Kategoriarkiv: Folktro och traditioner

by | 24 mars 2011 · 17:29

Lat meg telja taer-Skeid i frásögu

Idag höll vi en heldagskurs för lärare, skådespelare m fl. Rubriken var som ovan.  Den svenska rubriken var; Berättarglädje – En dag om muntligt berättande i skolan.

Dagen inleddes  av Per som berättade  sagan om flickan som fes. Det blev många härliga skratt och det kändes som alla i publiken var med från början.

Mikael tog över och talade om att utveckla elevers muntliga berättande.  Snart gjordes den ena berättarövningen efter den andra. Äventyr ritades, människor berättade och stämmningen var hög.

Efter en lunch med supergoda smörrebröd var det Evas tur att föreläsa.  Nu blev det  tips på hur man med föremål kan levandgöra berättandet. Grodor, skomakarläst och mycket mer, plockades fram.  Folk lysssnade andaktsfullt och det skrevs så att pennorna glödde.

Dagen avslutades av Per som gav exempel på hur man kan använda sägner för att få  förståelse för vanligt folks sätt att leva och tänka. Vi fick också se lite bilder från Sagomuseet och sagobygden

Sälllan har vi mötts av så positiv respons som idag. Många tackade för en bra dag och för inspiration till liknande arbete på Färöarna.

Dagen – och för övrigt hela veckan – var ett samarbete mellan Färöarnas Forminnessavn, Nordens hus, Landsmidstödin och Sagomuseet.

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner, Pedagogik

by | 20 mars 2011 · 14:35

Besök på Färöarnas Sagomuseum

Även Färöarna har ett Sagomuseum. Det heter ”Sagamuseum”  och skiljer sig på många vis från vårt museum i Ljungby. Sagamuseum är inte ett museum över folksagor och sägner, utan snarare ett försök att levandegöra Färöarnas blodiga, medeltida historia.

Idag åkte vi dit för att se och lära. Museets ägare inledde med att  berätta om hur han inspirerats av liknande projekt på Island. Han fick också hjälp därifrån när hans idéer skulle förverkligas. Framförallt gjordes ett antal vaxdockor på Island och fraktades sedan till Färöarna. Dockorna utgör nu en viktig del av uställningen och ger en mycket levande bild av de historiska händelserna. 

Inne i själva utsällningen lämnade guiden oss och vi fick istället var sin liten ljudspelare med lurar. En förinspelad berättarröst och ljudeffekter  visade oss sedan runt i utställningshallen. Självklart  diskuterade vi mycket efteråt. Går detta att överföra till vårt museum? Vill vi det?

Mer information hittar du på http://www.visit-vestmanna.com/. Kommer du till Färöarna är museet väl värt ett besök. Men läs gärna Färingasagan först. Finns i en fin utgåva på svenska från 1992 med värdefull introduktion av Bo Almqvist och Olov Isaksson.

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner, Sagomuseets verksamhet

by | 19 mars 2011 · 17:14

De vita bjällrorna

     För länge sedan levde i världen någonstans två syskon: en pojke och en flicka. De bodde ensamma i ett gammalt trähus, vid kanten av en skog så stor och hemlighetsfull som bara i sagor kan finnas. Syskonen var inte fattiga. Runt huset bredde en frodig trädgård ut sig. Den svällde över av färggranna blommor, grönsaker och fruktträd av alla slag. Där trivdes både fåglar, fjärilar, humlor och bi. Ekorrar och igelkottar hittade ofta dit. Harar brukade gömma sig bland höga libstickastjälkar. Även rådjur tittade in i syskonens trädgård ibland.

 

     Alla varelserna där levde i frid och harmoni tills den dag som hade sorgen med sig: flickan blev sjuk. Hennes spenstiga kropp vissnade för varje dag till hon skildes från det jordiska livet. Trädgården sjönk i tystnaden. Alla djurens och fåglarnas glädje försvann; till och med träden och plantorna verkade fulla av sorg. Pojken som innan dess inte visste, vad grått var, blev förtvivlad. Hans tårar rann nerför hans kinder dag och natt.

