by | 09 oktober 2011 · 13:54

Berättarkväll på Sagomuseet

Camilla Ek

Camilla Ek

Det är en regnig höstkväll i Ljungby. Vinden blåser kallt, regnet kryper genom kläderna, men inne på Sagomuseet är det varmt och mysigt. I berättarrummet avlöser den ena berättelsen den andra. Skratten fyller lokalen, kommentarerna och melansnacken blir en del av berättandet och vi känner alla att detta blir en kväll att minnas. När jag går hem känns det som Eva Ceasars huvudperson går bredvid och när jag väl är hemma tänker jag på  sierskan som Camilla Eks pappa träffade. På natten kommer en dröm  om djävlar och kärlek .  Jag misstänker att Hennings, Marinas och Idas historier påverkat mig.

Gud vad jag längtar till nästa berättarkväll på Sagomuseet. Den blir den 1 november.

Mikael Thomasson

Lämna en kommentar

Under Att berätta

by | 06 oktober 2011 · 8:10

Död åt häxan!

Hans och Greta jublar när häxan åker in i ugnen och de äntligen är fria och kan leta sig tillbaka hem igen. Är inte det här en förfärlig saga egentligen? frågar sig min kollega och jag när vi ska ut på förskolorna i kommunen för att möta 5-åringarna. En häxa som brinner upp, barn som blir lämnade i skogen och så ska stackars Hans bli uppäten också? Ja, frågorna är många hur vi ska förhålla oss när vi berättar just den här sagan. Idag har vi en helt annan värdegrund och ingen lämnar sina barn i skogen ostraffat.

Efter många funderingar och desto färre svar enas vi om att vi kommer inte ifrån berättelsen hur vi än gör. Vi bestämmer oss för att använda sagan och nu har vi mött två grupper med 5-åringar. De har lyssnat fascinerat och många känner till sagan.

När vi har berättat om Hans och Greta får barnen gestalta den och vi gör ett litet uppspel för varandra. Hittills har ingen velat vara häxan, det kan vara en slump men om det upprepar sig så kanske det har sin förklaring. När barnen spelar sagan för varandra har de väldigt klart för sig vad den handlar om. Alltså har vi valt en bra saga för vårt arbete. Vi vill att barnen ska få lust till berättelser och berättandet redan tidigt och därför vill vi inte att de ska bli skrämda.

Monika Westin

1 kommentar

Under Att berätta, Pedagogik

Taggat som

by | 03 oktober 2011 · 9:58

Finnmarks-derby med etterspill

I norska boklådor hittar jag två sägenvolymer redigerade av Roald Larsen, som är verksam vid Universitetet i Tromsø. De heter Hodeløse menn og ihjelfrosne haikere (tillsammans med Ann Sylvi Larsen, Eureka forlag,Tromsö,  3 oppl 2011) och Gandere og hjelpere i nordområdene (tillsammans med Lev Levit, Arktisk Forlag, Tromsø 2011).

Det som är spännande med de här samlingarna är att de lyfter fram en levande sägentradition i norra Norge. Böckerna innehåller både äldre sägner om olika väsen men också nutida märkliga händelser.

Hör här! 1999 spelades en fotbollsmatch i division 2 mellan Alta och Hammarfest. Alta vann med 2-1. Känslorna var heta, som det ofta blir när det är lokalderby. Efteråt skyllde Hammerfestlaget förlusten på en feldömd straff och kritiserade domaren hårt.

Domaren resten till Hammerfest för att få en ursäkt. Han klargjorde för klubbledningen att om han inte fick en ursäkt skulle han ”gande”, alltså sätta en förbannelse över laget. Men domaren fick ingen ursäkt och tog inte hotet på allvar.

Nu började Hammerfestlaget förlora match efter match. Laget dominerade ofta matcherna men stod ändå som förlorare när slutsignalen ljöd. Spelarna började tro att de själva inte hade kontroll över spelet. Till slut fiskade Hammerfesttränaren sill och offrade den vid en offersten som kallades ”Stalloen”. Det var en sjösame som givit tränaren rådet att göra det. Men det var försent. Laget som tidigare kämpat om seriesegern vann inte en enda match under resten av säsongen och flyttades ner i division 3.

Året efter tog Hammerfest klivet tillbaka till den högre division. Så skulle Hammerfest möta Alta på nytt. Lite före den matchen kontaktade Hammerfests tränare den kritiserade domaren och bad om ursäkt.

Hur det gick? Hammerfest vann matchen.

