Ur bokhyllan: Spöken Trolldomar och Widskeppelser, del 2

Låt oss återvända till skriften från 1824 som gör upp räkningen med allsköns oknytt. Så här skriver författaren om mjölingar, eller mylingar som vi ofta kallar dessa väsen.

Mjölingar äro ett slags osynliga warelser, små till vexten, men ganska tunga. De hafwa sitt tillhåll i skogar, bergsskrefwor och på backar. Deras upprinnelse är egen. I gamla tider, då lagarna med stränghet bestraffade öfwerträdelser af sjette Budet, sökte mången flicka, som i otid blifwit mor, att, genom barnets afdagatagande undgå straff och wanära. Upptäcktes mordet, medan modren lefde, så blef barnet försonadt genom hennes undergångna straff, och fick, som allmogen säger, hwila i ro. Men blef brottet icke upptäckt, så uppkom efter wissa års förlopp, eller rättare efter modrens död, en så kallad Mjöling, hwilken beswärade trakten, der han bodde, och unnade ingen, som beblandat sig med qwinnor, att fara fredad förbi. Han satte sig på tisteln under bondens wagn och war så tung, att löderswetten dröp af de utmattade hästarne; kunde kusken då litet trolla till husbehof, så tog han betslet ur munnen på frånmanshästen, förde det 3 gånger baklänges under wenstra foten, hwarefter Mjölingen under ett hånskratt lemnade wagnen, som strax gick lättare. Härunder borde dock den försigtigheten iakttagas att spotta 3:ne gånger imellan betslet och hästens hufwud, för att icke erhålla en duktig örfil af Mjölingen. Läsaren har förmodligen, i synnerhet om sommaraftnarne, hört en liten fogel, allmänt kallad Horsgök, som, med en wiss rörelse af wingarna, i luften åstadkommer ett ljud, fullkomligen likt en killing, som bräker. Detta skrattlika ljud har förwillat en widskepplig allmänhet. När bonden, efter en warm sommardag, kört sina hästar trötta, så att de swettige stannat i sista backe, har han fått höra denna fogels skrattande läte, än på det ena, än på det andra stället omkring sig, samt slutat deraf, att Mjölingen hängt sig fast på hans wagn, och här torde läsaren finna nyckeln till denna hemlighet.

Horsgök är ett folklig namn på enkelbeckasinen. Fågelns läte har också givit upphov till namn som himmelsget, bräkbock och gethök.

Men åter till författarens vidräkning med dåtidens övertro. Gastars hemska ljud åstadkommes av uven. Att folk sett bergtroll beror på svindel. Maran är inget annat än en kvävning under sömnen som plågar ”feta, trögbröstade och blodfulla personer” som ätit för mycket, plågas av väder och gärna ligger på rygg.

Per Gustavsson

1 kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Ett svar till “Ur bokhyllan: Spöken Trolldomar och Widskeppelser, del 2

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s