Äntligen! Nu kan vi glädja alla intresserade som frågat efter en ny högskolekurs i muntligt berättande. Vårterminen 2012 startar en ny grundkurs. Precis som tidigare kommer det att handla om både berättandet i teori och praktik.
Alla uppgifter om kursen hittar du på vår hemsida.
Välkommen till en spännande, rolig och lärorik vår.
Per Gustavsson
Jag berättade tidigare att gården jag bor på, Brattefors, i många år lytt under Anfasteröds gård, en gård med anor från 1100-talet. Brattefors ligger vid foten av ett 105 meter högt berg, Örnekulle knalt, som är våldsamt brant västerut mot byn. Det går en gammal sägen om berget, en sägen som återfinns i olika varianter på många orter i vårt land:
På 1590-talet regerade Björn Månsson på Anfasteröd, det talades om honom att han härstammade från ”rasar” = jättar, och han var så stor, att lästen över vilka hans skor blev gjorda var 60 cm lång.
Han tillfångatog en gång en s.k. ”bergssmed” som han under jakt på Örnekulle knalt fann sovande på en avsats av berget med sin uddehatt bredvid sig och var därför synlig. Bergssmeden försökte lösa sig med löftet, att för Björn utföra allt smedsarbete denne ville begära, allenast Björn ville lägga råämnet därtill på ett visst överenskommet ställe.
Då Björn likväl ej fästade avseende vid hans anbud, hotade bergssmeden, att hans efterkommande på Anfasteröd skulle drabbas av olyckor och fattigdom. Men detta hot hjälpte ej heller, utan Björn förde honom i fängsligt förvar till Bohus fästning, tre gånger under färden bad bergssmeden för sin familj, men Björn lät sig icke bevekas.
En annan sägen berättar:
Bergssmedens hustru kom till Brattefors för att be om bröd och mjölk till sina barn då maken satt på Bohus fästing. Då folket på gården gav henne mat till barnen välsignade hon gården, innan hon med makens uddehatt i handen begav sig till Bohus fästning för att besöka honom. Samma dag försvann han ur cellen.
En variant av sägnen säger att hon inte fick någon hjälp här och därför tog en hästsko och kramade den i ena handen tills den blev en klump. Sedan förbannade hon båda gårdarna. Men vi som bor här på Brattefors vet att så inte var fallet, här är och har alltid varit gott att leva.
Men så långt som det går att följa dokumentationen tillbaka har alla ägarna till Anfasteröds gård drabbats av olyckor. Nuvarande ägare Anders Söderberg fick se huvudbyggnaden, d.v.s hans hem, brinna upp på 80-talet. Hans pappa fick ladugården nedbrunnen och på hans farfars tid drabbades gården av mul- och klövsjuka.
En tidigare ägare, av den berömda Macfie-släkten, ruinerades när han satsade stort på att exportera is till Skottland (!) Iisblock skickades i en trä-ränna från en högt belägen sjö ner till ett skepp vid kusten, första isblocket landande långt ut i havet och den andra bröt av masten på skeppet och när de väl lyckats lasta isblocken var de nedsmälta innan de ens lämnat svenskt farvatten. Förlusten tog livet av honom och hans syster tog över gården, hon blev sol-och-vårad och på det här viset fortsätter Anfasteröds historia.
Kerstin Thuresson
En anledning till att just sägnen om Ljungby horn och pipa blivit så välkänd är, förutom då att hornet och pipan finns i verkligheten, att berättelsen spreds i billiga skillingtryck, som gick ut i stora upplagor.
Det här exemplaret jag har utkom 1857 på Lundbergska boktryckeriet i Stockholm. Det är på 24 sidor och återger den relation av sägnen som Peter Julius Coyet skrev ner 1692. Coyet ägde vid den här tiden Ljungby, som slottet då. De många skillingtryck som återger sagor och sägner och utkom under 1700- och 1800-talen har säkert spelat en större roll för att sprida berättelserna runt om i landet än vad forskningen tidigare antagit.
Den som är intresserad av att tränga in i sägnen om det stulna hornet kan gå till Inger Lövkronas gedigna avhandling Det bortrövade dryckeskärlet från 1982. Bengt Järbe har skrivit om Ljungby horn och pipa i två häften av Handlingar angående Villands härad, XX och XXIV, 1963 och 1967.
Per Gustavsson
Du har säkert hört berättelsen om en man/riddare som rövar ett dryckeshorn från trollen. Den är en av de allra vanligaste sägnerna i Skandinavien och är knuten till många berg och kullar runt om i vårt land. I Bengt af Klintbergs sägenkatalog The Types of the Swedish Folk Legend har den nummer K91A. Den mest kända berättelsen i Sverige handlar om Ljungby horn och pipa.