     Men en morgon skedde ett mirakel. När pojkens tårar föll till marken, omvandlades dropparna till små små pärlor. De blev vita blommor som liknade späda bjällror. Doften de spred omkring sig var lätt och fin. De skänkte tröst åt den ensamme brodern. Människorna på Karpaternas nejder började kalla de där små undren för lăcrimioare (små tårar), medan i Sverige kallas de liljekonvaljblommor.

Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Taggat som ,

by | 18 mars 2011 · 21:23

Nu är vi på Färöarna

Fem glada själar från sagomuseet är nu på Färöarna. Ett soligt och otroligt  vackert Torshavn tog emot oss . Första dagen har mest ägnats åt planering på hotellet. Bland annat har vi ställt oss frågorna: vilka sagor skall vi berätta? Hur skall vi få barnen att förstå? Vad skall vi använda för tillbehör? 

Senare blev det kvällspromenad utmed kaj och genom centrum. Fantastiskt!!

Väl tillbaka  såg vi att hotellet berättade små historier för oss.

2 kommentarer

Under Folktro och traditioner, Sagomuseets verksamhet

by | 12 mars 2011 · 18:21

Adams andra synd

     Legenden säger att sedan Gud kastade ut Adam och Eva ur lustgården, tyckte Han synd om dem. Han såg hur de släpade och slet dagarna i ända för de hade svårt att skaffa mat för dagen. Därför ville Gud mildra deras öde. Han lärde dem att bruka jorden. Men han befallde dem att inte plöja mer än en enda fåra per år. Skörden därifrån skulle räcka till under det hela kommande året. En vårdag, då Eva var gravid och väntade Kain, kom djävulen till henne och frågade:

– Har ni något vete till bröd kvar?

– Vi har så det räcker några veckor till, svarade Eva.

– Varför plöjer ni inte mer? Frågade den onde. Nu när ni snart får tillökning i familjen?

     Eva tyckte att detta inte var ett dåligt förslag och berättade om det för Adam. Följden blev att de två satte igång och plöjde en större jordplätt än de brukade göra. Fram på sommaren växte veteaxeln höga och vackra. När Den Allsmäktige såg att människorna bröt mot Hans bud, förstörde Han deras skörd. Sedan talade han till dem och sade:

– Era giriga varelse, hädanefter kan ni plöja hur mycket ni önskar, men ni ska skörda så mycket Jag vill.

Daniel Onaca

1 kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Taggat som ,

by | 08 mars 2011 · 9:47

Internationella kvinnodagen 8 mars

I århundraden har kvinnor, och så än i dag, fått ta det största ansvaret för barn och hem. Världen runt. Hur lyfter folkets diktning fram kvinnors liv? Var finns berättelserna vi vill föra vidare? Här ett litet bidrag.

Den kloka barnmorskan i Småland

På 1860-talet var det nödår i Småland. Ett år ruttnade säden på åkrarna och nästa år brände solen och fördärvade skörden. Boskap slaktades, när fodret tog slut. Folk svalt och hungrade och stora skaror egendomslösa drog kring på vägarna och tiggde.

Bara en av många tragiska händelser: I Blekinge strax söder om Smålandsgränsen hittade byborna en död man i skogen. Vid obduktionen visade det sig att innehållet i den dödes mage bestod av några potatisskal, samt ett nyss utslaget löv, som han plockat från bokbusken han låg död under.

I Södra Ljunga socken, strax söder om Ljungby, levde vid den här tiden en barnmorska. Hon hade det fattigt och det fanns många barn i stugan. Men barnen var inte magra som många andra barn. De var ofta glada. Hur kunde det komma sig?

