Etikettarkiv: humleplockning

Ur bokhyllan: Hågkomster från hembygden

Sägner användes för att uppfostra, undervisa och varna. Men vi får inte glömma bort att många berättades helt enkelt för att de var roande berättelser.

En fin bild av hur berättandet kunde gå till på 1700-talet ger Samuel Ödman i den klassiska skildringen Hågkomster från hembygden och skolan, som utkom 1830, året efter författarens död. Samuel Ödman var professor i teologi i Uppsala. I boken skildrar han ett gammaldags prästhus i Vislanda socken i Småland. Samuel Ödman föddes 1750 och växte upp hos morfadern, prosten Samuel Wiesel, som förde det gamla levnadssättet i prästgården från 1600-talet vidare. Detaljrikt beskriver Samuel Ödman husets tre stora folkfester: julen, ostmötet och slutligen humlekvällarna.

Kronobergs län har stark humleplantering, och i september månad utgjorde humleplockning aftonsysslan i de flesta prästhus. Med denna i sig själv icke roande förrättning efter en sträng dags arbete vid kornskörden hade forntiden förenat en liten lustbarhet. I skymningen upptändes en stor stockeld, medan drängarna inburo och framför spisen uppstaplade en stor hög humlerevor. Inom några få minuter satt hela huset omkring denna stapel att plocka humle. men såsom detta arbete, som flera aftnar å rad fortsattes till kl. 10 och 11, var mycket sömngivande, undfägnades sällskapet med öl, och för att hålla ögonen öppna ålåg var och en att förtälja någon saga ur forntiden. Från plockningen var ingen frikallad, utom prosten och hans fru. Men sagoförtäljningen öppnades av prosten och gick för varv till adjunkt, döttrar, drängar och pigor. Var och en hade berett sig därtill, och den, som hört något roligt, sparade det till humlekvällarna. Man trodde sig försatt i en isländsk aftonsamling. Husets sätt att umgås med tjänstefolket gjorde, att ingen tvekade frambära något av sitt förråd. Alla voro uppmärksamma på den talande, och då denne slutade sin berättelse, började den näst intill sittande med den vanliga prologen: Det var en gång etc.

Vid dessa sagor upptäcktes allmogens rådande esprit, och man kunde därav göra mången nyttig reflexion. I synnerhet gingo elaka styvmödrar för draget, vilka förtryckte en styvdotter, men framdrogo en egen, som dock alltid blev utan man. Därnäst kom ordningen till de rika, som immerfort bedrogos genom sin girighet, då den fattige under sin förnöjsamhet blev lycklig och omsider rik. Vidare förekommo munklegender, i vilka Sankt Per hade mycken beställsamhet att utdela sina gåvor. Var och en undfick av honom det han önskade, men de flesta önskningar voro ovisa och misslyckades. Omsider uppträdde stockdumma drängar, som bokstavligt uppfyllde sina husbönders befallningar och därmed åstadkom de tokigaste oredor. Man återgick även till fabeltiden, då djuren kunde tala, och lät dessa djur anställa överläggningar om sina ägares förhållanden. Jämväl inströddes vidskepelser om skogsrå, tomtegubbar m.m., som utvisade den ortens tillgivenhet för skrock.

I historieförrådet känner vi igen undersagor, kortare skämtsagor, legender, djursagor och traktens sägner.

Boken har under årens lopp utkommit i många upplagor. Den senaste utgavs 1997 av Historiska föreningen i Kronobergs län och ingår i samlingsvolymen Kulturbilder från småländskt 1700-tal. Den är mycket matnyttig eftersom historikern Håkan Nordmark utförligt kommenterar Ödmans skildring.

Per Gustavsson

foto: Steve Andersson från Linnés Råshult

5 kommentarer

Under Att berätta, Berättelser