Etikettarkiv: Daniel Onaca

by | 04 juni 2013 · 18:42

Världens tillblivelse och Guds makt

Nufăr

I den rumänska folktron sägs att i tidernas begynnelse härskade ett ogenomträngligt mörker i hela universum. Det fanns varken jord eller sol, måne eller stjärnor. Ingenting alls förutom ett gränslöst hav. På dess yta började sakta sakta samlas små skumöar. Dessa flyttande öar växte mer och mer, drogs med tiden till varandra och formade en enda stor skumsamling som liknade en näckros. Ur den dök det upp två varelser: en fjäril och en mask. Fjärilen släppte sina vingar och omvandlades till en ung man. Han var så grann och ståtlig att mörkret ljusnade runtomkring honom. Denne unge man var Gud! Även masken antog mänsklig gestalt, men den spred inte ljus omkring sig. Denna varelse var Djävulen. Dessa två var de enda levande varelser som befann sig på det gränslösa havet. De var skaparna till allt som blev till i världsalltet.

En gång sjönk Gud på havets botten och tog upp jord under sina naglar. Han skapade en bit mark så stor för att få plats båda två på den. Sedan somnade Gud. Djävulen lyfte och bar Honom i famnen mot markens kant. Han ville dränka sin delägare. Men då hände det något märkligt. När Djävulen gick några steg åt det ena hållet, växte jorden under hans steg. Då gick Djävulen åt motsatt håll, men det hände samma sak. Han lyckades inte nå vattnet för jordens skorpa växte även åt det hållet. Detta hände gång på gång oavsett åt vilket håll Djävulen riktade sina steg.

Detta under säger kanske inte så mycket till en läsare i våra dagar. Men rumänska bönder har hittar en djup mening i det. De säger att denna händelse bevisar Guds makt. Den är så stor att Han skapar även under sömnen. Vilken annan varelse, på jorden eller i himlen kan göra detsamma?

hört av Daniel Onaca

4 kommentarer

Under Folktro och traditioner

Taggat som , , ,

by | 26 maj 2013 · 20:28

Lindens gåta

Lindar

Det fanns en gång ett vanligt träd. Dess blad och blommor hade ingen doft, och därför ingen fäste sig vid henne. Då bad hon vår Herre att Han skulle förbarma sig över henne och smycka henne som de övriga träden. Gud hörde hennes bön och fann hennes klagan berättigad. Han skickade sina änglar som satte igång med smyckningen. Några drog i bladen tills de blev tre gånger så stora som förut. Andra kom med färg och penslar och målade med silverfärg hela innersidan av de breda bladen. De skulle stå emot både regn och blåst. Andra satte små knoppar på grenarna. När de slog ut spred de en sådan doft att hela skogen uppfylldes av den.

När fåglarna såg de ljusa, breda skuggorna, kom de flygande i täta skaror och började sjunga, så att det blev en underbar konsert. Bien märkte snart, att det var något, som luktade väldigt gott. De strömmade till och började suga. Deras honung blev kostligare än någon de förut gjort. När klockorna i byn nere i dalen ljöd, trängde tonen in under det mäktiga lövvalvet och bildade grundtonen till fågelsången och binas surr. Om hösten blev trädets blad så ljusgula, som om de sugit till sig idel solstrålar.

Nu var hon det rikaste trädet i hela skapelsen. Hon hade flera gäster och mera glädje än alla de andra. Hon sträckte ut sina grenar över så många och spred sin doft och prakt och glans. Människorna kallade detta träd för lind. Det blev deras favorit. Under linden i byar vilar man ut och rådplägar. Där leker barnen, sjunger flickorna och diktar poeterna. Mihail Eminescu, Rumäniens nationell skald, blev så förtjust i linden att han skrev mängder av verser som förbinder linden med kärleken. Linden är även böndernas vän. Hon tar del i allt som händer i byn, både glädje och sorg. Från henne få de den allra bästa honung, som säljs till ett särskilt högt pris. Linden ger bra skydd mot regn och den hinner bli många hundra år gammal.