Vet ni vad barnmorskan gjorde? När hon hade hjälpt en kvinna att föda sitt barn, tog hon hand om moderkakan. Barnmorskan slängde inte bort den, utan tog hem den istället. Hon skar den i skivor och stekte dem som lever. En moderkaka väger ett halvt kilo, så varje barn fick en bit kött att äta. Det var nyttig mat och barnmorskans barn blev både mätta och friska.

Per Gustavsson

PS I höst utkommer jag med en samling berättelser om kloka kvinnor och finurliga flickor på LL-förlaget. Den här historien ingår, men i lättläst form.

1 kommentar

Under Folktro och traditioner

by | 07 mars 2011 · 16:16

Ugglans historia

     För länge sedan, när solen och månen brukade promenera tillsammans hand i hand, levde någonstans mellan Karpaternas bergskedja och Donaus nedre lopp en mycket argsint bojar (= godsägare). Rikemannen hade som kovallare en snäll och mycket förståndig pojke. Eftersom denne kände till bojarens kynne, föredrog han hellre att avstå från saker som han behövde än att väcka husbondens vrede. Om det hände till exempel att han tappade bort en ko, då var han ute i skogen och letade efter den hela natten.

     Så blev det att en dag fick korna panik (De löpte amok, skulle man kunna säga med dagens ord.) och sprang in i skogen allihopa. Stackars vallpojken sprang och letade efter dem kors och tvärs, utan att hitta en enda en. Det blev kväll och det blev mörkt. Sedan blev det sen natt, men pojken gav inte upp. Han fortsatte leta, trots att hans fötter blödde och hans kläder fransades. Till sist ramlade han på marken helt utmattad.

     Pojken bara låg där i skogen orkeslös. Plötsligt hörde han vargarnas ylande. Pojken blev rädd. Han bad Gud att bli omvandlad till en fågel så att han slapp bli uppäten av rovdjuren. Gud lyssnade till hans ord. På ett ögonblick ändrade Han drängens skepnad. Men den nya varelsen fortsatte att leta efter bojarens kor. Medan han gjorde det, ropade han hela tiden: hu – huuu, hu – huuu… Hela skogen genljöd av hans rop. Bönderna som hörde fågelns läte kallade den huhurez, skogsuggla. Detta blev fågelns namn på rumänska ända intill våra dagar.

Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Taggat som , , , , ,

by | 01 mars 2011 · 20:28

The Types of the Swedish Folk Legend

Äntligen, är det lätt att utbrista, när Bengt af Klintberg nu fullbordat sin katalog över svenska folksägner.  Arbetet påbörjades för snart 50 år sedan. The Types of the Swedish Folk Legend är ett blivande standardverk för lång tid framöver.

Under 24 huvudkategorier förtecknar Klintberg över 1800 legendtyper. Första kategorin har rubriken ”Fate. Omina” och den sista ”Unusual people”. Där mellan ryms sägner om välkända sägenväsen men också om mirakler, döden, skatter, kungar, brott och straff. Varje huvudavsnitt inleds med en kort kärnfull introduktion som ger traditionsbakgrund och reder ut de olika benämningarna på sägenväsena.

Förteckningen baserar sig på uppteckningar i de fyra största folklivsarkiven i landet, alltså de i Göteborg, Lund, Uppsala och Stockholm, samt på 150 tryckta källor. Under varje sägentyp anges i vilka arkiv sägentypen kan hittas och tryckta källor som återger den. Dessutom följer litteraturtips.

Det är ett imponerande arbete, som trots det digra innehållet är överskådligt. De olika inledningarna till huvudkategorierna är en snabblektion i svensk sägendiktning. Söker jag varianter till en särskild sägen hittar jag det snabbt. Jag får också en snabböversikt av den geografiska spridningen av en sägentyp.

Det är bara att gratulera alla älskare av svensk folkdikt, det här är en bok att ständigt återvända till.

Klintberg, Bengt af
The Types of the Swedish Folk Legend
FF Communications 300, Helsinki 2010
ISBN 978-951-41-1053-5
Boken kan beställas från Sagomuseet.

