27 augusti skrev jag om pengatallen i Vikene i Värmland. Läs här om pengaträd i Storbrittanien. Här kan man verkligen prata om sådana träd.
Per Gustavsson
Ur bokhyllan: Hågkomster från hembygden
Sägner användes för att uppfostra, undervisa och varna. Men vi får inte glömma bort att många berättades helt enkelt för att de var roande berättelser.
En fin bild av hur berättandet kunde gå till på 1700-talet ger Samuel Ödman i den klassiska skildringen Hågkomster från hembygden och skolan, som utkom 1830, året efter författarens död. Samuel Ödman var professor i teologi i Uppsala. I boken skildrar han ett gammaldags prästhus i Vislanda socken i Småland. Samuel Ödman föddes 1750 och växte upp hos morfadern, prosten Samuel Wiesel, som förde det gamla levnadssättet i prästgården från 1600-talet vidare. Detaljrikt beskriver Samuel Ödman husets tre stora folkfester: julen, ostmötet och slutligen humlekvällarna.
Kronobergs län har stark humleplantering, och i september månad utgjorde humleplockning aftonsysslan i de flesta prästhus. Med denna i sig själv icke roande förrättning efter en sträng dags arbete vid kornskörden hade forntiden förenat en liten lustbarhet. I skymningen upptändes en stor stockeld, medan drängarna inburo och framför spisen uppstaplade en stor hög humlerevor. Inom några få minuter satt hela huset omkring denna stapel att plocka humle. men såsom detta arbete, som flera aftnar å rad fortsattes till kl. 10 och 11, var mycket sömngivande, undfägnades sällskapet med öl, och för att hålla ögonen öppna ålåg var och en att förtälja någon saga ur forntiden. Från plockningen var ingen frikallad, utom prosten och hans fru. Men sagoförtäljningen öppnades av prosten och gick för varv till adjunkt, döttrar, drängar och pigor. Var och en hade berett sig därtill, och den, som hört något roligt, sparade det till humlekvällarna. Man trodde sig försatt i en isländsk aftonsamling. Husets sätt att umgås med tjänstefolket gjorde, att ingen tvekade frambära något av sitt förråd. Alla voro uppmärksamma på den talande, och då denne slutade sin berättelse, började den näst intill sittande med den vanliga prologen: Det var en gång etc.
Vid dessa sagor upptäcktes allmogens rådande esprit, och man kunde därav göra mången nyttig reflexion. I synnerhet gingo elaka styvmödrar för draget, vilka förtryckte en styvdotter, men framdrogo en egen, som dock alltid blev utan man. Därnäst kom ordningen till de rika, som immerfort bedrogos genom sin girighet, då den fattige under sin förnöjsamhet blev lycklig och omsider rik. Vidare förekommo munklegender, i vilka Sankt Per hade mycken beställsamhet att utdela sina gåvor. Var och en undfick av honom det han önskade, men de flesta önskningar voro ovisa och misslyckades. Omsider uppträdde stockdumma drängar, som bokstavligt uppfyllde sina husbönders befallningar och därmed åstadkom de tokigaste oredor. Man återgick även till fabeltiden, då djuren kunde tala, och lät dessa djur anställa överläggningar om sina ägares förhållanden. Jämväl inströddes vidskepelser om skogsrå, tomtegubbar m.m., som utvisade den ortens tillgivenhet för skrock.
I historieförrådet känner vi igen undersagor, kortare skämtsagor, legender, djursagor och traktens sägner.
Boken har under årens lopp utkommit i många upplagor. Den senaste utgavs 1997 av Historiska föreningen i Kronobergs län och ingår i samlingsvolymen Kulturbilder från småländskt 1700-tal. Den är mycket matnyttig eftersom historikern Håkan Nordmark utförligt kommenterar Ödmans skildring.
Per Gustavsson
foto: Steve Andersson från Linnés Råshult
Under Att berätta
Jättarna i Örnekulla knalt
Det finns fler sägner om gården jag bor på:
En piga här på Brattefors gård var alltid så trött och hängig. Henne matmor bannade henne och sa till henne att hålla sig inne på nätterna. Pigan beklagade sig å det värsta och menade att vem som helst nog skulle varit trött om dagen om man som hon tvingades att gå till jätten i Örnekulle knalt och sålla mjöl om nätterna.
Moran trodde inte sina öron. Visste inte tösen att en måste kavla upp ärmarna på lintyget om kvällarna?
