Kategoriarkiv: Folktro och traditioner

Svalans kluvna stjärt

  
På den tiden då Noas ark flöt på syndaflodens vatten blev de ihopsamlade djuren osams med varandra. Skeppet började skaka av det ständiga kivet. Alla grälade med alla. Var och en gjorde bara som det föll dem i. En mus som blev tokig av kalabaliken började gnaga på en träplanka. Det var inte vilken bräda som helst, utan en av dem som utgjorde självaste botten på farkosten. Det blev ett stort hål där så småningom. Det förelåg risk att skeppet skulle gå under för att vattnet började tränga in i nedersta rummet.  Noa blev desperat. När han just var på väg att ge upp hoppet kom ormen slingrandes mellan hans fötter. Den såg upp på Noa och sade.
– Jag ser att du är orolig för din ark. Jag kan rädda den, om du lovar att du uppfyller min önskan, när vi kommer till fastlandet.
– Det skall jag göra, svarade Noa, utan att tänka för mycket på följderna av sina ord.
Då rullade ormen ihop sig och täppte till hålet i arkens botten med sin egen kropp. På det sättet hindrade han vattnet att tränga in. Havsvattnet som redan runnit in samlades i hinkar och baljor och slängdes överbord. Faran avstyrdes. Efter några månader stannade regnet och arken nådde ett högt berg. Då kom ormen fram till Noa och frågade:
– Nå, tiden har kommit för att du ska hålla ditt löfte.
– Vad är det du vill ha, frågade mannen ?
– Jag vill ha det godaste blodet på hela jorden.
– Hur kan jag veta en sådan sak ?
– Skicka ut en mygga för att leta efter det. Den kommer att suga blod från alla varelser och sedan berättar den för dig.
Noa skickade ut myggan på uppdrag. Men eftersom han anade ugglor i mossen, efter ett tag, skickade han svalan efter för att spionera på den. Svalan flög och letade efter den lilla insekten. När hon träffade honom frågade hon [på rumänska språket är svalan alltid en hona, medan myggan alltid är en hanne]:
– Nå, fick du reda på vems blod som smakar bäst ?
– Människans, svarade myggan korthugget.
– Kan jag också få smaka på det, frågade svalan?
Myggan räckte ut sin tunga för att ge svalan en droppe människoblod. Då passade hon på och kapade av myggans tunga med sitt näbb. Utan tunga, kunde myggan inte prata längre. Det hördes bara: ”bzzz – bzzz”. Så hördes även då, när myggan skulle berätta för Noa, vilken varelse som hade det godaste blodet. Ormen som var i närheten frågade också. Myggan svarade bara: ”bzzz – bzzz”. Noa log i smyg, men även ormen anade, vad som hade hänt. Den ville kasta sig över svalan för att hämnas, men fågeln flög iväg så att ormen inte kunde nå henne. Den fick bara tag i några fjädrar i hennes långa stjärt. Sedan dess ser stjärten ut som idag: som en tvåspetsig gaffel, medan myggan saknar sin tunga.
 
Daniel Onaca
 
 
 

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Djävulen och tisteln

 
  
