Söndagen den 4 september var jag som representant för Berättargruppen 3:e Vingen medbjuden på Bohusläns Hembygdsförbunds årliga kustträff för de kulturarvsföreningar som har maritim inriktning i sin verksamhet. Jag skulle prata om en del av vårt immateriella kulturarv, nämligen de muntliga berättelserna i allmänhet och sägnerna i synnerhet, jag skulle även tipsa föreningarna om hur man kan ta in dessa i sin verksamhet.
Träffen ägde rum på Bassholmen en liten bit utanför Dragsmark i Uddevalla kommun. Bassholmen är populär för tre saker; ett omtyckt vandrarhem, ett spektakulärt betessläpp av hingstar på våren och ett mycket fint träbåtsmuseum som drivs av föreningen Allmogebåtar.
Föreningen Allmogebåtar arbetar för att bevara våra gamla nordiska båttyper, samt fiskar- och båtbyggartraditionerna runt dem och vi fick en innehållsrik guidning och historik om platsen som en gång varit både råoljekokeri och båtvarv.
Därefter var det min tur att i en trevlig sjöbod börja berätta. Alla lyssnade med spänning och intresse, men när jag började prata om folktrons väsen såsom, havsrå, håvål, sjöfolk och skeppstomtar fick jag reda på, att jag inte visste vad jag pratade om för ”när man förr i tiden var på sjön fanns det bara två saker att lita sig till, nämligen Gud och sig själv och sådant där prat om olika figurer hade de då aldrig hört talas om”.
Jag blev tämligen ställd och överrumplad och mina försök att påtala att folktron nog levde parallellt med gudstron föll inte i god jord. Det blev tyvärr ingen diskussion om ämnet utan en tryckt stämning lade sig över övriga deltagare och jag vet ju Schartaus ande vilar tungt över flera av de små fiskesamhällena framförallt ute på öarna, men kunde ändå inte riktigt förstå rädslan för folktron.
Är det någon annan som kan det?
Kerstin Thuresson
Sagobygdens Blogg 
Med detta avslutar jag min tid som gästbloggare och tackar för mig, det har varit väldans roligt.
Hej Kerstin
Eftersom jag har haft flera utställningar med målningar om nordiska folktro väsen så har jag ett antal gånger upplevd samma sak.som dig.Första gången blev jag helt ställd.Jag upplevde det underlig att någon skulle uppfatta mina snälla tomter och troll som farliga demoner.Men jag tänkte på saken, då den nya religionen kristendomen blev infört i norden skulle det bara vara en gud så gamla guder och gudinnor och alla sortens naturväsen blev feiat över på satans sida och skulle bekämpas..Det riktigt underliga er att vissa tycker detta fortfarande och inte kan se den nordiska folktron som ett mycket intressant kulturarv..
Nu mera er jag förbered ,och tar inte detta så högtidigt.Men jag förstår dig så väl man tänker inte att detta är farligheter för vissa,
wenche
Tack Wenche!
Jag fick ett liknande svar av Ebbe Schön igår kväll när han var och pratade om folktro på Bohusläns Museum i Uddevalla, han sa även att folktron och gudstron många gånger samverkade, till exempel så kunde man få ut bergtagna flickor genom att en präst kom och sjöng psalmer utanför berget.
Just detta har jag funderat mycket på, kyrkans dubbla ställning.Efter att ha läst många sägen så tycker jag att det verkar som kyrkan under medeltiden blåser på människornas rädsla för trollen och andra naturväsen för att knyta människorna närmare till kyrkan. Kyrkklockor och präster kan hjälpa bergstagna.Har man kors om halsen och psalmbok i handen kan man klara sig från trollen i skogen. När barnet är döpt är man trygg för onda naturväsen osv. detta skulle ju betyda att kyrkan trodde att alla dessa naturväsen fanns i verkligheten. Prästerna hade ju utbildning och det är konstigt att inte någon ställde sig upp och sa att bönderna hade ingenting att vara rädd för.
Om det är någon som har funderat på detta, så hade det varit trevligt att veta.
Intressant! Jag upplevde något liknande en gång i Kanada, när ett vänligt äldre par tackade mig så mycket för ”de andra” historierna. Den nordiska skapelsemyten jag berättat kunde de dock tyvärr inte hålla med om – ”Because we beleive in True Creation”. Men det skulle vara intressant att höra om ni från Sagomuseet som varit på Färöarna har någon erfarenhet av om oknytt och folktro får samsas med kristendomen där? För där är man väl också religiös på liknande sätt som bland många öbor och fiskarbefolkningar?
Min känsla är att både religionen och folktron är mycket mer levande på Färöarna än här. De allra flesta tycks klara av att tro på både jesus och väsen. Det beror säkert på att man lever så nära naturen, då behövs både gud och folktro
Mikael
Att det behövs både gudstro och folktro när man bor och lever när naturen tror jag är ett faktum på de allra flesta platser, kanske jag bara råkade på en ovanligt tjurig sälle som egentligen var ute efter något annat?
Intressant ämne i vilket fall som helst och jag har konsulterat Ebbe Schön, Ulf Palmenfelt och Per G i ämnet och fått liknande svar från alla tre.
Ebbe Schön påminde mig dessutom om den fejd han råkade ut för i samband med att adventskalendern Trolltider skulle sändas, då reagerade ju Livets Ord väldigt kraftig.
Minns ni?