Kategoriarkiv: Folktro och traditioner

Rävens list och människans fyndighet

Även den här händelsen utspelades vid den tid då jorden var nyskapad och djuren levde i grannsämja med människan. Djuren hade ännu inte fått de egenskaper de har idag. Därför kallade Gud alla varelser till sig en vacker dag. Han fullbordade sitt verk genom att tilldela var och en specifika vanor och drag som skulle skilja dem från varandra. De sista som infann sig framför Guds anlete var räven och människan. Skaparen vände sig till räven först:

– Till dig skänker jag listighet. Tack vare den kommer du att klara dig bra i livet.

Räven blev jätteglad och gick därifrån viftande på sin yviga svans. Sedan talade Gud till människan:

– Till dig lovar jag fyndighet. Med dess hjälp kommer du att uträtta många saker på jorden.

Människan tackade för det, men hon var inte så värst glad, när hon gick därifrån. Hon förstod inte värdet av den gåvan hon fått, utan tyckte att räven fick något mycket bättre.

Sedan blev det så att var och en byggde sitt hus i skogen: människan av trädstammar, jord och sten; räven, under jorden, bland trädens rötter. Eftersom filuren misstänkte att människan kom att vilja fånga henne, använde den sin listighet. Den försåg sin underjordiska boning med fem utgångar. På det sättet ville räven slippa bli gripen av sina fiender.

Människan hittade dock ett sätt att komma åt lurifaxen. Detta tack vare sin fyndighet. Under sin jakt fick han reda på att rävens gryt hade flera utgångar. Därför täppte han till alla förutom två. Sedan lade jägaren en bur utanför den ena och, framför den andra, tände han en eld. Jägaren såg till att röken från elden trängde in i rävens tunnlar så att djuret blev omtöcknat av den. Till sist stod räven inte ut längre, utan ville springa ut och hamnade i jägarens fälla. Då satte denne locket på buren och tog den hem.

Nu är människan så stolt över sin fyndighet att hon glömmer att hon en gång i tiden inte alls var glad över gåvan hon hade fått från Gud. Somliga tycker fortfarande att det är bättre att vara listig än fyndig, men i längden drar den som litar på sin listighet det kortaste strået. fyndighet

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Björnen, räven och åsnan

Det sägs att, när Gud skapade världen med allt som syns på jordens yta saknade djuren både öron och svans. Först långt senare tänkte Gud fader att de skulle få dessa prydnader. Så kom det sig att Han en dag blåste i sitt himmelska horn och kallade till sig djuren från alla väderstreck. De samlades utan dröjsmål framför den Allsmäktige och väntade på att få sina gåvor. Gud började tilldela öron och svans till vartenda djur som kom till Honom. Var och en fick sina attribut, som de blev mycket stolta över.

När dagen led mot kväll och djuren förberedde sig att återvända till sina boplatser, märkte Gud att det blev tre svansar och tre par öron över. Det var konstigt, tyckte han. Gud frågade djuren om alla hade fått sina gåvor och de svarade jakande. Ingen saknade något. Till sist kom det fram att björnen, räven och åsnan inte var med i samlingen. Då blåste Gud i sitt mäktiga horn igen. Räven och åsnan skyndade sig att komma, men björnen struntade i kallelsen. Det var vinter, det var kallt, snödrivorna var höga och bamsen tänkte att det inte var så viktigt att gå på mötet. Dessutom var det ganska långt dit. Nej, björnen bestämde sig att utebli från sammankomsten. Han stannade i sin ljuva håla i stället.

Gud delade ut öron och svans till de sista två djuren som infann sig och väntade ett tag att även den lata björnen skulle komma. När Han förstod att denne inte brydde sig om påbudet, bestämde Han sig att straffa den. ”Nallen kommer inte att få några kroppsprydnader av mig”, tänkte Gud. Men, vad skulle Han göra med dessa? Han ville inte slänga dem bara sådär. Till sist kom Han på en lösning: Han sammanfogade björnens svans med rävens så att den blev dubbel så tjock och lade björnens öron ovanpå åsnans, så att de blev längre än det var tänkt från början.

