Kategoriarkiv: Folktro och traditioner

     En gång i tiden var geten mycket omtyckt på gården, där den levde tillsammans med andra djur. Det var, när den heliga Maria skötte en trädgård med alla slags blommor och ett litet grönsaksland.

I Marias täppa växte morötter, persilja, tomater, rädisor, gröna bönor och jag vet inte vad mer. Den helige Josef, Marias man, brukade svalka sig med getens mjölk, trött som han var efter allt slit med sin såg och hyvel. Därför skällde ingen på geten när den, lekandes med fåret, ibland råkade trampa ner blommor och grönsaker. Varje gång, efter en sådan händelse, tog den milde Josef sin verktygslåda och satte igång med att laga staketet där geten slank igenom.

     Fast en dag gick geten för långt. Väl inne i trädgården, trampade den ner massor av blommor. Sedan smakade den på grönsakerna och märkte att de var goda. Då åt geten så mycket den orkade. Om den hade stannat vid det! Men nej, geten klättrade upp i fruktträden och gnagde på frukten. Sedan gav den sig på löven och på de små grenarna. De som inte blev uppätna, bröts ner och föll på marken. Till och med barken på trädstammarna förstördes.

     När den heliga Maria såg allt detta, blev hon både ledsen och arg. Hon kallade geten till sig och förbannade dennes tänder och naglar. Meningen var att, på det viset, hindra den att göra mer skada på träden. Från och med den dagen har geten kluvna tår och saknar tänder på överkäken. Men den glömde aldrig, hur gott frukten och kvistarna på träden i heliga Marias trädgård smakade. Därför fortsätter den att klättra i träden och gnaga på allt den kommer åt, trots sitt lyte.

Daniel Onaca

     Fårets leverne var aldrig lätt. Mild och harmlös som det är, blev det ständigt mobbat av de andra djuren. Nötkreaturen jagade bort det, hundarna bet det vargarna rövade bort dess lamm. En dag fick fåret nog och bad Gud att underlätta hennes livsvillkor. Gud lyssnade tålmodigt på fårets klagan och frågade sedan:

     – Jag ser att när jag skapade dig hade du inte fått något att försvara dig med. Vill du att jag förser dig med starka hörntänder?

     – Nej, svarade fåret, med avsmak. Jag vill inte likna rovdjuren.

     – Vill du att jag ger dig ett par vassa klor? frågade Gud igen.

     – Nej, jag vill inte likna en rovfågel, genmälde fåret.

     – Kanske du vill du att jag sätter gift i din mun?

     – Nej, jag vill inte vara som ormarna.

     – Vad säger du om jag byter dina horn mot ett par större och starkare?

     – Inte det heller, svarade fåret. Jag är rädd att jag kommer att stånga ihjäl någon i min närhet.

     Gud tänkte ett tag och talade sedan till fåret så här:

     – Du måste nog välja något  av allt det som jag erbjöd dig, om du vill försvara dig mot de andra djuren.

     – Jag vill försvara mig, svarade fåret, men jag vill inte skada andra. Om det inte finns något annat sätt att skydda mig, då är det bättre att jag förblir så som jag är nu.

     Då tyckte Gud synd om de stackars fåren och ordnade så att de samlades i stora flockar för att bättre kunna motstå hotet från sina fiender. Sedan förstod även människan att de svaga blir starka om de enar sig.

Daniel Onaca

Den rumänska crivăţul kan liknas vid den skandinaviska nordanvinden. Med skillnaden att där nere, vid Donau, blåser den uteslutande under vintern (och den är en hane).

Från början var Crivăţul alltid på språng någonstans. Där han råkade vistas ställde han till det. I trädgårdarna skakade han av kronbladen på rosorna och bröt påsklijornas stjälkar. Äppelträdets frukt slet han ner och rullade dem i gräset. Päronen och plommonen likaså. På åkrarna mejade han ner veteaxen och spred dess frö i högan sky. Hötapparna välte han omkull. Inte ens kreaturen slapp undan hans upptåg. Han for i fårflocken och spred fåren i alla vädersträck, så att människorna fick slita i timmar för att fösa ihop dem. Överallt där han drog förbi lämnade han kaos efter sig.

Till slut blev människorna trötta på all oreda som han orsakade och klagade hos vindarnas konung. Denne kallade Crivăţul till sig och ställde honom till svars.

– Det var inte meningen att förarga människorna, svarade Crivăţul oskyldigt. Jag ville bara busa lite. Det är väl inte så farligt att larva sig ibland.

– Ibland, ja, svarade vindarnas konung, men inte året om. Därför skall du i fortsättningen blåsa bara på vintern. Då kan du bussa och larva dig hur mycket du vill. Du kan leka med snön och istapparna.

Så blev det också. Från och med den dagen släpper crivăţul loss endast under vintertid. Då virvlar han runt snöflingorna och förflyttar snödrivorna ute på åkrarna. I hans fotspår löper vargarna och flyger de hungriga korparna.