. Den rullade iväg till främmande ladugårdar och sög på kornas juver. Så rullade den hem igen och spydde upp mjölken i en träbytta som käringen satte fram. Den som hade en puke hade alltid mjölk och grädde.

En karl som hette Stefanus hade hört talas om hur man skulle ta reda på vem som ägde en puke. En torsdagsnatt när månen stod i nedan skulle man bränna nio olika sorters ved i en korsväg. Då var ägaren tvungen att visa sig.

Nära Ås kyrka möts landsvägen från Östersund och Ösavägen. Dit gick Stefanus och gjorde upp en eld av nio sorters ved. Plötsligt kilade en liten mus mot elden. Stefanus slog med en käpp efter den och träffade den på nosen. Musen försvann i mörkret.

Nästa dag såg Stefanus att Mångsmarja hade ett stort sår i ansiktet. Det läkte aldrig och hon hade det resten av sitt liv. I kyrkan satt hon alltid och torkade det öppna såret.
Alla förstod att det var Mångsmarja som hade varit förvandlad till en mus och ägde puken. Nu hade man bevis på att hon verkligen var en trollkäring. Puken miste också sin kraft.

Om du nu råkar ut för en puke är det bara att leta upp det här vägskälet vid Ås kyrka så blir du kvitt den. Med gps är det lätt att hitta dit: N 63°14.854´, E 014°34.194´.

Per Gustavsson

PS I Småland kallas mjölktjuven för mjölkhare och i Åmgermanland för bjära. Så här ser mjölkharen på Sagomuseet ut:

foto: Steve Anderson