Två rumänska sagor om vårblommor

Fåraherdens gåva

En rumänsk legend förtäljer om en prinsessa som var så vacker att till och med solen dröjde sig kvar på himlen för att titta på henne. När flickans mor var gravid med henne, kom en främmande bondkvinna och gav henne ett fång vilda blommor. Drottningen, som älskade blommor, tog emot dem  och luktade ofta på dem. Kanske detta var skälet till att den unga flickan var förtjust i blommor hon också. Hon brukade ofta gå ut och vandra på ängar och i skogen sökandes efter sällsynta växter.

En gång gick prinsessan vilse. Då träffade hon en ung fåraherde som spelade på sin flöjt. Prinsessan bad herden att visa henne vägen tillbaka. När de två kom fram, undrade flickan om hon kunde få hans musikinstrument eftersom hon blev så förtjust i dess toner. Den unge mannen kunde inte vägra prinsessans önskemål. Han ville inte göra henne besviken. Han skänkte henne den och sedan skildes de åt.

 Prinsessan var glad över sina blommor och över herdens gåva, pojken var nöjd över att han gjorde prinsessan glad. Efter ett tag, dock, greps han av en oförklarlig sorg. Ledsnaden växte i hans hjärta dag för dag. Den unge mannen kunde inte säga om det var kärleken till prinsessan eller längtan efter sin flöjt, som gjorde att han kände sig så. Till slut blev smärtan så stor att den överväldigade honom. Pojken fick tårar i ögonen. De trillade nerför hans kinder och föll ner i gräset. Där försvann de inte, utan förvandlades till små vackra blommor som vi kallar liljekonvaljer.

Kungasonens jakt

En annan legend berättar om en kungason som gick på jakt ut i skogen. På en trädgren någonstans såg han plötsligt en ovanlig fågel. Mărgărit spände bågen och hans pil träffade den. Då började fågeln tala till honom:

— Oh, min käraste, varför sköt du mig? Jag blev lovad dig som hustru och kom just dig till mötes. Men jag hann inte berätta om det förrän du skadadade mig till döds.

Efter detta, släppte den bevingade varelsen ner en vigselring och flög sin väg. Kungasonen följde bloddropparna som den lämnat efter sig och kom fram till en kärr. Där slutade spåren. Den unge mannen satte sig där på stranden och började gråta. Av hans tårar föddes några små vita blommor som på rumänska hetter lăcrimioare (= små tårar) och på svenska liljekonvaljblommor.

Av vårblomsters älskaren Daniel Onaca