Lindens gåta, då? För ett antal år tillbaka har jag hittat en berättelse om linden. Den gjorde ett starkt intryck på mig, så jag sparade texten bland mina papper, utan något bestämd syfte och sedan glömde jag det. Nu har jag återupptäckt den. Tyvärr vet jag inte vem har skrivit den, för jag har noterat varken upphovsmannen eller källan. På den tiden visste jag inte att en gång kommer jag att förmedla den till andra läsare. Så, jag vet inte, vem som har skrivit denna underbara berättelse på en ålderdomligt språk, som jag anpassade det till vår tids språknormer. Kanske någon av våra kära läsare kan lösa denna gåta för mig och för alla andra som är förtjusta i lindar.

 Av Daniel Onaca, som, just nu, betraktar lindarna, framför sitt fönster, och njuter av en varm kopp lindté i kvällens tystnad.

 

2 kommentarer

Under Att berätta

Taggat som , , ,

by | 20 maj 2013 · 12:30

Änglar och demoner (2)

Scilla

Änglarna som bor i himlen är rangordnade i tre (somliga säger att det är fler) grupper. Deras ledare är ärkeängeln Michael. De går omkring iklädda långa vita särkar i väntan på Guds order. Nattetid bär de facklor och dansar runt den Allsmäktiges tron. Efter midnatt börjar de sopa världen ren från onda andar. Då flyr dessa och gömmer sig i gravar eller i helvetet, innan tuppen hinner gala.

En del rumäner tror att alla vänsterhänta människor tillhör Djävulen. Denna tanke bestrids dock av andra, men alla är överens om att de människor som har en stark ängel vid sin sida är orädda av sig. De oturliga som skyddas av en svag ängel, följs av en stark djävul. Oavsett hur stark en skyddsängel är, försöker den ofta varna människan genom att avslöja framiden för henne i sömnen. Men för att kunna ta emot ett sådant budskap måste man sova på höger sida. Den som sover på den vänstra sidan plågas av mardrömmar. Om en människan har en önskan är det bra att anförtro sig till sin skyddsängel och ber den om hjälp. När hon dör, tar ängeln själen och bär den till himlen. Men bara om hon har gjort goda gärningar under sitt jordeliv.

Varje lördag går änglarna och biktar sig inför Gud. Den som har begått någon synd blir straffad. Straffet är olika från fall till fall, ibland ganska hårda. Så hände till exempel med ängeln som blev kär i en människoflicka. Den blev förvandlad till en stjärna. Men för att den inte lugnade sig, utan forttsate blinka (på ett utmanande sätt, kanske – m.a.) straffades den på nytt. Sankte Per störtade den syndige ner på jorden. Dess fall var så hårt att den himmelska varelsen gick i tusen bitar. Ur dessa skärvor föddes små, stjärnliknande blommor som på rumänska heter „scânteioare”  (= små gnistor) och på svenska kallas scilla.

hört av Daniel Onaca och förmedlad med hjälp av sin skydsängel

2 kommentarer

Under Folktro och traditioner

Taggat som , , , ,

by | 13 maj 2013 · 8:46

Änglar och demoner (1)

Ekoxe

Ekoxen

Det sägs att världen blev skapad av Gud och Lucifer tillsammans. Detta är förklaringen till att det finns både goda och onda ting på jorden. När verket var avslutat gick vår Herre och tvättade sina händer, så som vi alla gör efter arbetet. Av vattenstänken som uppstod vid det tillfället föddes änglarna. Lucifer såg vad som hände och då, tvättade även han sina händer. Avundsjuk och ambitiös, som han är, stänkte han en massa vatten omkring sig. Följden blev att det skapades flera djävlar än änglar.