Per Gustavsson

6 kommentarer

Under Folktro och traditioner

by | 01 mars 2011 · 9:08

Om Sagomuseet på ungerska

För några år sedan besökte den ungerska studenten Julianna Kollányi Sagomuseet och blev fascinerad. Hon studerade etnologi i Umeå och var i färd med att skriva sitt diplomarbete om nordiska folksagor.

I dag bor hon i Budapest igen och har presenterat Sagomuseet för ungersk publik i tidskriften Tabula, nr 12 2009. Tidskriften ges ut av Néprajzi Múzeum, det etnografiska museet i Budapest. När jag besökte Budapest för några år sedan passade jag på att vandra runt i museet, som har mycket fina samlingar av ungersk folkkonst.

Julianna framhåller Sagomuseet som ett föredömligt exempel för ungerska sagoälskare, ja för alla som arbetar inom kulturens område.

I artikeln skildrar hon bakgrunden till varför ett museum om sagor finns just i Ljungby och redogör för områdets kända sagosamlare och sagoberättare. Hon berättar om sägnerna i Sagobygden och de skyltade besöksmålen. Vidare beskriver hon museets tillkomsthistoria och själva utställningen. liksom den pedagogiska verksamhet som bedrivs. Naturligtvis lyfter hon också fram Ljungby berättarfestival.

Julianna har dessutom föreläst om den svenska sagotraditionen och museet på en ungersk konferens om folksagor.

Vi är glada och stolta över att Sagomuseet nu är känt i Ungern och vi hoppas att det kan inspirera arbetet i Ungern med att lyfta fram den egna sagoskatten.

Läser du ungerska och vill ha en kopia på artikeln, kontakta Sagomuseet, så skickar vi den gärna.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner, Sagomuseets verksamhet

by | 27 februari 2011 · 15:19

Fågeln som blev Guds budbärare

      

        Det sägs att, när Gud blåste liv i alla fåglarna som Han skapade, var alla vita. Detta var inte bra, för det blev ganska svårt att skilja dem från varandra. Dessutom hade de inga namn. Den Högste insåg denna brist och ville rätta till det, men fåglarna hann sprida sig i hela världen. Bara en enda bevingade varelse höll sig kvar i Hans närhet. ”Den kan bli min hjälpare”, tänkte Gud. Han kallade fågeln till sig och gav denne i uppdrag att flygga kors och tvärs över jorden för att kungöra för de andra fåglarna att samlas framför Hans tron. De skulle få sina fjäderdräkter förskönade med regnbågens färger.

       Medan Gud förberedde sina penslar och färgburkar inför den kommande uppgiften, flög Hans nyinsatta hjälpare i väg. Varthelst den kom fram spred den Skaparens påbud. Men fågeln nöjde sig inte bara med det. Stolt som den var över sitt hedervärda uppdrag spred budbäraren ut sina stjärtfjädrar så mycket den kunde och gav ett sådant skri att de andra fåglarna fick nästan panik när de hörde den. Överallt syntes den högfärdiga varelsen med stjärten som en solfjäder och med sin genomträngande lätte. Den fortsatte med sin syssla även långt efter att alla fåglarna fått färger på sin fjäderdräkt. Till sist vände den själv tillbaka, uppblåst över det slutförda uppdraget.

       Gud var nöjd över sin medhjälpares prestation. Som tack för det, målade Han dennes fjädrar i de vackraste färgnyanserna som Han kom på. Men Han tyckte att fågeln visade sig vara högfärdig i sitt sätt att framföra det heliga budskapet. ”Det som räknas är även tanken som ligger bakom en handling”, menade Gud. Därför tog Han ifrån före detta budbäraren både förmågan att flygga och att sjunga. Dess lätte skulle likna snarare ett löjligt skri och dess namn blev påfågel.

       Detta är förklaringen att denna fågel stoltserar med sin granna fjäderdräkt och att den skriar i stället för att sjunga, så som de flesta fåglar gör.

Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Taggat som ,