Per Gustavsson

2 kommentarer

Under Folktro och traditioner

Taggat som , ,

by | 02 oktober 2011 · 15:36

På resa med Hurtigruten

Häromveckan åkte jag Hurtigruten längs Norges västkust, från Kirkenäs i norr till Bergen i söder. Under de korta uppehållen i hamnarna besökte jag, min vana trogen, boklådor för att leta efter dokumentation av lokala sägner. Jag blev inte lottlös.

På båten läser jag om Johan Kaaven, den största nåjden i Finnmarken. Edith Flåten har skrivit en liten bok om honom med titeln Johan Kaaven, fortellinger (Nordnorsk forlag, 2009). Hon utgår i sin tur från andra forskares uppteckningar av folktraditionen.

Johan Kaaven levde 1835-1918. De sista 50 åren av sitt liv bodde han med sin familj i Indre Billefjord i Porsanger, ungefär 6 mil från Hammerfest.

På båten läser jag om när Kaaven åkte Hurtigruten.

Kaaven satt i salongen. Renskinnsjackan han hade på sig var gammal och sliten och själv var han ovårdad och skitig. Då och då spottade han på golvet och de andra passagerar na såg med vämjelse på honom. Till slut kom kaptenen och sa till Kaaven att han fick hålla sig på däck tills de var framme. Kaaven lämnade rummet utan ett ord.

Efter en stund stannade skeppet, trots att motorerna gick för fullt. Det var besynnerligt, vädret var ju dessutom fint. Besättningen fann inget fel på motorerna. Då kom kaptenen att tänka på att speciella krafter kunde vara i görningen. Han hade ju hört mycket om Kaaven och hans trollkraft. Han bad en av matroserna hämta gubben. Men Kaaven stod bara vid relingen och spottade i havet och brydde sig inte om matrosen. Då skickade kaptenen styrmannen, men Kaaven vägrade komma.

– Dessutom är jag inte maskinkunnig, sa han kort.

Till slut fick kaptenen gå till Kaaven. Nu var det bråttom, för pålandsvinden drev fartyget stadigt närmare land. Kaptenen bönföll Kaaven att förhindra förlisning och förlust av människoliv.

– Ja, nu går båten, sa Kaaven.

Och det gjorde den. Då bjöd kaptenen in Kaaven på en sup i kaptenshytten. Nu var inte Kaaven den som drack, men en liten sup kunde han ta.

Men kaptenen fick inte upp korken på flaskan. Han slet och drog, men korken satt som fastlimmad. Då frågade Kaaven om han skulle hjälpa till och han drog lätt ut korken. När kaptenen skulle skänka i glasen kom inte en droppe ur flaskan.

– Ska jag hälla upp? frågade Kaaven.

Det fick han. Och har ni sett., han fyllde glasen hur lätt som helst.

– Det var trevligt att få bjuda kaptenen på en sup, sa Kaaven. Skål!

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Taggat som , ,

by | 30 september 2011 · 8:14

Berättarpedagogik 8

Retorik

I muntligt berättande är själva framförandet minst lika viktigt som berättelsens innehåll. När man står inför en grupp och skall berätta en historia eller hålla ett tal så är det lätt att nervositeten får en att tala entonigt, med ett kroppsspråk som säger: jag är livrädd.  Då kan det vara bra att bli medveten om att röst och kroppsspråk  går att träna. De är medel som man aktivt kan använda för att fängsla en lyssnarskara. Här följer några övningar som tränar  KÖR. K- står får Kroppspråk, Ö- står för Ögonkontakt och R- står för Röst.

Svepet (Ögonkontakt)
Stå i en ring och låt blicken svepa runt på kamraterna. Tycker man det är otäckt att titta i ögonen, kan man titta på hårfästet eller liknande.Försök behålla ”Svepet” i alla andra övningar söm tränar KÖR

Jag är så glad (Röst, ögonkontakt)
Barnet väljer en mening att säga, t ex: ”Jag är så glad”. Han/hon väljer sedan en känsla som inte alls passar ihop med orden; t ex: arg, ledsen eller blyg. Denna övning kan också göras i helgrupp, alla säger meningen samtidigt

 Glada punkten (Kroppspråk, ögonkontakt)
 Barnen står i ring och får följande instruktion: – Ställ dig med benen lite isär. Känn ”gasen” under fötterna. Sedan sträcker du på dig , visar glada punkten som sitter mitt på bröstbenet  När du gör så här visar du  dig själv och din publik att du är säker och glad.

50 – öringen(Kroppspråk, ögonkontakt)
Egentligen en variant på övningen ovan. Låtsas att du har en 50-öring mellan skinkorna. Knip ihop skinkorna för att inte tappa pengen.
När du gör det sträcker du samtidigt på ryggen. Det blir lätt en massa skratt när man gör denna övning. Dels inför tanken att man skall ha en femtioöring mellan skinkorna, dels för att man lockas att överdriva. Fördelen är att barnen aldrig glömmer denna övning.