I början fanns det ingen skilland mellan de två skarorna. Förutom den att änglarna var vita till färgen, och djävlarna var svarta. Alla bodde i himlen och var och en lovprisade sin egen herre. Änglarna tjänade Gud, medan djävlarna prisade den Onde. Då kände vår Herre att Han inte ville att hans folk skulle beblandas med de andra. Därför steg Han upp och bosatte sig i den nionde himlen. Lucifer, som önskade härska över hela jorden, blev kvar med sina hjälpare på första våningen himlen.

Gud, i sin stora barmhärtighet, tilldelade sedan varje människa en skyddsängel. Den skulle lära henne att göra goda gärningar och skyddade henne från onda ting. Vid ett tillfälle, så som alla vet, blev det strid mellan änglar och demoner. Änglarnas antal minskade dramatiskt. Då bestämde Gud att alla barn som dör innan de har hunnit fylla sju år, skulle omvandlas till änglar. För att obehindrat skall stiga upp till himlen, syr de rumänska mammorna barnens skjortor med en smal avlång springa i kragen.

Änglarna som hängde med i Lucifers uppror kastades ner i helvetet. De som vägrade sela hästarna för Elie eldvagn förvandlades till stora hornprydda insekter. En sådan flygande varelse kallas på rumänska rădaşcă eller răgace. På svenska heter den ekoxe.

av insektsamlaren Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Taggat som , , , , , , ,

by | 06 maj 2013 · 12:04

Två rumänska sagor om vårblommor

 

Fåraherdens gåva

En rumänsk legend förtäljer om en prinsessa som var så vacker att till och med solen dröjde sig kvar på himlen för att titta på henne. När flickans mor var gravid med henne, kom en främmande bondkvinna och gav henne ett fång vilda blommor. Drottningen, som älskade blommor, tog emot dem  och luktade ofta på dem. Kanske detta var skälet till att den unga flickan var förtjust i blommor hon också. Hon brukade ofta gå ut och vandra på ängar och i skogen sökandes efter sällsynta växter.

En gång gick prinsessan vilse. Då träffade hon en ung fåraherde som spelade på sin flöjt. Prinsessan bad herden att visa henne vägen tillbaka. När de två kom fram, undrade flickan om hon kunde få hans musikinstrument eftersom hon blev så förtjust i dess toner. Den unge mannen kunde inte vägra prinsessans önskemål. Han ville inte göra henne besviken. Han skänkte henne den och sedan skildes de åt.

 Prinsessan var glad över sina blommor och över herdens gåva, pojken var nöjd över att han gjorde prinsessan glad. Efter ett tag, dock, greps han av en oförklarlig sorg. Ledsnaden växte i hans hjärta dag för dag. Den unge mannen kunde inte säga om det var kärleken till prinsessan eller längtan efter sin flöjt, som gjorde att han kände sig så. Till slut blev smärtan så stor att den överväldigade honom. Pojken fick tårar i ögonen. De trillade nerför hans kinder och föll ner i gräset. Där försvann de inte, utan förvandlades till små vackra blommor som vi kallar liljekonvaljer.

Liljekonvalj

Kungasonens jakt

En annan legend berättar om en kungason som gick på jakt ut i skogen. På en trädgren någonstans såg han plötsligt en ovanlig fågel. Mărgărit spände bågen och hans pil träffade den. Då började fågeln tala till honom:

— Oh, min käraste, varför sköt du mig? Jag blev lovad dig som hustru och kom just dig till mötes. Men jag hann inte berätta om det förrän du skadadade mig till döds.

Efter detta, släppte den bevingade varelsen ner en vigselring och flög sin väg. Kungasonen följde bloddropparna som den lämnat efter sig och kom fram till en kärr. Där slutade spåren. Den unge mannen satte sig där på stranden och började gråta. Av hans tårar föddes några små vita blommor som på rumänska hetter lăcrimioare (= små tårar) och på svenska liljekonvaljblommor.

