På kyrkogården i Tingsryd finns en märklig gravsten. Det är en pelare lik Medelhavsländernas antika kolonner fast mycket mindre. På toppen av pelaren står en urna, där knoppen på locket är en ros. Hela konstverket är svart utom de silvriga banden som finns på urnan. Allt är av järn och påstås vara gjutet på Stenfors, ett gammalt järnbruk utanför Tingsryd. Här vilar Carolina Westman född 1804. Under lång tid visste jag bara att hon var ryska och ägare till järnbruket. Men härom året skrev en släktforskare om henne i hembygdsboken:
Carolinas föräldrar var fattiga och emigrerade till S:t Petersburg för att få arbete. Där föddes Carolina och fyra år senare är hon och hennes mor tillbaka i Stockholm. Carolina fick börja tidigt som piga. Hon har varit i många familjer när hon en bit över 20 år kommer till familjen Westman. Sonen i huset blir förälskad och Carolina blir med barn. Hon hamnar då i en annan familj och föder där sitt barn. Men kärleken mellan de två är stark och några år senare gifter de sig i Stockholm och förpassas direkt efter giftermålet till Stenfors i Småland. Järnbruket ägs då av Fabian Westmans far. Carolina blir genast med barn igen och föder ännu en dotter 9 månader efter bröllopet. En vecka senare dör hon i barnsängsfeber. Så under denna stora tunga ”gravsten” ligger en 32-årig piga. Detta berättade jag under en kyrkogårdsvandring för ett par år sedan.
Igår träffad jag en kvinna som talade om att hon hört mig på en kyrkogårdsvandring och nu undrade hon hur det gått med pengarna.
– Pengarna? sa jag, vilka pengar?
– De som låg i urnan, som skulle vara till hennes framtid.
Då förstod jag att kvinnan talade om Carolina Westman och jag förklarade att det aldrig funnits några pengar i urnan. Att hela skapelsen är gjuten i järn och att locket inte går att ta av. Besviket tittade hon på mig:
– Men du berättade om pengarna i urnan.
Hemma igen i tystnaden i Korpalycke började jag fundera. Vad hade jag gjort? Tagit död på en växande historia! En historia som kunde blivit en turistattraktion. Tingsryd kommer aldrig att utbilda guider som reser med världens alla turister i Carolina Westmans spår bara för min dumhet. Min ånger växer sig hotande stor då plötsligt en liten stråle av ljus glimmar till: Det går kanske inte att hejda en växande historia. På det hoppet ska jag leva tillsammans med nyfikenheten på vad som berättas vid Carolina Westmans grav om 20 år.
Monika Eriksson
Sagobygdens Blogg 