Nä, det hade hon aldrig hört talas om, men den kvällen gjorde hon som matmor sagt, hon kavlade upp de långa ärmarna på sitt lintyg. Den natten fick hon sova ifred och blev kvar i sin säng tills vällingklockan ringde.
Jättens hustru däremot var alltid hjälpsam med folket i trakten. En gång låg det en liten unge i en vagga ensam i en av torpstugorna vid berget. Fadern var ute på dagsverke och moden var iväg och mjölkade deras två kor. När hon kom in i stugan fick hon se jättekvinnan ligga framstupa över vaggan och ge di åt barnet som en katta. Modern blev förfärad, men jättekvinnan sa åt henne att inte bli rädd.
– Denna gutt skall alltid klara sig.
Barnet, deras son, blev en stor stark karl som alltid var hjälpsam mot sina föräldrar och fick det gården att blomstra och de levde gott i många år.
Kerstin Thuresson
Tack Kerstin för att vi fått vara med dig i ditt Bohuslän. Snart hälsar vi en ny gästbloggare välkommen. Per Gustavsson
Berättarpedagogik 6
Att återberätta
När barn och unga får träna på att återberätta folksagor och sägner poängterar jag ofta följande saker:
Du kan aldrig göra fel
Gör historien till din egen
Försök minnas bilder, inte orden
Rita är bättre än att skriva
Om barn gör minnesanteckningar för att lära sig berättelsen, lockas de gärna till att försöka minnas de ord de skrivit. Det är jättesvårt och många riskerar att misslyckas. Bästa sättet för barn att lära in en berättelse är istället att rita den. Man kan rita och måla sagan på många sätt. Nedan beskrivs två :
Rita sagan själv
Barnen får ett papper där skall de rita sin berättelse. de delar in papperet i fyra till sex rutor.
Jag ber dem börja att rita sagans inledning för att sedan gå direkt till sista rutan och slutet.
Först därefter gör de i kronologisk ordning övriga händelser i sagan. Jag uppmanar dem att berätta för sin bordsgranne samtidigt som de skapar. När sagan är färdig ritad får man berätta den för en eller två kompisar , först med teckningarna framför sig och så småningom utan papperet.
Rita sagan tillsammans
Jag berättar en saga. Barnen får sedan välja att rita en händelse ur berättelsen. När alla är klara hjälps vi åt med att lägga ut teckningarna på golvet, i den ordning som de kommer i sagan. Barnen ställer sig sedan vid sin teckning och berättar i tur och ordning vad som händer på deras bild med egna ord, det får gärna hända mer än vad det gjorde när jag berättade. Om vi kommer fram till att några viktiga händelser saknas, får den som vill rita och berätta även den händelsen. Vi håller på några gånger tills vi är nöjda och tycker att vi tillsammans gjort sagan med egna ord.
Mikael Thomasson
I runornas underbara värld
Regin Debess från Fornminnessavn i Torshavn tolkar runorna på runstenen i Rörbro, Nöttja socken. Det är inte alltid lätt att vara runtydare. Så här står det:
Assur gjorde kummel detta efter Övind, fader sin.
Han var bland män oniding var unnsam med mat och ominnandes hat.
Gode bonden gudstro god hade.
Randi Meitil och Katrin Jacobsen har gått på skattjakt och funnit geocachen som är göms nära runstenen.
En härlig eftermiddag i Sagobygden. Och vädret var precis som på Färöarna. Ömsom regn, ömsom solsken.
Per Gustavsson
Folktro och gudstro
Söndagen den 4 september var jag som representant för Berättargruppen 3:e Vingen medbjuden på Bohusläns Hembygdsförbunds årliga kustträff för de kulturarvsföreningar som har maritim inriktning i sin verksamhet. Jag skulle prata om en del av vårt immateriella kulturarv, nämligen de muntliga berättelserna i allmänhet och sägnerna i synnerhet, jag skulle även tipsa föreningarna om hur man kan ta in dessa i sin verksamhet.
Träffen ägde rum på Bassholmen en liten bit utanför Dragsmark i Uddevalla kommun. Bassholmen är populär för tre saker; ett omtyckt vandrarhem, ett spektakulärt betessläpp av hingstar på våren och ett mycket fint träbåtsmuseum som drivs av föreningen Allmogebåtar.
Föreningen Allmogebåtar arbetar för att bevara våra gamla nordiska båttyper, samt fiskar- och båtbyggartraditionerna runt dem och vi fick en innehållsrik guidning och historik om platsen som en gång varit både råoljekokeri och båtvarv.