När Gud hade skapat färdigt jorden samt alla växter och djur som frodas och lever på dess yta blev han nöjd. Allting såg så välordnat ut för tillfället. Fast nästa dag samlades alla varelser framför honom och bad om mat. Då började Gud med milt hjärta dela ut mat till var och en som stod där. Några fick leva på vete, andra fick majs, somliga fick havre som daglig föda, en del fick råg, några fick potatis, andra rovor och så vidare. Även djävulen kom och ville få en slags växt att leva av. Gud kunde inte vägra honom det för även den Onde var hans skapelse, som han hade ansvar för. Så blev det att fan fick havre.
Djävulen tackade för det, vände på klacken och styrde kosan hem. Men eftersom han inte hade så gott minne gick han och upprepade sädesslagets namn hela tiden för att inte glömma: ”havre, havre, havre”.
Under tiden gick Sankte Per till Gud och klagade:
– Det var mig en god föda du tilldelade en oduglig varelse. Det skulle ha varit bättre att spara havren till de stackars dragdjuren som sliter så hårt på åkrarna.
– Det har du rätt i, svarade Gud, men gjort är gjort, nu är det för sent för att ändra på det. Det som hamnar i vargens gap kan man inte rädda.
Sankte Per gav sig inte:
– Herre, låt mig försöka ta havren ifrån honom.
Knappt hade han fått tillåtelse från Gud att göra det, förrän han stack iväg följandes djävulens spår. Han sprang ikapp honom och, när han var precis bakom honom gav han till ett ramaskri: ”Bu”, hördes det ända upp till skyarna.
– Oj, vad du skrämde mig, sade djävulen, när han såg vem som skrek åt honom. Vad är det med dig, gamle tok? Nu glömde jag namnet på födan som Gud gav mig.
– Nämen! Det var synd. Vad fick du av honom?
– Det är det jag inte vet. Jag kommer inte ihåg längre. Har jag inte sagt det till dig nyss?
– Vad kunde det ha varit, låtsades Sankte Per ovetande. Var det dunkavel?
– Nej.
– Kardborre?
– Nej.
– malört, nässla, belladonna?    
– Nej, nej…
– Vänta lite! Nu vet jag vad det var som Gud sparade till dig: tistel!
– Just det, svarade hind Onde. Precis!
Så blev det att Sankte Per lyckades ta havren från djävulen för att tilldela den åt dragdjuren istället. Medan fan gick sin väg mumlande ”tistel, tistel, tistel” hela tiden.
På det sättet blev tisteln djävulens växtslag. Den växer och kväver det goda vetet. Hur mycket människan än försöker få bukt med den plantan, kan hon inte utrota den helt. Och man kan inte ta i den heller för att den är så taggig. Böndernas handflator är ofta fulla av tistelns taggar medan boskapen undviker den.
Och precis så som detta ogräs beblandar sig med nyttoväxter, strosar satan bland de goda människorna på jorden för att förleda och förgöra dem.
 
Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Gökens sång

 På rumänska heter göken ”cuc”, vilket uttalas ”kok” på rumänska.
 Detta är viktig att veta för att förstå följande historia som är hämtat ur den balkanska folkloren.

 En vacker vårdag träffades göken och sångtrasten uppe på en tallgren.

–      Trevligt att råkas, hälsade göken. Säg mig, broder, vet du  vad människorna tycker om fåglarnas sånger?

–      Bara bra, svarade trasten.

–      Vad säger de om näktergalen, till exempel?

–      Alla människor lovprisar den.

–      Alla? Och vad säger de om lärkans läte då?

–      De lovordar den också, fast bara till hälften så mycket.

–      Till hälften alltså !? Och dig, vad säger de om din sång?

–      De pratar väl om mig med, svarade sångtrasten, fast inte så ofta. Bara ibland.

–      Hur är de möjligt? Du som sjunger så vackert! Men, nu vill jag veta, vad säger människorna om min sång.

–      Om jag ska vara ärlig…

–      Det vill jag verkligen att du är, avbröt göken. Jag vill att du berättar för mig precis hur det är.

–      Jag har lite svårt att säga det.

–      Varför det, frågade göken.

–      För att jag har aldrig hört någon prata om din sång.

–      Aldrig någon, ingen någonsin?

–      Nej, svarade sångtrasten bestämd.

–      Är det sant? I så fall, ska jag visa dem vem jag är.

I nästa stund började göken ropa sitt eget namn: ko-ko, ko-ko, ko-ko. Och den gör det fortfarande, varje vår.

Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Sägenresa genom Sverige 1

Kungsängsliljan är Upplands landskapsblomma. Den växer rikligt på Kungsängen strax söder om Uppsala stad. Varför växer den just där?

I slutet av 900-talet stod här ett blodigt slag. Den svenske kungen Erik Segersäll kämpade mot systersonen Styrbjörn.