Detta är förklaringen till att åsnan har så stora öron och räven stoltserar med sin yviga svans, medan björnen saknar både det enda och det andra. Det var på grund av vintern, alltså, kan man säga.

1 kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Granens knutor

Det sägs att, för länge sedan, fattade djävulen tycke för granen. Han blev så förtjust i den att han ville behålla den bara för sig själv. Den onde slog en massa järnspikar i dess stam för att hålla borta både djur och människor från sitt favoritträd. Gud såg allt detta och blev arg. Han drog ut alla järnspikarna och slängde bort dem. I deras ställe slog Han in korsformade träspikar. Sedan dess ligger dessa knölar i granens stam ända intill våra dagar. Djävulen kunde inte längre närma sig detta träslag, men han lyckades få in en liten bit av sin stora ondska ändå. Därför tjuter granveden, när den hamnar i elden och brinner.

Daniel Onaca

3 kommentarer

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Tankar hos en hembygdsforskare och berättare

Idag arbetade jag med hembygdsföreningens papper. Det var en förteckning över personer som fanns på fattiggården i Tingsås 1885. Jo, det fanns både namn, adress och födelseår på personerna, men jag skrev ner det som var antecknat i kanten:

88 år Enkling

83 år Enka

41 år Piga, sjuk och sängliggande vid ankomsten

66 år Dräng, sängliggande

23 år Piga. Vistats i Danmark eller Tyskland, derifrån barnet. 1 år

71 år Enka, sängliggande

41 år Piga. Vistats i Danmark och Tyskland derifrån alla tre barnen. 8 år, 6 år, 3 år

78 år Enkling

9 år, 8 år, 5 år?  Alla tre syskonen öfvergifna af modern som vistas ömsom i Danmark och Tyskland, hvarifrån äfven barnen härstammar. Moderns vistelseort okänd.

 28 år Piga. Vistats i Danmark eller Tyskland och hvarifrån båda barnen härstammar. 3 år, 1 år

21 år Piga. Vistats i Danmark eller Tyskland och derifrån barnet. 1 år

? år Blind, hammarsmed från Stenfors omkring 40 år. Hustrun biträtt på Bruket och för kringboende såsom barnmorska.

45 år Hustru. Erhöll fribillet från sin i America vistande man för sig och här antecknade

fyra styck barn och afreste den 20 Octoberdag mot Malmö. 8 år, 6 år, 3 år, 1 år

49 år Gift, varit intagen på malmö Hospital öfvergifven af hustru, har fallandesot.

75 år Enka

Tankar: Är detta något att glömma eller berätta. Det är trots allt vardagen 1885. Idag besöker jag vardagen i ”servicehus”. Ska jag berätta om det? Eller är det där jag ska berätta?

Monica Eriksson

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Åsnans huvud

   

 Det sägs att i tidernas begynnelse, var djävulen inte så ond som hans rykte säger  idag. Han var varken listig, avundsjuk eller skadeglad. Även om han visade sig klumpig ibland, var han snäll och hjälpsam.  Det var därför Gud anlitade honom som medhjälpare, när Han skapade alla djur på jorden. Vid ett tillfälle lämnade vår Fader arbetet i djävulens händer medan Han gick ett stycke bort för att se världen på avstånd och fundera på vad som skulle skapas mer.

     Under tiden fortsatte djävulen med sitt göromål. Han höll på att frambringa hästen och åsnan, men när han skulle avsluta jobbet satte han fel huvud på djuren. Det huvud som skulle pryda hästens kropp satt han på åsnan och tvärtom. Gud såg förväxlingen, när Han kom tillbaka, men i sin mildhet skällde Han inte på djävulen för sin klumpighet. Gud ville inte såra sin medhjälpare och därför välsignade Han de två djuren i den skepnad de blev skapade.