Därefter var det min tur att i en trevlig sjöbod börja berätta. Alla lyssnade med spänning och intresse, men när jag började prata om folktrons väsen såsom, havsrå, håvål, sjöfolk och skeppstomtar fick jag reda på, att jag inte visste vad jag pratade om för ”när man förr i tiden var på sjön fanns det bara två saker att lita sig till, nämligen Gud och sig själv och sådant där prat om olika figurer hade de då aldrig hört talas om”.
Jag blev tämligen ställd och överrumplad och mina försök att påtala att folktron nog levde parallellt med gudstron föll inte i god jord. Det blev tyvärr ingen diskussion om ämnet utan en tryckt stämning lade sig över övriga deltagare och jag vet ju Schartaus ande vilar tungt över flera av de små fiskesamhällena framförallt ute på öarna, men kunde ändå inte riktigt förstå rädslan för folktron.
Är det någon annan som kan det?
Kerstin Thuresson
Ny högskolekurs
Äntligen! Nu kan vi glädja alla intresserade som frågat efter en ny högskolekurs i muntligt berättande. Vårterminen 2012 startar en ny grundkurs. Precis som tidigare kommer det att handla om både berättandet i teori och praktik.
Alla uppgifter om kursen hittar du på vår hemsida.
Välkommen till en spännande, rolig och lärorik vår.
Per Gustavsson
Bergssmedens dom över Anfasteröds gård
Jag berättade tidigare att gården jag bor på, Brattefors, i många år lytt under Anfasteröds gård, en gård med anor från 1100-talet. Brattefors ligger vid foten av ett 105 meter högt berg, Örnekulle knalt, som är våldsamt brant västerut mot byn. Det går en gammal sägen om berget, en sägen som återfinns i olika varianter på många orter i vårt land:
På 1590-talet regerade Björn Månsson på Anfasteröd, det talades om honom att han härstammade från ”rasar” = jättar, och han var så stor, att lästen över vilka hans skor blev gjorda var 60 cm lång.
Han tillfångatog en gång en s.k. ”bergssmed” som han under jakt på Örnekulle knalt fann sovande på en avsats av berget med sin uddehatt bredvid sig och var därför synlig. Bergssmeden försökte lösa sig med löftet, att för Björn utföra allt smedsarbete denne ville begära, allenast Björn ville lägga råämnet därtill på ett visst överenskommet ställe.
Då Björn likväl ej fästade avseende vid hans anbud, hotade bergssmeden, att hans efterkommande på Anfasteröd skulle drabbas av olyckor och fattigdom. Men detta hot hjälpte ej heller, utan Björn förde honom i fängsligt förvar till Bohus fästning, tre gånger under färden bad bergssmeden för sin familj, men Björn lät sig icke bevekas.
En annan sägen berättar:
Bergssmedens hustru kom till Brattefors för att be om bröd och mjölk till sina barn då maken satt på Bohus fästing. Då folket på gården gav henne mat till barnen välsignade hon gården, innan hon med makens uddehatt i handen begav sig till Bohus fästning för att besöka honom. Samma dag försvann han ur cellen.
En variant av sägnen säger att hon inte fick någon hjälp här och därför tog en hästsko och kramade den i ena handen tills den blev en klump. Sedan förbannade hon båda gårdarna. Men vi som bor här på Brattefors vet att så inte var fallet, här är och har alltid varit gott att leva.
Men så långt som det går att följa dokumentationen tillbaka har alla ägarna till Anfasteröds gård drabbats av olyckor. Nuvarande ägare Anders Söderberg fick se huvudbyggnaden, d.v.s hans hem, brinna upp på 80-talet. Hans pappa fick ladugården nedbrunnen och på hans farfars tid drabbades gården av mul- och klövsjuka.
En tidigare ägare, av den berömda Macfie-släkten, ruinerades när han satsade stort på att exportera is till Skottland (!) Iisblock skickades i en trä-ränna från en högt belägen sjö ner till ett skepp vid kusten, första isblocket landande långt ut i havet och den andra bröt av masten på skeppet och när de väl lyckats lasta isblocken var de nedsmälta innan de ens lämnat svenskt farvatten. Förlusten tog livet av honom och hans syster tog över gården, hon blev sol-och-vårad och på det här viset fortsätter Anfasteröds historia.
Kerstin Thuresson
Ur bokhyllan: PS till Likpredikan över Anna Trolle och det bortrövade dryckeshornet
En anledning till att just sägnen om Ljungby horn och pipa blivit så välkänd är, förutom då att hornet och pipan finns i verkligheten, att berättelsen spreds i billiga skillingtryck, som gick ut i stora upplagor.