Berätta Rotvälska  (Ögonkontakt, kroppspråk och röst)
Barnen får i uppgift att berätta en historia om ett vardagligt ämne, t ex: ”min semester”. De skall dock berätta på ett språk ingen förstår och uppmanas därför använda röstläge och kroppsspråk. Om man vill kan man låta en annan person vara expert på språket och översätta.  En tredje variant är att man sätter talaren på en stol med händerna i knät. Därefter tar man fram en stor jacka som läggs över talaren.  Slutligen får en annan person sätta sig bakom och stoppa in sina armar i jackan. En övning där berättaren och arm-ägaren ofta får de som lyssnar att skratta.

Mikael Thomasson

 

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Pedagogik

by | 28 september 2011 · 7:41

Uttrycksfulla sagor

I går skrev jag om en gammal svensk ordspråkssamling. Har du lust att arbeta med ordspråk och talesätt i skolan? Leka med ord?

Då dristar jag mig att tipsa om min egen bok Surt, sa räven. Den innehåller 25 sagor som givit upphov till ordspråk, ordstäv och talesätt eller sagor som använder sig av dessa uttryck och gör dem begripliga för barn i dag.

Här hittar du sagor som Måttliga korvar är bäst, Otack är världens lön och Man ska inte sälja skinnet förrän björnen är skjuten.

Vad är en björntjänst? Vad menas med sjusovare? Bygga luftslott?

Boken är sedan länge slutsåld. Men hav tröst. Sagomuseet har en mycket liten restupplaga och säljer den för 100 kronor + frakt. Här kan du beställa boken.

Än mer inspiration kan du hitta i Johan Althoffs båda böcker Folklig ordkonst (2005) och Ordförrådet ( 2003). Liksom min bok är de utgivna av Alfabeta.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Taggat som , , ,

by | 27 september 2011 · 8:50

Ur bokhyllan: Sveriges mest beryktade tryckfel

Få ord och fyndiga är bättre än många och myndiga.

Det passar in på de gamla ordspråken och talesätten, som allt färre ungdomar förstår i dag. Men det är en form av folklig diktning som är spännande att ta del av. Uttrycken kan ha sitt ursprung både i litterära källor såsom antikens fabler och i det jordnära vardagsspråket.

En av de allra mest kända ordspråkssamlingarna är Penu  Proverbiale som utkom redan år 1665. Den sammanställdes av vice landshövdingen i Kalmar län Christopher Larsson Grubb.

Jag har den nya utgåvan som utkom 1678 hos Niclas Wankijf i Stockholm. Den innehåller den svenska litteraturens mest beryktade tryckfel. Ordspråket ”Bondebruk är ingen barnalek” har förändrats till ”Bondekuk är ingen barnalek”.

På Ljungby berättarfestival för ett antal år sedan berättade Per Erik Wahlund om Grubbs innehållsrika samling.  Wahlund gav redan 1968 ut boken  Osed och ordsed, som innehåller 1234 ordspråk ur Grubbs samling. Ordspråken är kunnigt kommenterade och boken inleds med en fyllig berättelse om Grubbs liv och verk.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Taggat som , , ,

by | 26 september 2011 · 7:08

Ur bokhyllan: Spöken Trolldomar och Widskeppelser, del 2

Låt oss återvända till skriften från 1824 som gör upp räkningen med allsköns oknytt. Så här skriver författaren om mjölingar, eller mylingar som vi ofta kallar dessa väsen.

Mjölingar äro ett slags osynliga warelser, små till vexten, men ganska tunga. De hafwa sitt tillhåll i skogar, bergsskrefwor och på backar. Deras upprinnelse är egen. I gamla tider, då lagarna med stränghet bestraffade öfwerträdelser af sjette Budet, sökte mången flicka, som i otid blifwit mor, att, genom barnets afdagatagande undgå straff och wanära. Upptäcktes mordet, medan modren lefde, så blef barnet försonadt genom hennes undergångna straff, och fick, som allmogen säger, hwila i ro. Men blef brottet icke upptäckt, så uppkom efter wissa års förlopp, eller rättare efter modrens död, en så kallad Mjöling, hwilken beswärade trakten, der han bodde, och unnade ingen, som beblandat sig med qwinnor, att fara fredad förbi. Han satte sig på tisteln under bondens wagn och war så tung, att löderswetten dröp af de utmattade hästarne; kunde kusken då litet trolla till husbehof, så tog han betslet ur munnen på frånmanshästen, förde det 3 gånger baklänges under wenstra foten, hwarefter Mjölingen under ett hånskratt lemnade wagnen, som strax gick lättare. Härunder borde dock den försigtigheten iakttagas att spotta 3:ne gånger imellan betslet och hästens hufwud, för att icke erhålla en duktig örfil af Mjölingen. Läsaren har förmodligen, i synnerhet om sommaraftnarne, hört en liten fogel, allmänt kallad Horsgök, som, med en wiss rörelse af wingarna, i luften åstadkommer ett ljud, fullkomligen likt en killing, som bräker. Detta skrattlika ljud har förwillat en widskepplig allmänhet. När bonden, efter en warm sommardag, kört sina hästar trötta, så att de swettige stannat i sista backe, har han fått höra denna fogels skrattande läte, än på det ena, än på det andra stället omkring sig, samt slutat deraf, att Mjölingen hängt sig fast på hans wagn, och här torde läsaren finna nyckeln till denna hemlighet.

