Den rumänska crivăţul kan liknas vid den skandinaviska nordanvinden. Med skillnaden att där nere, vid Donau, blåser den uteslutande under vintern (och den är en hane).
Från början var Crivăţul alltid på språng någonstans. Där han råkade vistas ställde han till det. I trädgårdarna skakade han av kronbladen på rosorna och bröt påsklijornas stjälkar. Äppelträdets frukt slet han ner och rullade dem i gräset. Päronen och plommonen likaså. På åkrarna mejade han ner veteaxen och spred dess frö i högan sky. Hötapparna välte han omkull. Inte ens kreaturen slapp undan hans upptåg. Han for i fårflocken och spred fåren i alla vädersträck, så att människorna fick slita i timmar för att fösa ihop dem. Överallt där han drog förbi lämnade han kaos efter sig.
Till slut blev människorna trötta på all oreda som han orsakade och klagade hos vindarnas konung. Denne kallade Crivăţul till sig och ställde honom till svars.
– Det var inte meningen att förarga människorna, svarade Crivăţul oskyldigt. Jag ville bara busa lite. Det är väl inte så farligt att larva sig ibland.
– Ibland, ja, svarade vindarnas konung, men inte året om. Därför skall du i fortsättningen blåsa bara på vintern. Då kan du bussa och larva dig hur mycket du vill. Du kan leka med snön och istapparna.
Så blev det också. Från och med den dagen släpper crivăţul loss endast under vintertid. Då virvlar han runt snöflingorna och förflyttar snödrivorna ute på åkrarna. I hans fotspår löper vargarna och flyger de hungriga korparna.
äger idag. Han var varken listig, avundsjuk eller skadeglad. Även om han visade sig klumpig ibland, var han snäll och hjälpsam. Det var därför Gud anlitade honom som medhjälpare, när Han skapade alla djur på jorden. Vid ett tillfälle lämnade vår Fader arbetet i djävulens händer medan Han gick ett stycke bort för att se världen på avstånd och fundera på vad som skulle skapas mer.