Sägnen härör från medeltiden. Det allra äldsta belägget för sägnen återfinns i en likpredikan över Anna Trolle på Eds herrgård i Voxtorp socken några mil norr om Ljungby. Anna Trolle dog 1617 och likpredikan trycktes 1620. Den hölls av biskopen i Växjö Petrus Jonæ Angermannus och återges eftersom den förklarar hur trolleättens vapen (ett troll utan huvud) fick sitt utseende. Biskopen anger Anna Trolle som källa till berättelsen. Så här låter sägnen i sin ålerdomliga stavning.
Hwadh thet nampnet Trolle anlangar är så, effter hennes S. Frus egen berättelse, then H. Wälborneheet aff sina gambIa föräldrar tagit hadhe nemlige. För nyo mans ålder skedde at en merkeligh Gudhfruchtig Herre aff sama slecht på then tijdh bodde på Edh uthi Ösbo häradt, hwilken kyrkodagar aldrigh försummade när han om Jula otte drogh med h sit hoff til Wåxtorpa Kyrkio CHristi hugneligha födelse at begå, upsatte Satan sigh medh en hoop aff sine Andar, kom emoot honom lika som en brudaferdh wiliandes samma Gudztienst hindra. Då stelte Satan en j Jungfrus lichnelse fram, som kom medh itt dryckehorn och drack Herren till: Då undfick samme Herre hornet medh then wenstra handena och kastade drycken baak om sigh men hornet behölt han och medh högra handena grep til swerdet och j thet heliga nyfödda barns Jesu Christi Nampn högg til Jungfrun och skar hennes huffued aff och när han ifrå Gudztiensten tillbaka kom fanns samma Jungfrus licknelse liggiandes på wägen medh sådan skapnad som Trollers wapn ännu j många uthugne stenar fins. Til stadfestelse at så war hendt bleff samma horn förwarat uthi Nijo mand ålder thet hennes F.Welb. några gånger berättade sigh för then förra danska Fegden offta haffua j hender hafft hwilket war affsat medh 300 slagz fergor och kom samma horn i fiendens hender när Domkyrkian och wexio stadh aff the Danske Anno 1570 bleff affbrend hwilket sleckten icke (för gammalt witne skull) för några godz hade welat mista. Så synes thenna Relatio wäl selsam mädan anderna icke haffue been och kött en heller något suerd fruckta: Men så är och thet sant at Satanas en mästare är på Tusende sätt menniskian ifrå Gudztiensten hindra och henne förföra.
Kommer du ihåg mitt förra bidrag ur bokhyllan (28 aug) där en kyrkoherde beskriver hur den onde visar sig för en stackars flicka och en ond ande tar hennes kropp i besittning. Samma tanke att den onde förleder människan uttrycker biskop Angermannus nästan 200 år tidigare. Han finner berättelsen om det rövade dryckeshornet sällsam eftersom andar inte har ben och kött och därför inte heller fruktar svärdet. Det får Angermannus att betona att det är sant att Satan är en mästare i att förföra människan. Sägnen blir ett lärostycke om kampen mellan människan och satans anhang, mellan ljus och mörker, Gud och Djävulen.
Per Gustavsson
Ända sedan jag började med att berätta tillsammans med barn har vi hittat på fantasihistorier tillsammans. Om barnen skall tycka att det är roligt, är det viktigt att de lär sig vad en god historia behöver innehålla för att hålla ihop. Ett sätt för eleverna att lära sig detta är att man helt enkelt berättar och läser en massa. Då får de så småningom berättelsens struktur i ryggmärgen. Ett annat sätt är att ha en teoretisk lektion i dramaturgi, det brukar inte fungera något vidare. Då är det roligare att leka in kunskapen. Här kommer två lekar där man improviserar berättelser utifrån vissa ramar.
Sagan jag glömt
Jag ber barnen om hjälp för att kunna berätta sagan.
Exempel:
Det var en gång en person …men jag har glömt vem det var?
Han bodde…
En dag så hände något hemskt…
Som tur var…
Sedan den dagen…
I denna lek får barnen ropa fantasifulla svar rakt ut och jag snappar upp ett svar för att kunna fortsätta sagan. Innan vi vet ordet av har vi gjort en alldeles ny saga ihop. Samtidigt har barnen har lärt sig att en berättelse behöver bl a en person, en plats och ett problem.
Mål och hinder
Detta är en övning som visar på vikten av att en berättelse behöver mål, hinder och lösning.
Vi spelar upp denna lilla scen:
Person 1 låtsas att han går ut, korsar gatan och går fram till en tidningskiosk.
Person 2 står i kiosken och säljer en tidning.
Person 1 går hem med tidningen.
Slut på på scenen.