Det här exemplaret jag har utkom 1857 på Lundbergska boktryckeriet i Stockholm. Det är på 24 sidor och återger den relation av sägnen som Peter Julius Coyet skrev ner 1692. Coyet ägde vid den här tiden Ljungby, som slottet då. De många skillingtryck som återger sagor och sägner och utkom under 1700- och 1800-talen har säkert spelat en större roll för att sprida berättelserna runt om i landet än vad forskningen tidigare antagit.
Den som är intresserad av att tränga in i sägnen om det stulna hornet kan gå till Inger Lövkronas gedigna avhandling Det bortrövade dryckeskärlet från 1982. Bengt Järbe har skrivit om Ljungby horn och pipa i två häften av Handlingar angående Villands härad, XX och XXIV, 1963 och 1967.
Per Gustavsson
Ur bokhyllan: Likpredikan över Anna Trolle
Du har säkert hört berättelsen om en man/riddare som rövar ett dryckeshorn från trollen. Den är en av de allra vanligaste sägnerna i Skandinavien och är knuten till många berg och kullar runt om i vårt land. I Bengt af Klintbergs sägenkatalog The Types of the Swedish Folk Legend har den nummer K91A. Den mest kända berättelsen i Sverige handlar om Ljungby horn och pipa.
Sägnen härör från medeltiden. Det allra äldsta belägget för sägnen återfinns i en likpredikan över Anna Trolle på Eds herrgård i Voxtorp socken några mil norr om Ljungby. Anna Trolle dog 1617 och likpredikan trycktes 1620. Den hölls av biskopen i Växjö Petrus Jonæ Angermannus och återges eftersom den förklarar hur trolleättens vapen (ett troll utan huvud) fick sitt utseende. Biskopen anger Anna Trolle som källa till berättelsen. Så här låter sägnen i sin ålerdomliga stavning.
Hwadh thet nampnet Trolle anlangar är så, effter hennes S. Frus egen berättelse, then H. Wälborneheet aff sina gambIa föräldrar tagit hadhe nemlige. För nyo mans ålder skedde at en merkeligh Gudhfruchtig Herre aff sama slecht på then tijdh bodde på Edh uthi Ösbo häradt, hwilken kyrkodagar aldrigh försummade när han om Jula otte drogh med h sit hoff til Wåxtorpa Kyrkio CHristi hugneligha födelse at begå, upsatte Satan sigh medh en hoop aff sine Andar, kom emoot honom lika som en brudaferdh wiliandes samma Gudztienst hindra. Då stelte Satan en j Jungfrus lichnelse fram, som kom medh itt dryckehorn och drack Herren till: Då undfick samme Herre hornet medh then wenstra handena och kastade drycken baak om sigh men hornet behölt han och medh högra handena grep til swerdet och j thet heliga nyfödda barns Jesu Christi Nampn högg til Jungfrun och skar hennes huffued aff och när han ifrå Gudztiensten tillbaka kom fanns samma Jungfrus licknelse liggiandes på wägen medh sådan skapnad som Trollers wapn ännu j många uthugne stenar fins. Til stadfestelse at så war hendt bleff samma horn förwarat uthi Nijo mand ålder thet hennes F.Welb. några gånger berättade sigh för then förra danska Fegden offta haffua j hender hafft hwilket war affsat medh 300 slagz fergor och kom samma horn i fiendens hender när Domkyrkian och wexio stadh aff the Danske Anno 1570 bleff affbrend hwilket sleckten icke (för gammalt witne skull) för några godz hade welat mista. Så synes thenna Relatio wäl selsam mädan anderna icke haffue been och kött en heller något suerd fruckta: Men så är och thet sant at Satanas en mästare är på Tusende sätt menniskian ifrå Gudztiensten hindra och henne förföra.
Kommer du ihåg mitt förra bidrag ur bokhyllan (28 aug) där en kyrkoherde beskriver hur den onde visar sig för en stackars flicka och en ond ande tar hennes kropp i besittning. Samma tanke att den onde förleder människan uttrycker biskop Angermannus nästan 200 år tidigare. Han finner berättelsen om det rövade dryckeshornet sällsam eftersom andar inte har ben och kött och därför inte heller fruktar svärdet. Det får Angermannus att betona att det är sant att Satan är en mästare i att förföra människan. Sägnen blir ett lärostycke om kampen mellan människan och satans anhang, mellan ljus och mörker, Gud och Djävulen.
Per Gustavsson
Sagobygdens Blogg 