Horsgök är ett folklig namn på enkelbeckasinen. Fågelns läte har också givit upphov till namn som himmelsget, bräkbock och gethök.

Men åter till författarens vidräkning med dåtidens övertro. Gastars hemska ljud åstadkommes av uven. Att folk sett bergtroll beror på svindel. Maran är inget annat än en kvävning under sömnen som plågar ”feta, trögbröstade och blodfulla personer” som ätit för mycket, plågas av väder och gärna ligger på rygg.

Per Gustavsson

1 kommentar

Under Folktro och traditioner

by | 24 september 2011 · 9:08

I ett ett torp långt ute på landet

Min mormor var en stor kvinna. Och bred. Och mjuk. Hon var som en vetedeg, med en tunn hinna på huden. Några veckor varje sommarlov spenderade jag hos henne och morfar, i deras lilla torp långt ute på landet, fjärran från liv och rörelse i stan. Inte ens en TV fanns det i det lilla huset nära skogen. Morfar tyckte att det var onödigt med en TV.

Jag satt därför ofta och dinglade med benen i pinnsoffan i köket och det enda som hördes var köksklockans tickande. Oj, så sakta visarna gick. Men det var då som mormor började berätta från sin plats vid köksbordet. Kaffet var slut och som vanligt hade hon druckit det på fat.

Hon berättade om storebror Oscar som förargade gårdstomten och blev kastad rakt över åkern, tvillingarna som hungriga och frusna kröp upp i den redan trånga sängen, äventyren på vägen till byskolan under de tre år det var aktuellt, silltunnan som snart var tom igen, lillasyster som slukades av eldens lågor i ett obevakat ögonblick. Oändligt antal berättelser ramlade ur mormors mun, rakt in i mina öron och bilderna spelades upp för mitt inre. När mormor sjöng någon av visorna, ”I en sal på Lasarettet” eller ”Lilla Vackra Anna,” då visste jag att det var slut för den här gången. Och jag längtade redan till nästa gång jag skulle få höra mer om mormor och de 18 syskonen.

Morfar hade rätt, någon TV behövdes inte. De bilder som mormor berättelser gav mig finns fortfarande kvar i mitt minne väldigt tydligt och jag är övertygad om att det var där, i mormors pinnsoffa, det första fröet till mitt eget berättande såddes.

Monika Westin

3 kommentarer

Under Att berätta

by | 21 september 2011 · 13:37

Berättarpedagogik 7

Hur man tillsammans kan utveckla berättelsen.

Många frågor
När barnen berättat sin historia, får lyssnarna ställa nyfikna frågor .
Frågor som inleds med Hur? Vem? Vad? Var? och när? är exempel på bra  frågor vars svar kan utveckla historien . Varför frågor  är däremot svåra och får användas med urskiljning. Ett sätt är att under några få minuter bombardera berättaren med frågor. Vad han än svarar så är det rätt. Det ända han inte får säga är  jag vet inte . Berättaren uppmanas att genast berätta igen och då  väva in några av svaren i berättelsen. Förhoppningen är att berättaren på så vis skall få hjälp att ytterliggare utveckla sagan. Att fråga på detta sätt kräver träning, därför är det bra om man får göra det gång på gång och att även en vuxen är med och ställer nyfikna och öppna frågor.

 

 Dra ett ord
Om man kört fast i sin historia kan det hjälpa att dra ett slumpord som man skall ta in i berättelsen. Får man upp en lapp med oväntat ord , kan det hjälpa en  att få ny fart på historien. Har provat läskiga ord, roliga ord m m, men allra bäst funkar alldeles vanliga ord som sko, ficklampa ,bord etc. Med inte läskunniga barn kan man använda föremål eller bilder istället.

 

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Pedagogik