Av vårblomsters älskaren Daniel Onaca

2 kommentarer

Under Att berätta

Taggat som , , , , , ,

by | 28 april 2013 · 21:51

Himlens tullar

Tullen

Varje folkslag har sina egna föreställningar om människans öde efter döden. I den rumänska folkloren sägs det att det finns några osynliga tullportar mellan himmel och jord. Människans själ måste passera dem för att komma till Paradiset. Efter var och en rinner en flod. Det råder delade meningar om deras antal. En del säger att det är 7 stycken, andra påstår att det rör sig om 9, medan ytterligare andra hävdar att floderna är 12 till antalet. De flesta tror att det är 24 floder eller till och med 99.

Portarna är igenbommade och var och en av dem avser en bestämd sorts synder. Så finns till exempel drinkarnas tull, de girigas, lögnhalsarnas, tjuvarnas, mördarnas tull och så vidare. När en människosjäl kommer fram till en av dessa barriärer, poppar det upp några små djävlar och stoppar den. Sedan kommer deras ledare bärandes på en stor liggare. På dess svarta sidor står det skrivet med vitt bläck människans synder som rör just den tullen. Sedan dyker människans skyddsängel upp, som även han bär på en liggare. Den har vita sidor där den dödes goda gärningar står noterade med svarta bokstäver.

Ledardjävulen och ängeln läser ur var sin bok, medan en av de andra djävlarna håller en vågskål och väger människans gärningar. Om hans synder är stora, tar tullens djävlar hans själ och för den till helvetet. Om människan inte hade begått just den sortens synder som förtullas vid respektive gränsport, så släpps den igenom. Innan den reser vidare, måste den sjunka ner i tullens flod för att helt renas. Först efteråt får själen vandra fritt till nästa station. Där blir den utsatt för samma byråkratiska procedur.

Om själen har klarat alla tullarna, återstår en sista prövning och den svåraste av alla. Den måste gå över himlens spång som leder till Paradisets Port. Den är smal som fingernageln och vass som knivsudden. I fall att någon syndig själ lyckades blir släppt genom tullstationerna ändå, blir den definitivt stoppad här och störtas ner i avgrunden. Där hörs drakarnas och bestarnas vrål. De står och stampar därnere, intill en dånande, svavelluktande gejser som utgör ingången till helvetet.

Om människan var oskyldig undgår hans själ fallet, men helt utan bekymmer går den inte heller. Vid halva vägen på spången möts den av en katt och en hund. Katten antastar själen med avsikt att fördärva den genom att fresta den med världsliga nöjen. Hunden däremot kommer till själens undsättning och försöker hindra kattens uppsåt.

Till sist kommer en himmelsvakt fram och synar själen. Om den har ett mynt med sig, släpps den fri till Paradisets Port som vaktas av Sankte Per. Detta är anledningen till att rumänerna brukar stoppa ett mynt och ett vaxljus mellan den dödes fingrar. Myntet är till för att ”muta” vakten och ljuset för att den skulle se den smala spången över helvetets gap. Väl inne i Paradiset, ser själen en vattenbrunn, under ett majestätiskt äppelträd som alltid står i full blom. Bredvid brunnen sitter Gudsmoder och bjuder själen att dricka ur glömskans vatten för att slippa bli plågad av längtan efter jordelivet.

Av jordresenären Daniel Onaca

4 kommentarer

Under Folktro och traditioner

Taggat som , , , , , , , , , ,

by | 13 mars 2013 · 17:04

Solen och draken

Sol och drake

Det berättas att en gång, för länge sedan, omvandlades solen till en vacker flicka och steg ner på jorden. En ond drake såg den fagra varelsen och rövade bort henne. Från den dagen upphörde alla fåglarna i skogen att sjunga, barnen glömde sina lekar, ungdomarna sina glädjeämnen och hela världen sjönk i djup sorg. Utan sol på himlen fanns ingen glädje på jorden.