Jag frågar vad som saknas i berättelsen. Svaret blir att en Person 3 tas in för att skapa ett problem/hinder. Tex kan Person 3 vara en hund som ställer sig framför person 1 och spärrar vägen till kiosken. Person 1 måste nu lösa problemet. Hela klassen är med och kommer med olika förslag om problem och lösningar. Den som kommer med en idé får gå in och vara aktiv i scenen.
Mikael Thomasson
Byn Brattefors, som jag bor i, ligger ca en halvmil söder om Ljungskile och Ljungs församling har fem kyrkor varav den äldsta är Resteröds kyrka en bit norr om tätorten.
Resteröds kyrka är en mycket populär bröllopskyrka och brudpar från när och fjärran reser hit för att viga sig i den. Så har det alltid varit visar en gammal historia nedtecknad 1746 av Johan Oedman i sin ”Bahus-Lans Beskrifning”. Så här säger sägnen:
Två brudföljen var på väg till Restiröds kyrka. De möttes på kyrkbacken, men inget av följena ville vika för det andra varför ett rått slagsmål uppstod. Det gick inte bättre än att folk slog ihjäl varandra så till den milda grad att bara brudgummen på den ena sidan och bruden på den andra klarade sig. Dessa beslöt dock att äkta varandra och lät sig strax vigas.
Kyrkan är sevärd och berättar genom sitt utseende och sin fina interiör om en lång historia. Flera saker vittnar idag om kyrkans medeltida ursprung. Den uppfördes under 1100-talet och är en av få medeltida kyrkor där triumfbågen mellan långhus och kor har bevarats. Även dopfunten är medeltida, från 1100-talet. Originalet finns på Göteborgs stadsmuseum, men i kyrkan står en väl utförd kopia av den rikt dekorerade gamla funten, med drakar och flätmönster på det fyrkantiga karet. Dekorationerna på funtens sidor för oss tillbaka till den tidiga medeltidens bildvärld och personligen tycker jag att det är mycket intressant att hitta drakar på ett dopfunt i en kyrka i dag.
Kerstin Thuresson
På tal om fornminnen så planerar Berättarnät Väst i samarbete med Berättargruppen 3:e Vingen och Lysekils kommun att starta ett projekt med berättartillfällen vid hällristningar. Vi har fokuserat på den så kallade Skomakarhällen vid Backa mellan Brastad och Brodalen strax öster om Lysekil.
Hällen har fått sitt namn efter den 150 cm långa mansfigur med yxa i handen som dominerar hällen. Lokalbefolkningen har sett likheter mellan ristningens yxa och en skomakarhammare och därför kallat honom för Skomakaren.
Hällen är unik på många sätt, dels är motiven ovanliga och dels är de ovanligt tätt huggna, man har dessutom gjort nya motiv över de gamla, t.ex. har Skomakaren huggits rakt över ett skepp som ser ut att segla rätt in i hans mage. Ett ovanligt motiv på hällristningar är fåglar, men här finns 10 st. Även vagnar är ovanliga och på skomakarhällen finns det två stycken och de är dessutom är olika varandra. Det finns tre forntida plogar och skeppen på hällen är helt unika med ”öron” på stävarna.
Det går inte att åldersbestämma hällen med hjälp av landhöjningen då den redan under bronsåldern låg 25 meter över havet, men man tror att de äldsta figurerna är huggna ca 1700 f Kr och att man sedan huggit in nya under 1000-2000 år. Skomakarhällen ligger längs en gammal byväg och det finns flera hällristningar längs vägen.
Under sommaren har kommunen byggt en ramp vid hällen så nu finns det både sitt-och ståplatser samt ett par platser för berättare och eldfat.
Berättelser vid Hällen beräknas starta under våren – sommaren 2012.
Kerstin Thuresson
Under Att berätta
Övningar som tränar lyssnandet
Tränar lyssnandet gör man i alla berättarövningar, men jag vill ändå lyfta fram dessa två.
Sagonystanet
En gammal beprövad övning i ny variant.
Ta ett antal garnstumpar i olika färger, ca en meter långa. Bind ihop stumparna så du får ett långt rep. Börja sedan improvisera en saga – och nysta samtidigt upp garnet – tills din garnstump tar slut, då måste du lämna över till nästa barn som fortsätter sagan. Om du har lika många garnstumpar som barn, kommer det sista barnet avsluta sagan samtidigt som garnet är färdig nystat. Övningen sätter gränser för pratarna och sätter lite press på de tysta. Samtidigt kan berättaren i viss mån styra hur länge man vill berätta , genom hur fort han/hon nystar upp.
Detta är en fantasiövning och en lyssnarövning.