Styrbjörn var fullvuxen redan när han var 12 år gammal. Han var starkare än de flesta män och  kallades därför Styrbjörn Starke. Styrbjörn krävde halva riket i arv efter sin fader. Erik Segersäll skickade då bort brorsonen på vikingafärder till främmande länder. Styrbjörn gifte sig med den danske kungens dotter. Med en stor flotta seglade han sedan till Uppsala. Kung Erik mötte Styrbjörn Starke och hans danska män på Fyrisvall. Erik offrade i Uppsala tempel åt Oden, Styrbjörn i sitt läger åt Tor. På tredje dagen dödades Styrbjörn och de flesta av hans män, som inte dessförinnan hade varit kloka nog att fly.

Efter  den fruktansvärda striden växte det ur de dödas blod upp liljor på slagfältet, de som man idag kallar kungsängsliljor. För varje dansk som dog kom det en röd lilja och för varje svensk en vit lilja. Eftersom betydligt färre svenskar dog finns det inte så många vita liljor.

Per Gustavsson

1 kommentar

Under Folktro och traditioner

En sägenresa genom Sverige

Det finns många skäl att berätta sägner för barn och ungdomar. Det främsta är naturligtvis att sägnerna är spännande, häftiga, fräcka, roliga, allvarliga och gripande, med andra ord storartad underhållning. Hade de inte varit roliga att lyssna till, hade de inte traderats från mun till mun.

Men dessutom kan sägner berättas för att skapa ett intresse för hur människor levde förr i tiden och den egna hembygdens historia. Fram ur historien kliver fattigt folk och tiggare, rika herrgårdsfruar och stränga präster. Sjukdomar härjar och många hungrar. Torparen slår gräset och kvinnor skär säden. Smör kärnas, ost säljs för att få reda pengar och bröd bakas. Ja, det är vardagslivet som målas upp. Och framförallt har muntliga berättelserna förmågan att göra historien levande, plötsligt blir det här och nu.

Sägnerna berättar om alla faror i livet och visar hur övernaturliga väsen används för att förklara allt som händer. Ett barn som inte lär sig gå och prata är säkert en trollunge, en bortbyting. Om kon sinar har säkert en trollkunnig kvinna tjuvmjölkat den med hjälp av en trollhare. Försvinner folk i de framväxande städerna har frimurarna rövat bort dem. Sover man dåligt, beror det på maran som är i farten nattetid.

Sägnerna är knutna till människor som levt och till bestämda platser.

De kommande månaderna inbjuder vi dig att följa med på en resa genom Sverige till sägenomspunna platser. Vi reser till en ny plats varje vecka. Riktigt hur resan kommer att gestalta sig vet jag inte. Ibland anknyter den kanske till årstidens växtlighet, ibland till en aktuell plats men framförallt kommer den nog att styras av min lust att berätta.

Vi börjar i morgon med att berätta om den här blomman.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

När träden valde kung

Precis som människorna alltid har gjort, försökte också träden överträffa varandra och skryta. Aspen var från början det största trädet på jorden. Då hon märkte att hon var högre än alla andra träd i skogen blev hon mycket stolt och tyckte att hon var förmer än andra träd. När Gud såg hennes högmod, gjorde han henne mindre och lät eken bli det största trädet. Från den dagen står aspen och darrar av förskräckelse.

Almen förhävde sig på sommaren över granen och tyckte han var grannast. Men när vintern kom var det granen som fick yvas, eftersom den stod evigt grön.

En gång kom träden överens om att de skulle välja sig en kung. Alla tänkte först på eken, som inte bara är det största utan också det starkaste av alla träd i skogen. Men även om eken är ståtlig så faller den ändå till slut för yxan. Till slut blev de överens om att välja törnebusken till kung. Den har så vassa taggar och kan bättre än något annat träd och någon annan buske försvara sig mot människan.

(Ur boken När träden valde kung. Små sagor, sägner och ramsor om buskar och träd. Utges av Sagomuseet hösten 2010)

Per Gustavsson

1 kommentar

Under Folktro och traditioner

Vårens första gök

I morse vaknade jag kl 4 av att göken ropade. Vårens första gök! Nu är det tid att berätta om fåglar och andra djur som ger sig tillkänna om våren. Här är ett prov ur den rika folkdiktningen om göken. Den är hämtad ur Sagomuseets bok När svanrna flög ikapp och i den hittar du också fler exempel på hur folk tytt gökens ku-ku.