En ung och orädd man såg allt detta, men han nöjde sig inte med att betrakta denna bedrövelse, utan han bestämde sig för att ingripa och ställa sakerna till rätta. Den unge mannen sökte upp drakens boning och, när han kom dit, utmanade han besten till tvekamp. Vår hjälte vann över draken och befriade  flickan. I nästa stund for hon snabbt till himlen och omvandlades tillbaka till sol. Hon började skänka ljus och värme till jorden igen på det sättet blev det vår.

Människorna fick sin glädje tillbaka, men den tappre unge mannen blev kvar i drakens palats. Han skadades svårt under kampen och till slut gav han upp sin sista suck. Hans blod droppade på det vita snötäcket. På de ställena smälte snön och ur jorden dök det upp små vita blommor – de som vi idag kallar för snödroppar.

Folken på Balkan helgar än idag den tapre mannens bedrift genom en speciell handling. De binder ihop två blommor: en röd och en vit. Den röda står för blodets färg, medan den vita symboliserar  snödropparna som växte ur jorden där hjältens bloddroppar föll.

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Taggat som , ,

by | 02 mars 2013 · 21:57

Våren och de föräldralösa barnen

Våren

I den rumänska folkloren är årstiderna fyra älvor som bor i himlen. De är oerhört vackra allihop, men mycket olika till sinnet. Den yngsta av dem, Våren, är ganska förvirrad och rastlös. När hon stiger ner på jorden, väcker hon alla djur ur sin dvala, ruskar upp träden och skänker nytt liv åt blommorna på ängen. Överallt där Våren drar förbi kommer hon med ljus och värme. Trädknopparna brister ut på grenarna och småfåglarna börjar kvittra. Men det händer ofta att hon ändrar sitt sinnelag och då samlas moln på himlen och vädret blir dåligt. Ingen vet var Våren bor, när hon vistas på jorden. En del tror att hon övernattar i ett glaspalats som vaktas av tre pager – Mars, April och Maj – i tur och ordning.

Snödroppe

Enligt legenderna levde en gång en man som hade åtta barn. En vacker dag dog hans maka och han gifte om sig. Den nya husmodern tyckte inte om sin mans avkomlingar. Hon betedde sig illa mot dem och skällde ofta på dem. Som följd av detta lämnade barnen föräldrahemmet och gick sin väg. De spred sig i alla fyra vädersträck, Efter ett tag blev barnens pappa ångerfull och gick för att leta upp dem. Han letade och letade, men hittade dem aldrig för de hade förvändlats till blommor. Av all sorg som pappan har samlat på sig, brast hans hjärta och även han förvandlades till en liten blomma. Vi kallar den för snödroppe.

Av sol- och vårälskaren, Daniel Onaca

2 kommentarer

Under Att berätta

Taggat som ,

by | 27 november 2012 · 12:04

Gumman som skrämde djävulen

Inspirerad av Per Gustavssons uppmaning om att berätta folkliga vitsar vill jag återge en gammal rumänsk historia.

 

I en liten by någonstans levde ett ungt par. Mannen och kvinnan var nygifta och de älskade varandra mycket. Djävulen, avundsjuk som han var, försökte på alla sätt och vis förstöra deras familjelycka, men utan framgång. Medan han satt och funderade, vilken fanskap han ska hitta på råkade en gammal gumma gå förbi. Hon såg honom och frågade hur det var fatt. Då berättade djävulen om sitt bekymmer.

— Det kan inte vara något stort uppgift att lösa, sade kärringen! Om du lovar mig ett par gula skor som lön, hjälper jag dig.

Hin onde gick med på det och gumman släpade sig fram till huset där det nygifta paret bodde. Hon träffade kvinnan i huset och bad om att få tjänst som piga. Matmor tog emot henne. Käringen visade stor iver och hängivenhet i hemmets sysslor. Hon låtsades vara så vänlig att hon vann den unga kvinnans förtroende.