Berätta vad du hört
Ligg stilla på golvet. Blunda, lyssna till ljud
1.Utanför huset,
2. Utanför rummet,
3. I rummet,
4 . I er själva.
Efter varje moment får barnen berätta vad de tror sig hört. De har alltid rätt.
Mikael Thomasson
Under Att berätta, Pedagogik
Under hösten kommer jag då och då att på bloggen publicera utdrag ur böcker i bokhyllan. Det blir både skämt och allvar, märkvärdigheter och tänkvärda ting. Om det blir någon gemensam nämnare i bidragen vet jag inte riktigt, men mycket kommer att fokusera kring folktro och spegla föreställningar och tankar i en gången tid. Jag koncentrerar mig på svårtillgängliga och ofta helt okända skrifter.
Jag börjar med kyrkoherde Pehr Tollesson skrift om skomakardottern Sara Stina Schultz som var besatt av en ond ande. Skriften utgavs 1828, 7 år efter Tollesons död. Tollesson var född i Åseda i Kronobergs län 1747 och prästvigdes 1771. Han utnämndes till hovpredikant 1792 och blev kyrkoherde i Närtuna och Gottröra 1793. Han karakteriseras som folkpredikant och sägs ha varit en ganska lärd och beläst man.
Tollesson var själasörjare på Davwiks hospital och det var där han 1783 träffade på den sjuka skomakardottern. Så här skriver Tollesson:
Hon sade sig hafwa en så stor och besynnerlig kärlek till den Onde, att hon aldrig kunde låta bli att tänka på honom, och med ett slags förtjusning umgås med honom både när- och frånvarande. Också berättade de, som woro beständigt omkring henne, att hon ofta i största hast af en oemotståndlig drift sprungit ut, likasom för att tala med någon, hörde henne ropas wid namn och sågo den Onde i hwarjehanda skepelser, än som en stor svart hund, än som en wälklädd herre, än som en fogel o.s.w.; hwarjemte de ock hörde honom än bulta, än tjuta, än raspa på wäggarne, än på annat sätt gifwa sin närwarelse tillkänna; försäkrandes de, att de alltför wäl kunde åtskilja hans bullrande tillställningar ifrån allt hwad eljest wanligt plägar förefalla.
Jag efterfrågade orsaken och anledningen till allt detta, och då berättade hon, att när hon war på 6:te året gammal, hade hon af sin fader, som då bodde i Stockholm, och emot henne skall warit mycket sträng, en gång blifwit skickad till en bagarebod med en Plåt- eller Niodalers-sedel, att derföre köpa bröd. Denna sedel hade hon tappat, och af fruktan att derföre blifwa på det hårdaste straffad, hade hon då i sin ångest tänkt kasta sig i sjön. I detta sitt uppsåt går hon till bryggan wid Nybrohamnen, och der möter henne en wacker rödklädd herre, som strax tilltalar henne med mycken godhet, säger sig weta hwad hon ärnade göra, warnade henne, gaf henne igen sin förlorade sedel, och lofwade att, om hon framdeles wille komma i hans tjenst, älska och lyda honom, skulle hon få mycket godt och ingen widare nöd behöfwa lida.
I den här beskrivningen känner vi igen bekanta sägenmotiv, både hur den onde uppenbarar sig i olika skepnader och att ett kontrakt ingås med den onde.
Tollesson beskriver ingående Sara Stinas tillstånd. Idag skulle vi närmast säga att hon var psykotisk och drabbad av hysteri, som kännetecknas av obalanserade lynnesutbrott och krampanfall.
Det är intressant att se hur sägendiktningen används för att förklara och förstå verkligheten, samtidigt bekräftas på nytt giltigheten i den kollektiva folktron. I det här fallet är det dessutom en studerad präst som lägger ut texten.
Hur gick det för Sara Stina? Genom Guds ord och nåd (och också ris) lyckades Tollesson befria henne från den onda andens makt över henne. Hon lämnade Danwiken men ”skall likwäl sedan efter någon tid fallit in i liderlighet och kommit på Spinnhuset” men senare kommit till Köpenhamn, där hon dog på 1790-talet.
Tollesson är medveten om att en del håller håller det ”för widskepligt, löjligt och orimligt att tro” att den Onde kan inta någons kropp. Men själv är han ”fullkomligt öfwertygad” att det har hänt och att det kan hända igen.
Per Gustavsson
Brunskog socken är värd en resa om man är intresserad av magiska träd.
Pengatallen i Vikene. Besökaren stoppade in ett mynt i springorna i barken för att bland annat bli kvitt sjukdomar.
Nolbytallen, som folk satte bort tandvärk i. Även här har man slagit in mynt i tallen för att bli av med sina åkommor. Barn sprang barfota runt tallen på Vårfrudagen.
Per Gustavsson
Sagobygdens Blogg 