     På det sättet blev åsnas huvud alldeles för stort för kroppen, medan hästens huvud är för litet eftersom meningen var att det skulle tillhöra åsnan.

God fortsättning på det nya året 

Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Berättande tillsammans med personer med demens

Jag arbetar just nu med demenssjuka på äldreboenden i Ljungby.

På varje ställe träffar jag en grupp på 4-6 dementa herrar och damer. Vi träffas tre gånger ,varje gång cirka en timme.

Lite förhandsinformation har jag fått: namn, familj, intressen mm.

Jag börjar med att berätta om mig själv och min uppväxt och så tar jag in de deltagandes minnen och berättelser.

Vi har pratat kring jul och julförberedelser, väder , mat, kringelbak och tvättande. Så väver jag in folksagor , skrönor och sägner som anknyter till det vi pratat om.

Diverse föremål har jag också med, en skomakarläst, några hattar, ett djurkranium ( det finns ett par män som jagat), lavendel, nötter och annat som kan anknyta till berättelserna eller väcka minnen.

Vi har mycket trevligt tillsammans och det blir en hel del skratt.

Till våren fortsätter jag med tre äldreboenden utanför tätorten.

Eva Andersson

Berättarpedagog på Sagomuseet

3 kommentarer

Under Att berätta, Folktro och traditioner, Sagomuseets verksamhet

En rumänsk julsaga

 

  Det sägs att före Jesu födelse fanns det inga andra himlakroppar förutom solen. En vinterdag kom jungfru Maria till ett hus i en liten by och bad om att bli insläppt. Husmor tyckte synd om den främmande kvinnan, men hon svarade:

     – Jag skulle gärna ge dig skydd under natten, men jag är rädd för min man. Han är ondsint. Just nu är han ute i kvarnen och mal säde. Tolv lass har han med sig, så det lär dröja till sent på natten tills han vänder tillbaka. Men när han kommer hem, då blir det hugg och slag. Både jag och mina tre döttrar får sparkar och slag av honom, utan minsta skäl.

     Mannens namn var Crăciun och hans fru visade jungfru Maria sina armar och ben som var fulla av sår och blåmärken. Även kvinnans döttrar kom fram och då visade sig en vara halt, en annan blind och den tredje orkeslös. Maria visste redan om allt detta elände, men hon låtsades inte om det, utan bad igen:

     – Tillåt mig vila i stallet åtminstone. Där är jag inte i vägen för din man.

     Då släppte kvinnan in henne på gården och Maria gick och lade sig i stallet. När natten kom födde hon en son. Crăciuns fru hjälpte henne och oxarna värmde den nyfödde med sin varma andedräkt. Sedan tändes månen och stjärnorna på himlavalvet. De lyste så stark att det syntes som på ljusa dagen. Det var som om allt omkring ville se undret. Crăciuns döttrar närmade sig det lilla barnet också. Guds moder gjorde så att de blev friska som i ett trollslag.

     Under tiden malde Crăciun färdigt säden och nu var han på väg tillbaka. Han såg sitt hus på långt håll, trots att de var sent på natten. Han undrade vad det var för något. När Crăciun kom in på gården möttes han av frun och de tre tillfrisknade döttrarna. De har berättat för honom, vem som har kommit till dem och vilka under som skett. Han förstod då att det måste ha varit Guds makt. Då såg han till att den nyfödde och dennes mor hämtades in i huset och fick all vård, de behövde.

     Från den stunden slutade mannen att vara elak. Han blev en mild och gudfruktig man. Allt detta hände på julafton och sedan dess heter denna dag Crăciun på rumänska. Varje år vid den här tiden förbereder sig folk att fira Crăciun.

 Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Julklapp till berättare och lyssnare 12

Arkivarie Fredrik Skott på Dialekt-, ortnamns- och folklivsarkivet i Göteborg påminner om en bok med några år på nacken, men som inte går av för hackor.

Bengt af Klintberg: Folkminnen. Stockholm, 2007.

Radioprogrammet Folkminnen sändes varje vecka under åren 1990 till 2004. I boken med samma namn utgår Bengt af Klintberg från några av alla de lyssnarbrev som skickades till programmet. Här kan man bland mycket annat läsa om berättelser om den inmurade flickan i Torpa stenhus, talesättet ”Ingen ko på isen” och varför man inte ska lägga nycklar på bordet.

En av artiklarna som jag särskilt fastnat för är Vårbrasor och gängkrig. Här tar Bengt af Klintberg upp de ofta våldsamma grankrigen som förr förekom bland annat i Borås, Falköping, Borås och Kiruna. Konkurrerande ungdomsgäng samlade julgranar och annat brännbart som bränsle till maj- eller påskbrasor. Det gällde att få störst brasa och ett sätt att var att stjäla från ett annat gängs ”granförråd”, vilket kunde resultera i regelrätta bataljer. Traditionen lever och frodas fortfarande – i Göteborgs-Posten kan man årligen läsa om händelser i samband med grankrigen på Öckerö och Hönö.

God julläsning önskar

Sagomuseet

1 kommentar

Under Folktro och traditioner

Julklapp till berättare och lyssnare 11

Nycklar till kunskap om människans bruk av naturen. Red: Håkan Tunón och Anna Dahlström. Kungl. Skogs- och lantbruksakademien och Centrum för biologisk mångfald. 2010. ISBN 978-91-85205-93-6

Etnobiologi är studiet av människors användande av och föreställningar om naturen. Det handlar mycket om tyst kunskap, kunskap som har förmedlats praktiskt och muntligt från generation till generation. Olika former av berättelser, såsom sägner och till exempel ramsor om väderlek är intressanta för en etnobiolog.

Vilka källor finns för att hitta den här kunskapen? Det handlar den här boken om. Det kan låta tråkigt, men det är både spännande och lättläst. Tora Wall (som kommer till berättarfestivalen 2011) skriver om Nordiska museets folkminnessamling. Ingvar Svanberg (som tidigare varit på berättarfestivalen) skriver synnerligen tänkvärt om “Fabulat, plagiat och spökuppgifter”. Yngve och Lilian Ryd behandlar muntliga källor. Andra rubriker: “Döda ben talar”; “Morfars karta – som jag minns den”; “Träföremål berättar”.

Boken kan beställas från Skogs- och lantbruksakademien. 08-54547720 eller kslab@ksla.se.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Julklapp till berättare och lyssnare 6

Bengt af Klintberg och Ritwa Herjulfsdotter: Jungfru Maria gick i gräset. Trollformler mot ormbett. Bilder Agneta Flock. Ellerströms förlag. ISBN978 91 7247 242-6

Jag kan känna en rent fysisk glädje när jag håller en vacker bok i min hand. En sådan bok är den här. Bengt af Klintberg och Ritwa Herjulfsdotter har sammanställt trollformler mot ormbett. Agneta Flock har på sitt alldeles eget vis klippt i papper och målat. Hon har under många år förnyat silhuettklippningskonsten och det här är makalöst bra! Trollformlerna går inte heller av för hackor. Det är stark folklig diktning. Hör bara på den här från småländska Värend.

Gub, gub, gub under granerot
stack Vår Herre Jesu i hans fot.
Sprack den som stack
men inte han som skadder vart.

Det myllrar av noanamn på ormen, det är poesi i sig: linglång, slänge-buse, ringel rangel.

Lärdom, folklighet, skönhet i förening.

Läs och njut!

Per Gustavsson

bild Agneta Flock

1 kommentar

Under Folktro och traditioner, Rim och ramsor