En dag berättade käringen en hemlighet för husfrun: om hon ville att hennes kära man alltid skulle älska henne så som han gjorde nu, då måste hon utföra en viss handling. Hon bör ta en rakkniv och skära bort fyra hårstrån från hans huvud. Dessa hårstrån skulle gumman lägga ut i månljuset och därmed var saken klar! Kvinnan lovade att följa gummans råd. Hon älskade ju sin man och ville bevara hans kärlek för alltid. Samma dag passade satkärringen på och berättade för mannen i huset att hans fru ämnade skära halsen av honom med rakkniven. Mannen trodde henne inte, men gumman svor att hon talade sanning:

— Om du inte tror på mig, låtsas att du sover ikväll, när du lägger dig och du ska själv se, vad som händer, sade gumman!

Mannen gjorde så som hon sade. Han lade sig och låtsades sova, men när han såg att hans kära hustru tog fram rakkniven, satte han sig rakt upp i sängen. Han började skälla ut den stackars kvinnan. Frun i sin tur försökte försvara sig och skrek tillbaka. Därmed var bråket mellan makarna i full gång!

Åldringen lyckades med sitt uppsåt. När djävulen såg hennes listighet, vågade han inte närma sig henne mer. Han fick dock ge käringen de gula skorna som de kom överens om. Då hängde han dem i en lång stör som han räckte fram till henne. Så rädd blev Den onde av den sluga räven till gumma!

 

Det sägs att en av vitsarnas funktion är att ställa saker till rätta genom att göra narr av maktens representanter: präster, domare, bojarer (godsägare) etc. Man undrar, vad man kunde uppnå genom att förlöjliga en gammal kvinna?! Någon skulle svara att i en historia som den här var det inte personen som åsyftas, utan hennes listighet. Då invänder jag: är inte just med listens hjälp som vitsarnas (och sagornas) hjältar lyckas utföra sina uppdrag? Vad ligger då bakom uppkomsten av en sådan typ av vitsar?

Min teori är att vitsarna gör narr inte bara av mäktiga personer, utan även om de svaga! Det kan verka elakt sagt, men jag är nästan övertygad att så är fallet. I byarnas konservativa världsföreställning fanns inte plats för avvikelser. Alla som inte var som de flesta utgjorde potentiella mål för hån. Bland dessa fanns alla slags minoriteter: maktens representanter för det första, men även gamlingar, zigenare, ensamma människor eller personer som led av något slags lyte. Det var inte någon snäll munter värld som gav upphov till dessa folkliga produkter!

av Daniel Onaca,  avvikande Burserydsboende

8 kommentarer

Under Att berätta

Taggat som , , , , , , , , , , , ,

by | 19 november 2012 · 13:10

De fyra krafterna som vinet döljer

 

När den gamle Noah ville plantera vinrankan, kom djävulen och frågade honom om han fick lov att hjälpa till. Den hedersamme mannen accepterade det och då gick djävulen och hämtade ett lamm. Han slaktade den och stänkte ner vinrankans rot med djurets blod. Sedan gick den grymme hjälparen och hämtade en gris. Han gjorde samma sak med grisens blod. Sedan gick djävulen och hämtade ett lejon och till sist en apa. Även dessa djur slaktade han och använde deras blod till att stänka gamlingens vinranka. Stackars Noah bara stod där och inte förstod meningen med den ondes gärning.

Det som hände var att krafterna av dessa fyra djur trängde in i vinrankans innersta. Följden blev att även vinet bevarar dessa fyra egenskaper. Det förändrar människan som dricker på så sätt att först blir hon mild som ett lamm, sedan ovårdad som en gris, sedan tapper som ett lejon och till sist, löjligt som en apa. Ingen kan ändra denna lag, förutom den som vet hur man dricker med måttfullhet.

Av vin- och sagonjutaren Daniel Onaca

4 kommentarer

Under Att berätta

Taggat som , , ,