Göken tog livet av sin hustru

En gång kom Vår Herre och Sankte Per till en gård. De hälsade på bonden och frågade var han hade sin hustru. Bonden svarade tvärt att hon inte var hemma, utan att hon hade gått ut. Men det var allt osanning, för bonden hade själv tagit livet av henne och gömt henne under en höstack. När Vår Herre såg bondens onda sinne förvandlade han honom till en gök.

Var än göken far omkring ropar han ideligen

– Gick ut, gick ut, gick ut!

Men när han får se den första höstacken tystnar han. Han är rädd att det ska röjas att han tog livet av sin egen hustru.

Då förvandlar han sig till en sparvhök och behåller sitt mordiska sinne. Det är därför man inte ser någon gök efter höslåttern. Som sparvhök jagar han småfåglar och den första fågel han tar efter sin förvandling är ärlan, som var hans fostermor och födde upp honom.

Göken blir arg om någon härmar hans galande. Ja, han blir så vred att han spyr ut själva hjärteblodet. Det är därför det ibland är röda fläckar på blommor och blad.

Per Gustavsson / Bild från Sagomuseet: Steve Anderson

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Påskbrev till ”det ovanligt stora trollet….”

Det här påskbrevet från 1900-talets början kommer från Värmland. Det är adresserat till ”Det ovanliga stora trollet prinsessan fröken Ingeborg Björn på Blåkulla. Brådt.”

Det var vanligt att barn och även vuxna lämnade brev till varandra på påskaftonen, med drastiska teckningar och en retsam vers. Barnen ritade ofta breven själva men de kunde också köpas av någon gumma som sålde färdigritade kort.

“Den som på påskaftonen ej fick något påskbrev, kände sig lika snopen, som den som julaftonen inte fått någon julklapp” säger en röst från Karlstad i mitten av 1800-talet.

Påskbreven kan ses som föregångare till 1900-talets påskkort.

Här i Småland var det vanligt att just i dag, på dymmelonsdagen, i papper klippa ut raka, brödgrissla, kvast och smörjehorn och obemärkt fästa dem på ryggen på kamrater, som ju behövde dem för resan till Blåkulla. Det kallades för Blåkullapass. I gamla tider gav sig påskkäringarna iväg just denna dag. Den här traditionen överfördes senare till skärtorsdagen. När mina barn var små ritade de påskkärringar, med kvast, kaffekittel och katt, och satte på ryggen på kompisarna, som en uppmaning att de skulle resa till Blåkulla.

Här ännu ett påskbrev från Värmland med en vers:

Per Gustavsson

2 kommentarer

Under Folktro och traditioner, Rim och ramsor

Saxa-Märtan

Läsa uppteckningar från Folklivsarkiven, tycker jag är något av det roligaste som finns. Ibland har jag turen att hitta någon äkta pärla. Som när jag letade i Ljuder socken för ett tag sedan. Då hittade jag Saxa-Märtan, en berättelse som inte är så mycket att berätta. Men den är en pärla att stoppa i själens fickor, en pärla som sedan far ur fickan när jag minst anar det.

Så här lyder uppteckningen: ”Saxa-Märtan i Vide, hon va så gla ve å dansa. Så skulle hon på sin sons bröllop, men hon hade inga vita strumpor, som di skulle ha. Då lagade hon till lite ”vitmena” (för vitning av spisen) å gick bakom en backe å målade benen vita, å sen dansade hon hela natten.”

Det är inte många ord, men ändå blir hon så levande. Hon är ännu ”så gla ve å dansa”, så pärlan kan inte ligga stilla. Den far iväg och när jag höjer blicken från datorn och blickar ut i den småländska naturen, ser jag henne. Saxa-Märtan dansar strålande glad över fjolårslöven.

Monika Eriksson

2 kommentarer

Under Att berätta, Folktro och traditioner

En bild från Sagomuseets skuggsida

Vad är skuggorna?
Det jag inte vill se hos mig själv!
Det obehagliga!
Det skrämmande!
Låter vi sägenväsena stå för skuggsidan?
Men vågar vi se skuggan kanske vi förstår oss själva bättre.

Per Gustavsson
bild: Steve Andersson

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner